*
Ryan gav sin mamma en stor kram.
”Mamma, jag är så lycklig för att det här är över!”
Kate höll om Ryan länge.
”Det är jag också älskling.”
David lade armen om Ryan.
”Nu behöver du inte vara rädd mer, lilla gubben.” viskade han och rufsade om Ryans hår.
Ryan log.
”Nej, nu behöver jag inte vara rädd mer.”
Kate ringde till sina föräldrar och sin äldre syster och sedan ringde hon till Rebecca som var på resa och för tillfället befann sig på ett hotell i Washington DC och berättade den goda nyheten.
Sedan ringde David till sina föräldrar och meddelade dem att allt var över.
”Jag hör farfar jubla ända hit!” fnissade Ryan.
”Du skulle ha hört din morfar.” log Kate. ”Han tackade Gud flera gånger och han dansar nog glädjedans nu.”
”Tänk att känslor kan ändras så fort…” sa Ryan en stund senare. ”För en stund sen var jag och vi alla alldeles… jätteförtvivlade - och nu är jag så jäkla lycklig att jag inte kan sitta still…! Jag får nog dansa glädjedans med morfar.”
De andra skrattade.
”Morfar och mormor kommer hit i morgon, då kan ni dansa glädjedans.” sa Kate.
Hon strök Ryan över håret.
”Vad skönt att se dig glad och energisk igen älskling.”
”Ja, det är verkligen skönt.” sa Maggie.
”Nu kommer jag inte kunna sova i natt för att jag är så glad.” sa Ryan.
Han strålade av glädje.
”Det är ju lördag i morgon, så det är inte hela världen om du somnar senare än vanligt.” log David.
Maggie såg fundersamt på Ryan.
”Lilla gubben, är inte du förskräckligt hungrig nu? Du har ju inte ätit nåt?”
”Har inte ens tänkt på att känna efter.” sa Ryan. ”Men lite hungrig är jag nog.”
Precis då kurrade hans mage.
”Din mage pratar!” fnissade Sunshine.
”Vad bra!” skrattade Kate. ”Ska vi göra smörgåsar och värma några bullar. Vad säger ni?”
De andra tyckte det lät som en utmärkt idé.
En stund senare satt de runt köksbordet allihop och åt smörgåsar och bullar och drack varm choklad med vispgrädde.
*
Ryan gav sin mamma en stor kram.
”Mamma, jag är så lycklig för att det här är över!”
Kate höll om Ryan länge.
”Det är jag också älskling.”
David lade armen om Ryan.
”Nu behöver du inte vara rädd mer, lilla gubben.” viskade han och rufsade om Ryans hår.
Ryan log.
”Nej, nu behöver jag inte vara rädd mer.”
Kate ringde till sina föräldrar och sin äldre syster och sedan ringde hon till Rebecca som var på resa och för tillfället befann sig på ett hotell i Washington DC och berättade den goda nyheten.
Sedan ringde David till sina föräldrar och meddelade dem att allt var över.
”Jag hör farfar jubla ända hit!” fnissade Ryan.
”Du skulle ha hört din morfar.” log Kate. ”Han tackade Gud flera gånger och han dansar nog glädjedans nu.”
”Tänk att känslor kan ändras så fort…” sa Ryan en stund senare. ”För en stund sen var jag och vi alla alldeles… jätteförtvivlade - och nu är jag så jäkla lycklig att jag inte kan sitta still…! Jag får nog dansa glädjedans med morfar.”
De andra skrattade.
”Morfar och mormor kommer hit i morgon, då kan ni dansa glädjedans.” sa Kate.
Hon strök Ryan över håret.
”Vad skönt att se dig glad och energisk igen älskling.”
”Ja, det är verkligen skönt.” sa Maggie.
”Nu kommer jag inte kunna sova i natt för att jag är så glad.” sa Ryan.
Han strålade av glädje.
”Det är ju lördag i morgon, så det är inte hela världen om du somnar senare än vanligt.” log David.
Maggie såg fundersamt på Ryan.
”Lilla gubben, är inte du förskräckligt hungrig nu? Du har ju inte ätit nåt?”
”Har inte ens tänkt på att känna efter.” sa Ryan. ”Men lite hungrig är jag nog.”
Precis då kurrade hans mage.
”Din mage pratar!” fnissade Sunshine.
”Vad bra!” skrattade Kate. ”Ska vi göra smörgåsar och värma några bullar. Vad säger ni?”
De andra tyckte det lät som en utmärkt idé.
En stund senare satt de runt köksbordet allihop och åt smörgåsar och bullar och drack varm choklad med vispgrädde.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar