Skriv en text där följande ord helst ska vara med:
krokig
karriär
stoppa
början
Hans väg i livet hade alltid varit krokig. Tillvaron hade på inget vis varit direkt olyckligt, men ett aningens ostrukturerat och rastlöst liv hade han ändå haft.
Karriären då? Tja, den var väl något... tvivelaktig.
Till en början ville han helst leva på sin egen konst, det var en stor dröm. Men drömkarriären hade inte blivit som han önskat. Av någon anledning sålde inte hans tavlor.
Så kom den där dagen då han fick ett så frestande erbjudande att han nästan dreglade av iver att få pröva nya vingar.
Jo, det var en ljusskygg bransch han nu öppnade en dörr till... Men lusten till en fet plånbok gick inte att stoppa.
25 år senare var Vanström en framgångsrik man - och ganska förmögen.
Men karriären hade sina risker, nu hade han fått nys om att Lagens Väktare sökte med ljus och lykta efter honom och hans konst.
Det var dags att sjappa nu. Den stora resväskan stod packad i hallen och biljetter var beställda.
I morgon bitti var flygets avgång. Inom kort skulle han kunna njuta i ett paradis, utan att vara rädd för att snuten skulle sticka in sin fula tryne i hans hem.
Det svåra var att ta farväl av pojken. Den lille knatten som han tagit hand om sedan hans morsa bara stack en morgon, utan någon förklaring.
Nu satt pojken vid köksbordet och ritade.
"Vad fint du ritar."
7-åringen tittade upp och log blygt.
"Tack. Jag ritar dom där smältade klockorna."
Bilden var bra. Mycket bra.
Nyss 7 år fyllda och redan en liten konstnär. Jag har lärt upp honom bra.
"Du gillar också Dalí." sa pojken och orden fick Vanström att rycka till.
"Va...?"
Pojken höll upp teckningen.
"Fröken i skolan visade oss bilder på gamla tavlor. Den med klockorna som smälter är av han Dalí. Han hade skojsig mustach."
Pojken fnissade. Sedan såg han nyfiket på Vanström.
"Kände du Dalí? Lärde han dig att måla smältiga klockor - som du lärde mig...?"
Vanström var nu alldeles torr i munnen.
Varför var ungen så smart...?! Hur mycket hajade han...?
Nu blev Vanström stressad.
"Tony, gå och ta på dig dina skor nu, och hämta din ryggsäck. Vi måste åka till Havregatan nu."
Pojken såg med stora ögon på honom.
"Men vi skulle ju gå på McDonald's - och äta farväl-middag." sa han med besvikelse i rösten.
Vanström strök honom tafatt över det ljusbruna håret.
"Det får bli en annan dag. Familjen som du ska bo hos väntar ju på dig!"
Pojken knycklade ihop sin teckning, gled ner från stolen och lämnade köket.
En stund senare uppenbarade sig hans magra lilla gestalt ute i hallen.
Pojken höll en ryggsäck i ena handen och ett gosedjur i den andra.
"Okej, då åker vi väl till Havregrynsgatan då." suckade han.
Vanström skrattade och kramade om pojken.
"Du kommer att få det sååå bra hos dina nya fosterföräldrar!"
krokig
karriär
stoppa
början
Hans väg i livet hade alltid varit krokig. Tillvaron hade på inget vis varit direkt olyckligt, men ett aningens ostrukturerat och rastlöst liv hade han ändå haft.
Karriären då? Tja, den var väl något... tvivelaktig.
Till en början ville han helst leva på sin egen konst, det var en stor dröm. Men drömkarriären hade inte blivit som han önskat. Av någon anledning sålde inte hans tavlor.
Så kom den där dagen då han fick ett så frestande erbjudande att han nästan dreglade av iver att få pröva nya vingar.
Jo, det var en ljusskygg bransch han nu öppnade en dörr till... Men lusten till en fet plånbok gick inte att stoppa.
25 år senare var Vanström en framgångsrik man - och ganska förmögen.
Men karriären hade sina risker, nu hade han fått nys om att Lagens Väktare sökte med ljus och lykta efter honom och hans konst.
Det var dags att sjappa nu. Den stora resväskan stod packad i hallen och biljetter var beställda.
I morgon bitti var flygets avgång. Inom kort skulle han kunna njuta i ett paradis, utan att vara rädd för att snuten skulle sticka in sin fula tryne i hans hem.
Det svåra var att ta farväl av pojken. Den lille knatten som han tagit hand om sedan hans morsa bara stack en morgon, utan någon förklaring.
Nu satt pojken vid köksbordet och ritade.
"Vad fint du ritar."
7-åringen tittade upp och log blygt.
"Tack. Jag ritar dom där smältade klockorna."
Bilden var bra. Mycket bra.
Nyss 7 år fyllda och redan en liten konstnär. Jag har lärt upp honom bra.
"Du gillar också Dalí." sa pojken och orden fick Vanström att rycka till.
"Va...?"
Pojken höll upp teckningen.
"Fröken i skolan visade oss bilder på gamla tavlor. Den med klockorna som smälter är av han Dalí. Han hade skojsig mustach."
Pojken fnissade. Sedan såg han nyfiket på Vanström.
"Kände du Dalí? Lärde han dig att måla smältiga klockor - som du lärde mig...?"
Vanström var nu alldeles torr i munnen.
Varför var ungen så smart...?! Hur mycket hajade han...?
Nu blev Vanström stressad.
"Tony, gå och ta på dig dina skor nu, och hämta din ryggsäck. Vi måste åka till Havregatan nu."
Pojken såg med stora ögon på honom.
"Men vi skulle ju gå på McDonald's - och äta farväl-middag." sa han med besvikelse i rösten.
Vanström strök honom tafatt över det ljusbruna håret.
"Det får bli en annan dag. Familjen som du ska bo hos väntar ju på dig!"
Pojken knycklade ihop sin teckning, gled ner från stolen och lämnade köket.
En stund senare uppenbarade sig hans magra lilla gestalt ute i hallen.
Pojken höll en ryggsäck i ena handen och ett gosedjur i den andra.
"Okej, då åker vi väl till Havregrynsgatan då." suckade han.
Vanström skrattade och kramade om pojken.
"Du kommer att få det sååå bra hos dina nya fosterföräldrar!"
🎨🖌🖼
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar