*
Blixt
*
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.
”Pappa, får jag gå på Darlas sleepover party på fredag?”
Robert Collins såg på sin 15-åriga dotter. Det var ingen vänlig blick.
”Det blir inga övernattningar hos kompisar, inga biobesök eller liknande saker förrän du klarar biologin. Det vet du, Coral.”
Coral bet sig i läppen. Hon visste att hon inte borde säga emot nu.
”Hålla tyst och göra det som pappa säger åt en att göra” var en av hemmets regler.
Men hon såg verkligen fram emot sin bästa väns sleepover party och ville så gärna gå.
Och förtjänade hon inte att få göra något roligt i helgen? Hon hade ju kämpat så hårt i skolan och skött sina sysslor hemma - bara för att göra pappa nöjd.
”Jag tror att jag klarade biologin.” försökte flickan. ”Men jag vet inte säkert förrän nästa vecka.”
Fadern svarade inte. Han bara skar i sin köttbit.
Coral tog mod till sig.
”Snälla pappa,” sa hon så försiktigt hon kunde. ”jag kan väl få sova hos Darla i helgen? Jag har gjort alla mina sysslor och läxor den här veckan.”
Mr. Collins slutade skära sin mat. Blicken han gav sin dotter var mörk och man kunde nästan se en ilsken eld i hans ögon.
”Det var ett jävla tjat...!” röt han och slog handflatan i köksbordet.
Både Coral och hennes 14-årige bror Kyle hoppade till.
”Inga övernattningar sa jag ju!” fortsatte fadern. ”Hör du på mig överhuvudtaget, eller har du blivit döv?!”
Coral spetsade en ärtskida på sin gaffel och tuggade lite på grönsaken.
”Jag frågade bara...” sa hon tyst.
Men inte tillräckligt tyst. Fadern hörde mycket väl vad hon sa.
Utan en varning for en stenhård örfil ut mot flickans kind.
”Kan du hålla tyst och göra som du blir tillsagd nu?” sa fadern och återgick till sin middag.
Han brydde sig inte om dotterns stilla tårar, eller sonens hatfulla blick.
”Ät er mat nu.” beordrade han. ”Annars får ni sitta kvar ända tills ni är klara - även om det betyder att ni sitter här till midnatt.”
Kyle och Coral åt motvilligt upp maten. När de var klara ställde de ner sina tallrikar och bestick i diskmaskinen.
”Tack för maten.” sa de och gick till sitt rum.
Coral lade sig ner på sin säng och blundade. Hon hade fått en blixtrande migränhuvudvärk.
När Kyle såg hur dåligt hans syster mådde gav han henne migränmedicin och en flaska vatten, saker som Coral alltid förvarade i sin ryggsäck.
Coral satte sig sakta upp i sängen och gav Kyle en tacksam blick.
”Tack brorsan.” sa hon och log.
Hon tog tre tabletter och sköljde ner dem med rikligt med vatten.
Sedan gick hon in i badrummet och tvättade ansiktet och borstade tänderna.
Klockan var bara sju, men migränen fick henne att känna sig som en zombie. Om hon provade att sova lite kanske hon kunde gå till skolan morgon.
Blixt
*
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.
”Pappa, får jag gå på Darlas sleepover party på fredag?”
Robert Collins såg på sin 15-åriga dotter. Det var ingen vänlig blick.
”Det blir inga övernattningar hos kompisar, inga biobesök eller liknande saker förrän du klarar biologin. Det vet du, Coral.”
Coral bet sig i läppen. Hon visste att hon inte borde säga emot nu.
”Hålla tyst och göra det som pappa säger åt en att göra” var en av hemmets regler.
Men hon såg verkligen fram emot sin bästa väns sleepover party och ville så gärna gå.
Och förtjänade hon inte att få göra något roligt i helgen? Hon hade ju kämpat så hårt i skolan och skött sina sysslor hemma - bara för att göra pappa nöjd.
”Jag tror att jag klarade biologin.” försökte flickan. ”Men jag vet inte säkert förrän nästa vecka.”
Fadern svarade inte. Han bara skar i sin köttbit.
Coral tog mod till sig.
”Snälla pappa,” sa hon så försiktigt hon kunde. ”jag kan väl få sova hos Darla i helgen? Jag har gjort alla mina sysslor och läxor den här veckan.”
Mr. Collins slutade skära sin mat. Blicken han gav sin dotter var mörk och man kunde nästan se en ilsken eld i hans ögon.
”Det var ett jävla tjat...!” röt han och slog handflatan i köksbordet.
Både Coral och hennes 14-årige bror Kyle hoppade till.
”Inga övernattningar sa jag ju!” fortsatte fadern. ”Hör du på mig överhuvudtaget, eller har du blivit döv?!”
Coral spetsade en ärtskida på sin gaffel och tuggade lite på grönsaken.
”Jag frågade bara...” sa hon tyst.
Men inte tillräckligt tyst. Fadern hörde mycket väl vad hon sa.
Utan en varning for en stenhård örfil ut mot flickans kind.
”Kan du hålla tyst och göra som du blir tillsagd nu?” sa fadern och återgick till sin middag.
Han brydde sig inte om dotterns stilla tårar, eller sonens hatfulla blick.
”Ät er mat nu.” beordrade han. ”Annars får ni sitta kvar ända tills ni är klara - även om det betyder att ni sitter här till midnatt.”
Kyle och Coral åt motvilligt upp maten. När de var klara ställde de ner sina tallrikar och bestick i diskmaskinen.
”Tack för maten.” sa de och gick till sitt rum.
Coral lade sig ner på sin säng och blundade. Hon hade fått en blixtrande migränhuvudvärk.
När Kyle såg hur dåligt hans syster mådde gav han henne migränmedicin och en flaska vatten, saker som Coral alltid förvarade i sin ryggsäck.
Coral satte sig sakta upp i sängen och gav Kyle en tacksam blick.
”Tack brorsan.” sa hon och log.
Hon tog tre tabletter och sköljde ner dem med rikligt med vatten.
Sedan gick hon in i badrummet och tvättade ansiktet och borstade tänderna.
Klockan var bara sju, men migränen fick henne att känna sig som en zombie. Om hon provade att sova lite kanske hon kunde gå till skolan morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar