*
Egendomlig
San Francisco, California. Augusti 2000.
Maxine promenerade runt i mormors stora vardagsrum och beskådade alla vackra saker - de där dyra gamla sakerna (eller "grejorna", som Maxine sa)
man inte fick röra: Tavlor, fina soffkuddar, porslinsprydnader och mammas gamla glasfiguriner.
Och så var det den där stora och blanka havsgröna vasen uppe på spiselkransen... Åh, vad Maxine var nyfiken på den!
Men för en liten krabat som inte ens fyllt 7 år var det svårt att se vasen ordentligt, så det fanns bara en sak att göra: klättra!
Flickungen drog av sig sina rosa Converse-skor, för hon ville ju inte förstöra tyget på den fina stolen som hon behövde ha till klättringshjälp.
Hon kravlade sig upp i karmstolen och klättrade sedan vidare upp på spiselkransen.
Det var där uppe Marguerite Logan fann sitt lilla barnbarn när hon kom in i vardagsrummet.
"Maxine...! Vad i hela friden gör du där upp...?" nästan skrek Marguerite.
Hon lät inte alls arg, lade Maxine märke till, bara lite rädd och orolig. Och väldigt förvånad.
"Jag ville se på denna här vasen." svarade flickan.
Marguerite lyfte snabbt ner henne.
"Älskade lilla barn," sa hon och kramade Maxine. "du får absolut inte klättra på möblerna. Tänk om du ramlar ner... du kan göra dig hemskt illa då."
Maxine log lugnande.
”Jadå, fast jag är bra på att klättra, mormor. Jag är nästan som en apunge.”
Jo, det märks, med all önskvärd tydlighet… tänkte Marguerite.
"Den där vasen kallas för urna." förklarade hon sedan. "Din morfars aska finns i den."
Maxines morfar hade dött i en hjärtattack när flickan bara var 2 år, så hon mindes honom bara lite.
Hon höjde förundrat ögonbrynen.
"Men varför har morfar aska i en vas... jag menar urna...?" undrade hon.
Mormor log lite och fortsatte att hålla flickungen tätt intill sig i sin famn.
"Din morfar ville inte ligga i en kista, så han valde att bli aska istället."
Marguerite tyckte att detta var ett ganska makabert och skrämmande ämne för ett litet barn att prata om, så hon sa inget om själva kremerings-processen.
Maxine slog lätt med pekfingertoppen mot läpparna, en fundersam liten gest.
"Du vet Alex, min fosterbror? Hans pappa är död."
Marguerite nickade.
Arma lilla pojke... tänkte hon. Så hemskt att förlora en förälder när man är så liten...
"Ja, älskling, jag vet att Alex far är död."
Maxine nickade.
"Mmmm... men han ligger i en kista och är död," fortsatte hon. "Alex pappa alltså."
Flickungen funderade lite till.
"Fast vet du mormor... jag ska också vara aska och bo i en sån fin vas när jag blir död."
Marguerite kramade henne igen.
Åh, hon blev inte riktigt klok på den här ungen... Maxine var ju en aning egendomlig, inte som andra små flickor. Lillgammal och barnslig på samma gång.
Men framförallt var hon så oerhört ljuvlig, charmig och söt.
"Lilla barn, nu tycker jag att vi pratar om något trevligare än döden." suckade Marguerite.
Maxine nickade instämmande.
"Mmmm...!" sa hon bestämt.
Kanske märkte den känsliga lilla tösungen att mormor hade blivit en aning illa till mods, för hon gav Marguerite en stor kram och en puss på kinden.
Och sedan sa hon tröstande:
"Det är inget farligt att vara lite död, mormor. Bara det inte gör ont när man dör - för det är inte så bra..."
Egendomlig
San Francisco, California. Augusti 2000.
Maxine promenerade runt i mormors stora vardagsrum och beskådade alla vackra saker - de där dyra gamla sakerna (eller "grejorna", som Maxine sa)
man inte fick röra: Tavlor, fina soffkuddar, porslinsprydnader och mammas gamla glasfiguriner.
Och så var det den där stora och blanka havsgröna vasen uppe på spiselkransen... Åh, vad Maxine var nyfiken på den!
Men för en liten krabat som inte ens fyllt 7 år var det svårt att se vasen ordentligt, så det fanns bara en sak att göra: klättra!
Flickungen drog av sig sina rosa Converse-skor, för hon ville ju inte förstöra tyget på den fina stolen som hon behövde ha till klättringshjälp.
Hon kravlade sig upp i karmstolen och klättrade sedan vidare upp på spiselkransen.
Det var där uppe Marguerite Logan fann sitt lilla barnbarn när hon kom in i vardagsrummet.
"Maxine...! Vad i hela friden gör du där upp...?" nästan skrek Marguerite.
Hon lät inte alls arg, lade Maxine märke till, bara lite rädd och orolig. Och väldigt förvånad.
"Jag ville se på denna här vasen." svarade flickan.
Marguerite lyfte snabbt ner henne.
"Älskade lilla barn," sa hon och kramade Maxine. "du får absolut inte klättra på möblerna. Tänk om du ramlar ner... du kan göra dig hemskt illa då."
Maxine log lugnande.
”Jadå, fast jag är bra på att klättra, mormor. Jag är nästan som en apunge.”
Jo, det märks, med all önskvärd tydlighet… tänkte Marguerite.
"Den där vasen kallas för urna." förklarade hon sedan. "Din morfars aska finns i den."
Maxines morfar hade dött i en hjärtattack när flickan bara var 2 år, så hon mindes honom bara lite.
Hon höjde förundrat ögonbrynen.
"Men varför har morfar aska i en vas... jag menar urna...?" undrade hon.
Mormor log lite och fortsatte att hålla flickungen tätt intill sig i sin famn.
"Din morfar ville inte ligga i en kista, så han valde att bli aska istället."
Marguerite tyckte att detta var ett ganska makabert och skrämmande ämne för ett litet barn att prata om, så hon sa inget om själva kremerings-processen.
Maxine slog lätt med pekfingertoppen mot läpparna, en fundersam liten gest.
"Du vet Alex, min fosterbror? Hans pappa är död."
Marguerite nickade.
Arma lilla pojke... tänkte hon. Så hemskt att förlora en förälder när man är så liten...
"Ja, älskling, jag vet att Alex far är död."
Maxine nickade.
"Mmmm... men han ligger i en kista och är död," fortsatte hon. "Alex pappa alltså."
Flickungen funderade lite till.
"Fast vet du mormor... jag ska också vara aska och bo i en sån fin vas när jag blir död."
Marguerite kramade henne igen.
Åh, hon blev inte riktigt klok på den här ungen... Maxine var ju en aning egendomlig, inte som andra små flickor. Lillgammal och barnslig på samma gång.
Men framförallt var hon så oerhört ljuvlig, charmig och söt.
"Lilla barn, nu tycker jag att vi pratar om något trevligare än döden." suckade Marguerite.
Maxine nickade instämmande.
"Mmmm...!" sa hon bestämt.
Kanske märkte den känsliga lilla tösungen att mormor hade blivit en aning illa till mods, för hon gav Marguerite en stor kram och en puss på kinden.
Och sedan sa hon tröstande:
"Det är inget farligt att vara lite död, mormor. Bara det inte gör ont när man dör - för det är inte så bra..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar