*
Ihålig
Silver Falls, Montana. Sommaren 1855
Sebastian Cooper log snällt mot alla grannar som kom hem till dem och sa vänliga, mjuka ord och smekte honom över håret.
Men nu när kvällen närmade sig började han känna sig överväldigad och trött på allt.
Alla ville väl, det visste han, men allas beklagande ord om att mor och hennes ofödda barn nu var borta gjorde att den lilla pojken kände sig alltmer tom.
Även far såg trött och tom ut, det såg Sebastian, och att se sin annars så trygga pappa vilsen och bedrövad gjorde att han bara ville gråta.
"Anna var en så vacker ung flicka." sa en av granntanterna. "Hon var en fantastisk mor och hustru."
Far bara nickade.
"Men nu är hon hos Gud," fortsatte granntanten. "vi får finna en tröst i det."
Sebastian stirrade på henne. Hur kunde hon stå här i deras hus och säga något sådant...?
"Mor ska vara hos mig, inte hos Gud!" skrek Sebastian.
Och så rusade han ut ur huset, så att ingen skulle se tårarna som strömmade ur ögonen och ner på kinderna.
Pojken ville komma så långt bort från den tunga sorgestämningen och alla begravningsgästerna som möjligt.
Han sprang ut i skogen, så långt in han bara tordes. Det var en mörk och lite otäck skog, särskilt när mörkret snart skulle falla.
Medan han hämtade andan sökte hans blick efter ett gömställe.
Bara en stund skulle han gömma sig, tills tårarna var slut och till begravningsgästerna gått hem.
Sebastian fann ett ihåligt träd. Där kröp han in och i mörkret släppte han ut sin sorg.
"Mamma... varför skulle du dö...?" grät han. "Jag behöver dig, jag är bara tio år!" Far behöver dig, han är så ledsen..."
Sebastian somnade där inne i det ihåliga trädet, utmattad av all gråt och sorg.
När han vaknade och kröp fram från sitt gömställe var det natt.
Mörkret i skogen omslöt honom. Och det skrämde honom.
Skulle han hitta hem...?
En ugglas hoande fick honom att hoppa till och han började gråta igen.
"Pappa!" ropade han. "Pappa, var är du...?!"
Och tänk så underbart, där borta i månskenet stod ju hans älskade far!
"Pappa, jag är här borta!" grät pojken.
"Sebastian!" ropade far.
Han rusade fram mot pojken och slet nästan upp honom i sin famn.
"Åh tack gode Gud att du är välbehållen..." suckade far och kramade honom.
Sebastian sa ingenting. Han bara höll hårt om sin far och borrade in sitt tårdränkta lilla ansikte i hans skjorta.
Far bar honom i sin famn hela vägen hem.
Sebastian kände sig varm, trygg och älskad.
Ihålig
Silver Falls, Montana. Sommaren 1855
Sebastian Cooper log snällt mot alla grannar som kom hem till dem och sa vänliga, mjuka ord och smekte honom över håret.
Men nu när kvällen närmade sig började han känna sig överväldigad och trött på allt.
Alla ville väl, det visste han, men allas beklagande ord om att mor och hennes ofödda barn nu var borta gjorde att den lilla pojken kände sig alltmer tom.
Även far såg trött och tom ut, det såg Sebastian, och att se sin annars så trygga pappa vilsen och bedrövad gjorde att han bara ville gråta.
"Anna var en så vacker ung flicka." sa en av granntanterna. "Hon var en fantastisk mor och hustru."
Far bara nickade.
"Men nu är hon hos Gud," fortsatte granntanten. "vi får finna en tröst i det."
Sebastian stirrade på henne. Hur kunde hon stå här i deras hus och säga något sådant...?
"Mor ska vara hos mig, inte hos Gud!" skrek Sebastian.
Och så rusade han ut ur huset, så att ingen skulle se tårarna som strömmade ur ögonen och ner på kinderna.
Pojken ville komma så långt bort från den tunga sorgestämningen och alla begravningsgästerna som möjligt.
Han sprang ut i skogen, så långt in han bara tordes. Det var en mörk och lite otäck skog, särskilt när mörkret snart skulle falla.
Medan han hämtade andan sökte hans blick efter ett gömställe.
Bara en stund skulle han gömma sig, tills tårarna var slut och till begravningsgästerna gått hem.
Sebastian fann ett ihåligt träd. Där kröp han in och i mörkret släppte han ut sin sorg.
"Mamma... varför skulle du dö...?" grät han. "Jag behöver dig, jag är bara tio år!" Far behöver dig, han är så ledsen..."
Sebastian somnade där inne i det ihåliga trädet, utmattad av all gråt och sorg.
När han vaknade och kröp fram från sitt gömställe var det natt.
Mörkret i skogen omslöt honom. Och det skrämde honom.
Skulle han hitta hem...?
En ugglas hoande fick honom att hoppa till och han började gråta igen.
"Pappa!" ropade han. "Pappa, var är du...?!"
Och tänk så underbart, där borta i månskenet stod ju hans älskade far!
"Pappa, jag är här borta!" grät pojken.
"Sebastian!" ropade far.
Han rusade fram mot pojken och slet nästan upp honom i sin famn.
"Åh tack gode Gud att du är välbehållen..." suckade far och kramade honom.
Sebastian sa ingenting. Han bara höll hårt om sin far och borrade in sitt tårdränkta lilla ansikte i hans skjorta.
Far bar honom i sin famn hela vägen hem.
Sebastian kände sig varm, trygg och älskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar