*
Barfota
(Tidigt) utdrag ur mitt bokprojekt "Dennys Hemlighet"
Paradise, California. Våren 2011.
Den outvecklade och nakna pojkkroppen låg livlös ovanpå sträva sängkläder.
Men efter att ha legat stilla ett bra tag, började den nu vakna till liv.
Tonårspojken vaknade upp som i en dimmig, drogad sömn, förnedrad och omtöcknad.
Han darrade efter den långa kampen för överlevnad och hela kroppen och halsen ömmade.
Stönande av smärta lyckades pojken sätta sig upp i sängen. Han drog försiktigt efter andan och kände efter.
Nej, revbenen var inte brutna, det gjorde bara väldigt ont.
Det gjorde väldigt ont överallt... och Denny mådde illa.
Jag måste härifrån...!
Med ögonen vilda av oro såg sig Denny om i den lilla stugan.
Mannen som övermannat och tvingat in honom i huset syntes inte till, men rinnande vatten hördes från badrummet, så förmodligen tog han en dusch.
På golvet, nedanför sängen, låg pojkens kläder i en hög. Denny rafsade åt sig dem och klädde sig i rasande fart.
Just som hans skulle dra på sig skorna, tystnade vattenflödet i badrummet.
Dennys strupe snördes samman och det kändes som hjärtat skulle explodera. Vilken sekund som helst skulle hans förövare komma ut...
Med flämtade andning reste sig pojken ur sängen och tog sig mot ytterdörren.
Astman hade börjat bråka och smärtan i kroppen var närapå överväldigande, men det fanns inte tid att bry sig om sådant nu.
Denny låste upp dörren och slet i den. Det var en gammal trädörr, som hade svällt av väder och vind.
Paniken rusade tillsammans med adrenalinet.
Öppna dig, jävla dörr...! bad den nu nästan gråtfärdiga pojken.
Och någon måste ha hört hans bön, för i samma sekund som badrumsdörren slogs upp, lyckades Denny öppna ytterdörren.
Ute i den kyliga kvällsluften och i det starka månskenet började Denny springa.
Astman kunde få honom att kollapsa när som helst, det visste han, och han var barfota - inga bra förutsättningar om man ska springa för livet.
Men Dennys överlevnadsinstinkter var starka och pojken sprang som han aldrig sprungit förr.
Mannen vrålade åt honom att komma tillbaka och slängde ur sig hotelser.
Men Denny tänkte inte gå tillbaka till den sjuka jäveln - aldrig i livet...!
Pojken blev istället sporrad att springa ännu fortare.
Han kände blodsmak i munnen och det brände i lungorna och luftrören, som nu kändes som hopknycklade soppåsar.
Men han ska inte få tag på mig igen...
Jag ska kämpa, även om det så blir det sista jag gör...
Barfota
(Tidigt) utdrag ur mitt bokprojekt "Dennys Hemlighet"
Paradise, California. Våren 2011.
Den outvecklade och nakna pojkkroppen låg livlös ovanpå sträva sängkläder.
Men efter att ha legat stilla ett bra tag, började den nu vakna till liv.
Tonårspojken vaknade upp som i en dimmig, drogad sömn, förnedrad och omtöcknad.
Han darrade efter den långa kampen för överlevnad och hela kroppen och halsen ömmade.
Stönande av smärta lyckades pojken sätta sig upp i sängen. Han drog försiktigt efter andan och kände efter.
Nej, revbenen var inte brutna, det gjorde bara väldigt ont.
Det gjorde väldigt ont överallt... och Denny mådde illa.
Jag måste härifrån...!
Med ögonen vilda av oro såg sig Denny om i den lilla stugan.
Mannen som övermannat och tvingat in honom i huset syntes inte till, men rinnande vatten hördes från badrummet, så förmodligen tog han en dusch.
På golvet, nedanför sängen, låg pojkens kläder i en hög. Denny rafsade åt sig dem och klädde sig i rasande fart.
Just som hans skulle dra på sig skorna, tystnade vattenflödet i badrummet.
Dennys strupe snördes samman och det kändes som hjärtat skulle explodera. Vilken sekund som helst skulle hans förövare komma ut...
Med flämtade andning reste sig pojken ur sängen och tog sig mot ytterdörren.
Astman hade börjat bråka och smärtan i kroppen var närapå överväldigande, men det fanns inte tid att bry sig om sådant nu.
Denny låste upp dörren och slet i den. Det var en gammal trädörr, som hade svällt av väder och vind.
Paniken rusade tillsammans med adrenalinet.
Öppna dig, jävla dörr...! bad den nu nästan gråtfärdiga pojken.
Och någon måste ha hört hans bön, för i samma sekund som badrumsdörren slogs upp, lyckades Denny öppna ytterdörren.
Ute i den kyliga kvällsluften och i det starka månskenet började Denny springa.
Astman kunde få honom att kollapsa när som helst, det visste han, och han var barfota - inga bra förutsättningar om man ska springa för livet.
Men Dennys överlevnadsinstinkter var starka och pojken sprang som han aldrig sprungit förr.
Mannen vrålade åt honom att komma tillbaka och slängde ur sig hotelser.
Men Denny tänkte inte gå tillbaka till den sjuka jäveln - aldrig i livet...!
Pojken blev istället sporrad att springa ännu fortare.
Han kände blodsmak i munnen och det brände i lungorna och luftrören, som nu kändes som hopknycklade soppåsar.
Men han ska inte få tag på mig igen...
Jag ska kämpa, även om det så blir det sista jag gör...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar