*
Vår
Sun City, California. Våren 2011
Holly
Solen höll på att gå ner över Silver Beach i vår idylliska lilla stad, Sun City.
Denna varma, soliga fredag övergick nu i en ljum kväll och en härlig helg stundade.
Cassie och jag satt i sanden och tittade på när Alex stod en bit ifrån oss och skapade såpbubblor med en stor ståltråds-ring.
Rätt som det var lyckades han skapa en bubbla som inte var av denna värld... Det var inte bara det att färgerna i såpbubblan var otrolig vackra, själva bubblan var helt enorm.
"Wow...!" utbrast Alex.
"Sååå cool!" sa Cassie. "Den där får du plats i, brorsan!"
Hon fnissade - och det gjorde jag med.
Alex kom leende fram till oss. Han slängde sig ner i sanden.
"Hur gjorde du den där?" ville Cassie veta.
Men Alex bara log.
"Det är en hemlighet." sa han kaxigt.
Jag lindade mina armar om hans magra, varma kropp.
"Hörru, lilla magiker, avslöjar du din hemlighet om du får en puss...?" lirkade jag.
Alex flinade mot mig och skakade på huvudet.
"Jag avslöjar ingenting."
Hopplösa, envisa unge...
Jag skrattade och gav honom en puss på kinden i alla fall.
"Visste du att bubblan skulle bli så där gigantisk?" frågade Cassie.
Alex skakade återigen på huvudet.
"Jag hade mina förhoppningar, men nej, jag visste inte att jag skulle lyckas. Visst var den cool?"
Alex var så söt. Han var som en ivrig liten unge på julafton. Han strålade som ett litet solsken och ögonen glittrade.
"Det var en super-cool bubbla." instämde jag. "Men berätta nu hur du gjorde."
Både Cassie och jag så intresserat, och lite uppfordrande, på honom nu.
Men Alex bara log och såg så där otroligt söt ut som bara han kan göra.
"Lite kemi-magi bara..." sa han i lättsam ton och ryckte på axlarna.
Då satte jag mig på honom och började kittla honom.
"Nu önskar du att du hade den där jätte-bubblan att fly iväg i, va...?" fnissade Cassie.
"Jaaaa, det gör jag!" sa Alex, som nu pep av skratt.
Cassie och jag skrattade gott åt (eller rättare sagt: med honom).
"Men nu är du fast här, hos mig." log jag.
Jag lät honom sätta sig upp, men höll fast honom i en kram.
"Mmmmm..." muttrade Alex.
Fast han såg ganska nöjd ut, min lilla älskling.
"Du är så söt." sa jag och rufsade honom i håret.
Vår
Sun City, California. Våren 2011
Holly
Solen höll på att gå ner över Silver Beach i vår idylliska lilla stad, Sun City.
Denna varma, soliga fredag övergick nu i en ljum kväll och en härlig helg stundade.
Cassie och jag satt i sanden och tittade på när Alex stod en bit ifrån oss och skapade såpbubblor med en stor ståltråds-ring.
Rätt som det var lyckades han skapa en bubbla som inte var av denna värld... Det var inte bara det att färgerna i såpbubblan var otrolig vackra, själva bubblan var helt enorm.
"Wow...!" utbrast Alex.
"Sååå cool!" sa Cassie. "Den där får du plats i, brorsan!"
Hon fnissade - och det gjorde jag med.
Alex kom leende fram till oss. Han slängde sig ner i sanden.
"Hur gjorde du den där?" ville Cassie veta.
Men Alex bara log.
"Det är en hemlighet." sa han kaxigt.
Jag lindade mina armar om hans magra, varma kropp.
"Hörru, lilla magiker, avslöjar du din hemlighet om du får en puss...?" lirkade jag.
Alex flinade mot mig och skakade på huvudet.
"Jag avslöjar ingenting."
Hopplösa, envisa unge...
Jag skrattade och gav honom en puss på kinden i alla fall.
"Visste du att bubblan skulle bli så där gigantisk?" frågade Cassie.
Alex skakade återigen på huvudet.
"Jag hade mina förhoppningar, men nej, jag visste inte att jag skulle lyckas. Visst var den cool?"
Alex var så söt. Han var som en ivrig liten unge på julafton. Han strålade som ett litet solsken och ögonen glittrade.
"Det var en super-cool bubbla." instämde jag. "Men berätta nu hur du gjorde."
Både Cassie och jag så intresserat, och lite uppfordrande, på honom nu.
Men Alex bara log och såg så där otroligt söt ut som bara han kan göra.
"Lite kemi-magi bara..." sa han i lättsam ton och ryckte på axlarna.
Då satte jag mig på honom och började kittla honom.
"Nu önskar du att du hade den där jätte-bubblan att fly iväg i, va...?" fnissade Cassie.
"Jaaaa, det gör jag!" sa Alex, som nu pep av skratt.
Cassie och jag skrattade gott åt (eller rättare sagt: med honom).
"Men nu är du fast här, hos mig." log jag.
Jag lät honom sätta sig upp, men höll fast honom i en kram.
"Mmmmm..." muttrade Alex.
Fast han såg ganska nöjd ut, min lilla älskling.
"Du är så söt." sa jag och rufsade honom i håret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar