*
Fnittra
Sun City, California. November 2006.
Det var sen kväll i den lilla staden vid havet.
13-åriga Maxine Clarke och hennes 15-åriga (foster)syster Janie satt på Janies säng och pratade om det nalkande jullovet, skolan och livet i allmänhet.
Maxine pillade lite förstrött på slangarna till sin CVK*, venkateter som satt under hennes ena nyckelben. Hon gjorde så ibland, utan att riktigt tänka på vad hon gjorde.
Hennes snälla läkare hade sagt att kunde ta ett tag att vänja sig vid att ha ett främmande föremål inopererat i under huden.
Rätt som det var fick flickungen en busig liten glimt i de blå ögonen, den där rackarunge-glimten som var så typisk för henne.
Och så rörde hon på CVK-slangarna så att det såg ut som de hade fått eget liv.
Därefter gav hon ifrån sig ett slemmigt, monstrigt uääääh-läte.
"Hjälp... det växer en alien i mig...!" utropade hon.
Sedan brast hon ut i sitt läskedrycks-bubblande fnitter igen.
Janie skrattade också.
"Du är så knasig, lillsyrran."
Maxine svarade med ett överdrivet brett flin.
Janie älskade sin lillasyster så mycket.
Hon beundrade Maxines förmåga att orka skämta om sin sjukdom, trots allt jobbigt hon tvingades genomgå sedan hon fått sin hemska diagnos: sjukhusbesök, sprutor, behandlingar, kemo, illamående och smärtor.
En dag, när Janie var extra orolig för Maxine som blivit inlagd på sjukhuset, skrev hon en dikt om sin lilla syster, för att stilla sitt ångest-ledsna hjärta.
Maxine hade blivit väldigt förtjust i den lilla söta dikten - och rörd över att hon var så älskad.
Men hon insisterade på att storasyster skulle skriva liknande fina alster om de andra syskonen också.
"För dom är ju faktiskt också våra solstrålar." menade hon.
Janie lovade att hon en dag skulle skriva dikter om Alex, Cassie och Ricky också.
Nu såg flickorna att en pyjamasklädd Alex stod i dörröppningen och tittade nyfiket på dem.
"Vad är det ni skrattar så åt egentligen...?" sa han roat.
Maxine slog ut med händerna i en vet-inte-gest.
"Det har vi glömt..." flinade hon och brast ut i skratt igen.
Alex smittades av sina systrars glädje och skuttade upp i Janies säng.
En stund senare fann pappa Martin en 15-åring och två små 13-åringar som skrattade och busade med varandra.
Martin gick in till dem.
"Älsklingar, det är underbart att se er så här, men nu är det sent. Två av er borde hoppat i säng för längesen..."
Alex flinade busigt. Han kunde se minst lika charmigt busig ut som Maxine.
"Vi är i säng ju..."
Han och Maxine gjorde en high five.
Skrattande gick Martin fram till sängen och lyfte upp de båda lättviktarna i famnen.
Han bar Alex och Maxine till deras rum, stoppade ungarna i säng och pussade dem god natt.
Sedan gick han tillbaka till Janies rum och sade god natt till sin äldsta telning också.
Fast Janie fick var vaken en stund till, hon var ju äldst.
Hon bestämde sig ändå för att krypa i säng, på det viset fick hon en extra lång lässtund.
Janie log när hon hörde lilla Maxine ropa:
"Pappa, visste du att jag har en alien i min kropp...?"
Alex skratt bubblade ut ur hans rum.
Martin skrattade, men han fick förmana ungarna.
"Ungar, nu måste ni vara lite tystare, så ni inte väcker Ricky."
6-åringen Ricky hade sovit ett bra tag nu och han var inte särskilt lättväkt.
Men Martin visste att både Maxine och Alex skulle få svårt att somna om de blev alldeles hyper att av allt skrattande och skojande, så det var ändå bäst att förmana dem lite.
"Försök sova lite nu, raringar små." sa Martin mjukt.
"Okey dokey!" svarade Maxine.
Alex gäspade till svar.
När mamma Joanne kom hem från en tjejmiddag tjugo minuter senare sov både Maxine och Alex djupt.
Joanne tittade till dem och pussade lite på dem. Hon gjorde likadant med Ricky.
Sedan sade hon god natt till Janie, som inte hade somnat än.
"Har ni haft en bra kväll?" frågade Joanne.
Janie log och nickade.
"Jättebra. Och vi hade en väldigt fnissig kväll." sa hon menande.
Fnittra
Sun City, California. November 2006.
Det var sen kväll i den lilla staden vid havet.
13-åriga Maxine Clarke och hennes 15-åriga (foster)syster Janie satt på Janies säng och pratade om det nalkande jullovet, skolan och livet i allmänhet.
Maxine pillade lite förstrött på slangarna till sin CVK*, venkateter som satt under hennes ena nyckelben. Hon gjorde så ibland, utan att riktigt tänka på vad hon gjorde.
Hennes snälla läkare hade sagt att kunde ta ett tag att vänja sig vid att ha ett främmande föremål inopererat i under huden.
* CVK = Central venkateter.
En CVK är en tunn kateter som opereras in i en central ven.
Den används till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagningar.
En CVK är en tunn kateter som opereras in i en central ven.
Den används till injektioner, infusioner, transfusioner och blodprovstagningar.
Rätt som det var fick flickungen en busig liten glimt i de blå ögonen, den där rackarunge-glimten som var så typisk för henne.
Och så rörde hon på CVK-slangarna så att det såg ut som de hade fått eget liv.
Därefter gav hon ifrån sig ett slemmigt, monstrigt uääääh-läte.
"Hjälp... det växer en alien i mig...!" utropade hon.
Sedan brast hon ut i sitt läskedrycks-bubblande fnitter igen.
Janie skrattade också.
"Du är så knasig, lillsyrran."
Maxine svarade med ett överdrivet brett flin.
Janie älskade sin lillasyster så mycket.
Hon beundrade Maxines förmåga att orka skämta om sin sjukdom, trots allt jobbigt hon tvingades genomgå sedan hon fått sin hemska diagnos: sjukhusbesök, sprutor, behandlingar, kemo, illamående och smärtor.
En dag, när Janie var extra orolig för Maxine som blivit inlagd på sjukhuset, skrev hon en dikt om sin lilla syster, för att stilla sitt ångest-ledsna hjärta.
Maxie är solstrålen en gråmulen dag,
hon är virvelvinden under tråkigt lugna stunder.
Maxie är vår lilla tigerunge,
full av bus och skratt.
Maxine hade blivit väldigt förtjust i den lilla söta dikten - och rörd över att hon var så älskad.
Men hon insisterade på att storasyster skulle skriva liknande fina alster om de andra syskonen också.
"För dom är ju faktiskt också våra solstrålar." menade hon.
Janie lovade att hon en dag skulle skriva dikter om Alex, Cassie och Ricky också.
Nu såg flickorna att en pyjamasklädd Alex stod i dörröppningen och tittade nyfiket på dem.
"Vad är det ni skrattar så åt egentligen...?" sa han roat.
Maxine slog ut med händerna i en vet-inte-gest.
"Det har vi glömt..." flinade hon och brast ut i skratt igen.
Alex smittades av sina systrars glädje och skuttade upp i Janies säng.
En stund senare fann pappa Martin en 15-åring och två små 13-åringar som skrattade och busade med varandra.
Martin gick in till dem.
"Älsklingar, det är underbart att se er så här, men nu är det sent. Två av er borde hoppat i säng för längesen..."
Alex flinade busigt. Han kunde se minst lika charmigt busig ut som Maxine.
"Vi är i säng ju..."
Han och Maxine gjorde en high five.
Skrattande gick Martin fram till sängen och lyfte upp de båda lättviktarna i famnen.
Han bar Alex och Maxine till deras rum, stoppade ungarna i säng och pussade dem god natt.
Sedan gick han tillbaka till Janies rum och sade god natt till sin äldsta telning också.
Fast Janie fick var vaken en stund till, hon var ju äldst.
Hon bestämde sig ändå för att krypa i säng, på det viset fick hon en extra lång lässtund.
Janie log när hon hörde lilla Maxine ropa:
"Pappa, visste du att jag har en alien i min kropp...?"
Alex skratt bubblade ut ur hans rum.
Martin skrattade, men han fick förmana ungarna.
"Ungar, nu måste ni vara lite tystare, så ni inte väcker Ricky."
6-åringen Ricky hade sovit ett bra tag nu och han var inte särskilt lättväkt.
Men Martin visste att både Maxine och Alex skulle få svårt att somna om de blev alldeles hyper att av allt skrattande och skojande, så det var ändå bäst att förmana dem lite.
"Försök sova lite nu, raringar små." sa Martin mjukt.
"Okey dokey!" svarade Maxine.
Alex gäspade till svar.
När mamma Joanne kom hem från en tjejmiddag tjugo minuter senare sov både Maxine och Alex djupt.
Joanne tittade till dem och pussade lite på dem. Hon gjorde likadant med Ricky.
Sedan sade hon god natt till Janie, som inte hade somnat än.
"Har ni haft en bra kväll?" frågade Joanne.
Janie log och nickade.
"Jättebra. Och vi hade en väldigt fnissig kväll." sa hon menande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar