***
Mitt på torget stod en fontän, där på en pelare tronade havsguden Poseidon. Vatten sprutade ner i fontänen. Och nedanför, runt havsguden honom fanns nereiderna, därbland Poseidons hustru Amfitrite. Havsgudens lille son Triton red på en fisk på fontänens kant och sprutade vatten ut ett horn.
Nu fanns även något som inte brukade finnas i fontänen - Clark och Joes lilla surpris: ett högt berg av tvättmedelsskum tornade upp sig.
Folk var mycket roade av den skummande fontänen.
Polismästare Norton var inte road. Han var högröd i ansiktet.
”Vem har gjort det här?” röt han.
Han såg på alla stadens ungdomar i publiken.
”Vem?!”
Det blev tyst bland invånarna i Delphi.
”Om ingen erkänner får varenda unge här straffarbete i sommar!”
Alla visste att polismästaren kunde göra löfte av sitt hot.
Clark gick upp på scenen och gick fram till mikrofonen som borgmästaren skulle tala i senare.
”Det var jag.” sa han skamset. ”Förlåt. Det var menat som ett litet skämt.”
Joe hoppade också upp på scenen.
”Nej, jag är Spartacus!” ropade han.
Alla som kände till historien om Spartacus skrattade.
Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila följde Joes exempel.
Och fler följde dem. Snart var scenen nästan full av ungdomar från deras klass.
Nu visste inte polismästaren vem han skulle bestraffa.
Miss Coleman log mot sina elever. Hon hade läst om Spartacus för dem under vårterminen.
Borgmästaren började skratta. Han gick fram till mikrofonen.
”Är det inte härligt att ungarna här i vår stad ställer upp så här för varandra?”
Publiken applåderade och jublade.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar