*
"Vilken snygg bravad Ryan!" jublade Clark så fort Mrs. Mortimer försvunnit ner för backkrönet.
Ryan blängde lite på sin vän.
"Clark, du får hemskt gärna ta hand om din katt nu."
"Jag ska hjälpa dig Ryan." fnissade Maureen.
Hon lyfte ut kattungen och klappade Ryan på kinden. Lite retsamt sa hon:
"Hur mycket kittlades det där då?"
Ryan låtsades se sur ut.
"Mycket roligt Maureen." muttrade han. "Och du Clark, nästa gång får du faktiskt gömma katter under din egen tröja!"
Clark bara flinade.
"Awww... lilla Ryan då...!" skrattade Maureen och kramade om honom. "Men du, jag tror att Soda trivdes bra hos dig."
Hon såg på kattungen, som precis i rätt ögonblick gav ifrån sig ett förnöjt litet mjau.
"Där ser du!" sa Maureen glatt till Ryan. "Hon älskar dig!"
Ryan skakade på huvudet som han tyckte att Maureen var knasig.
"Clark, tror du verkligen på allvar att du kan ha en kattunge hemma utan att din mamma märker nåt?" frågade Sheila. "Mrs. Mortimer kan ju fasen höra när dammtussar rör sig...!"
Clark skrattade.
"Mmmm... morsan är lite pedant ibland... Men tror ni inte jag kan gömma en katt ens för henne?"
Maureen skrattade och skakade på huvudet.
"Nej Clark, det tror vi verkligen inte!"
"Men du kan ju ta med dig Ryan hem." sa Sheila. "Han är bra på att gömma katter. Eller hur Ryan?"
Sheila föll gapskrattande ner i gräset.
Ryan slog sig ner bredvid henne.
"Jag tycker om dig också." flinade han.
"Kom hit gullunge!" sa Shelia.
Hon drog in Ryan i famnen och överöste honom med pussar.
"Nej sluta!" fnissade Ryan blygt. "Är alla galna idag...?"
"Vilken snygg bravad Ryan!" jublade Clark så fort Mrs. Mortimer försvunnit ner för backkrönet.
Ryan blängde lite på sin vän.
"Clark, du får hemskt gärna ta hand om din katt nu."
"Jag ska hjälpa dig Ryan." fnissade Maureen.
Hon lyfte ut kattungen och klappade Ryan på kinden. Lite retsamt sa hon:
"Hur mycket kittlades det där då?"
Ryan låtsades se sur ut.
"Mycket roligt Maureen." muttrade han. "Och du Clark, nästa gång får du faktiskt gömma katter under din egen tröja!"
Clark bara flinade.
"Awww... lilla Ryan då...!" skrattade Maureen och kramade om honom. "Men du, jag tror att Soda trivdes bra hos dig."
Hon såg på kattungen, som precis i rätt ögonblick gav ifrån sig ett förnöjt litet mjau.
"Där ser du!" sa Maureen glatt till Ryan. "Hon älskar dig!"
Ryan skakade på huvudet som han tyckte att Maureen var knasig.
"Clark, tror du verkligen på allvar att du kan ha en kattunge hemma utan att din mamma märker nåt?" frågade Sheila. "Mrs. Mortimer kan ju fasen höra när dammtussar rör sig...!"
Clark skrattade.
"Mmmm... morsan är lite pedant ibland... Men tror ni inte jag kan gömma en katt ens för henne?"
Maureen skrattade och skakade på huvudet.
"Nej Clark, det tror vi verkligen inte!"
"Men du kan ju ta med dig Ryan hem." sa Sheila. "Han är bra på att gömma katter. Eller hur Ryan?"
Sheila föll gapskrattande ner i gräset.
Ryan slog sig ner bredvid henne.
"Jag tycker om dig också." flinade han.
"Kom hit gullunge!" sa Shelia.
Hon drog in Ryan i famnen och överöste honom med pussar.
"Nej sluta!" fnissade Ryan blygt. "Är alla galna idag...?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar