*
Grant och Barbara satt, fyllda av maktlöshet, på varsin stol vid Tessas sjuksäng och vakade.
På andra sidan, på sängkanten, satt Joey och såg med förfäran på den märkliga tuben som hjälpte hans syster att andas.
Det hade varit hemskt att se Tessa intuberas, men Joey hade ändå inte kunnat titta bort - som om någon morbid fascination tagit överhanden.
Fast Barbara hade kramat honom och sagt att det berodde på chocktillståndet han befann sig i, inte fascination.
Nu tog Barbara sin styvdotters hand och smekte den mjukt med tummen.
"Jag kom att tänka på när Tessa bröt armen..." sa Grant. "när hon var tio. Då satt du så där med henne."
Barbara log lite åt minnet.
"Ja, det minns jag som det vore igår. Och så tittade Tessa upp på mig och sa: 'Det var bara du som kunde komma Barbara. Det betyder att du älskar mig lite va?'."
Joey log mjukt.
"Ingen annan kunde komma ifrån den där gången när Tessa föll ner från klätterställningen. Pappa arbetade i en annan stat den veckan och mamma var... nånstans... Och du Barbara, du bara rusade ifrån ditt jobb - från ett viktigt möte - så att du kunde vara med Tess på sjukhuset."
Barbara gick fram till Joey och omfamnade honom.
"Lilla gubben... det var självklart för mig." sa hon.
"Jo..." sa Joey. "men jag tror det betydde mycket för syrran."
Barbara torkade en tår ur ögat och såg ömt på Tessa.
"Åh lilla gumman... du har aldrig riktigt förstått hur mycket vi älskar dig va? Din far och jag älskar ju dig och Joey så mycket...!"
Joey brast plötsligt i gråt. Han lutade sig över Tessa och snyftade ner i sjukhusfilten.
Grant reste sig och gick fram till sin son, drog honom intill sig och höll honom hårt.
"Pappa..." snyftade Joey. "hon får inte dö... Om Tessa dör vill jag också dö!"
Grants ögon fylldes med tårar och han kramade Joey hårdare.
"Du får inte säga så min pojke..."
"Men jag klarar mig inte utan Tessa!" grät Joey.
Grant och Barbara satt, fyllda av maktlöshet, på varsin stol vid Tessas sjuksäng och vakade.
På andra sidan, på sängkanten, satt Joey och såg med förfäran på den märkliga tuben som hjälpte hans syster att andas.
Det hade varit hemskt att se Tessa intuberas, men Joey hade ändå inte kunnat titta bort - som om någon morbid fascination tagit överhanden.
Fast Barbara hade kramat honom och sagt att det berodde på chocktillståndet han befann sig i, inte fascination.
Nu tog Barbara sin styvdotters hand och smekte den mjukt med tummen.
"Jag kom att tänka på när Tessa bröt armen..." sa Grant. "när hon var tio. Då satt du så där med henne."
Barbara log lite åt minnet.
"Ja, det minns jag som det vore igår. Och så tittade Tessa upp på mig och sa: 'Det var bara du som kunde komma Barbara. Det betyder att du älskar mig lite va?'."
Joey log mjukt.
"Ingen annan kunde komma ifrån den där gången när Tessa föll ner från klätterställningen. Pappa arbetade i en annan stat den veckan och mamma var... nånstans... Och du Barbara, du bara rusade ifrån ditt jobb - från ett viktigt möte - så att du kunde vara med Tess på sjukhuset."
Barbara gick fram till Joey och omfamnade honom.
"Lilla gubben... det var självklart för mig." sa hon.
"Jo..." sa Joey. "men jag tror det betydde mycket för syrran."
Barbara torkade en tår ur ögat och såg ömt på Tessa.
"Åh lilla gumman... du har aldrig riktigt förstått hur mycket vi älskar dig va? Din far och jag älskar ju dig och Joey så mycket...!"
Joey brast plötsligt i gråt. Han lutade sig över Tessa och snyftade ner i sjukhusfilten.
Grant reste sig och gick fram till sin son, drog honom intill sig och höll honom hårt.
"Pappa..." snyftade Joey. "hon får inte dö... Om Tessa dör vill jag också dö!"
Grants ögon fylldes med tårar och han kramade Joey hårdare.
"Du får inte säga så min pojke..."
"Men jag klarar mig inte utan Tessa!" grät Joey.
Soundtrack/låtlista
Joey & Tessa's Xmas Calendar
Joey & Tessa's Xmas Calendar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar