*
Text inspirerad av följande mening:
Theodor höll blicken fastnaglad på det tomma cola-glaset.
Sun City, California. Hösten 2006.
Det var perfekt utomhus-väder för den årliga fosterfamiljs-lunchen denna Novemberdag: klarblå himmel och strålande sol.
Joanne Clarke och hennes två fosterbarn Alex och Maxine, båda 13 år, delade bord med en kvinna från Bakertown och hennes 15-årige fosterson Theodore.
Mödrarna packade upp sina picnic-korgar och pratade gamla minnen.
Barnen satt vid ett trevligt bord strax intill.
Theodore höll blicken fastnaglad på sitt tomma Cola Cola-glas.
Alex tyckte att det såg ut som han ville hypnotisera det röda plastglaset, så att det skulle fyllas på med mer dryck.
Theodore hade redan svept sin dricka i ett par klunkar, istället för att göra som hans fostermor hade sagt åt honom: spara lite till maten.
Själv sög Alex i sig sin Coca-Cola sakta genom det genomskinliga sugröret, han ville ju kunna njuta av den goda drycken så länge som möjligt. Läsk var nämligen en lyx i hans familj.
"Vad sakta du dricker..." sa Theodore och såg nästan föraktfull på Alex.
"Och vad fort du dricker." hade Alex lust att kontra, men han lät bli.
Han visste att Theodore var lättprovocerad. Han kunde till exempel brusa upp om man tittade på honom för länge.
"Om man dricker sakta känner man alla smaker bättre." sa Maxine, och det lät nästan som hon var en vinkännare och inte en 13-åring som aldrig ens hade smakat en droppe vin.
Theodore rynkade pannan och blängde på Maxine.
"Vad fan babblar du om...?!" fräste han.
"Det kan du få fundera på lite." sa Maxine mjukt och drack lite av sin läsk.
Alex puffade menande sin syster i sidan för att hon skulle komma på att det inte var så bra att reta upp ilskna bin.
Men Maxine bara såg på sin bror och log.
Theodore lutade sig över picnic-bordet, så att han kom riktigt nära den lilla tjejen som satt mittemot honom. Och så rapade han, rakt i hennes ansikte.
Maxine gjorde en liten grimas och log milt.
"Gulligt." sa hon.
"Theodore, sätt dig ordentligt." sa hans fostermor. "Nu ska vi äta."
Tonåring satte sig motvillig rak i ryggen och öppnade sin lunchpåse som nu lagts framför honom på träbordet.
"Jag vill ha en läsk också." sa han i krävande ton.
Hans fostermor suckade.
"Sa jag inte att du skulle spara lite..." började hon.
"Inte mitt fel att man får så lite dricka i den här snåla familjen!" fräste Theodore.
Joanne sneglade på sina telningar, och de mötte hennes blick.
Maxine gjorde en liten "oj då-"min, som var så typisk för henne. Det fick Joanne att le.
Theodore fick en burk Coca-Cola till. Han hällde girigt upp läsken i sitt glas.
"Vad säger man?" manade han fostermor i uppfostrande ton.
Tonåringen stönade, men muttrade fram ett "tack".
Medan Theodore åt blängde han på Maxine och Alex, mest på flickan.
"Vad har du för konstig grunka där?" frågade han och gjorde en pekande gest mot Maxines vänstra nyckelben.
"En CVK." svarade flickan och pillade lite med de genomskinliga slangarna.
Theodores panna rynkades oförstående.
"Varför har du den?"
Maxine ryckte lätt på sina magra axlar.
"Jag kände för att ha nåt annorlunda bara." sa hon sarkastiskt.
Alex som vanligtvis hade svårt för att prata om sin systers sjukdom fnissade nu. Han gillade Maxines förmåga att prata om saker så lättsamt - hur jobbigt ämnet än var.
Och han gillade framför allt att hon var så bra på att ge svar på tal.
"Vad gör den för nåt då?" ville Theodore veta, han lät nästan utmanande.
Maxine log.
"Tja... den kan inte göra mig osynlig eller så, men jag får kemo och grejer via den, så rätt så cool är den."
Theodor såg nu med häpnad i blicken på den lilla lockhåriga tjejen.
"Kemo... har du... Cancer...?"
Maxine nickade.
"Leukemi. Vet du vad det är?"
Den äldre killen nickade sakta.
"Jag tror det... blodet va?"
"Yep." svarade Maxine. "Elak gammal blodcancer."
Hon suckade.
"Åh fy fan..." flämtade Theodore fram. "Stackars dig."
Borta var nu den tuffa attityden. Och istället kunde man nu skymta sorgsna och försonande drag i hans ansikte.
"Kommer du att dö...?" undrade han.
Maxine log brett.
"Nääää... Inte idag i alla fall."
Text inspirerad av följande mening:
Theodor höll blicken fastnaglad på det tomma cola-glaset.
Sun City, California. Hösten 2006.
Det var perfekt utomhus-väder för den årliga fosterfamiljs-lunchen denna Novemberdag: klarblå himmel och strålande sol.
Joanne Clarke och hennes två fosterbarn Alex och Maxine, båda 13 år, delade bord med en kvinna från Bakertown och hennes 15-årige fosterson Theodore.
Mödrarna packade upp sina picnic-korgar och pratade gamla minnen.
Barnen satt vid ett trevligt bord strax intill.
Theodore höll blicken fastnaglad på sitt tomma Cola Cola-glas.
Alex tyckte att det såg ut som han ville hypnotisera det röda plastglaset, så att det skulle fyllas på med mer dryck.
Theodore hade redan svept sin dricka i ett par klunkar, istället för att göra som hans fostermor hade sagt åt honom: spara lite till maten.
Själv sög Alex i sig sin Coca-Cola sakta genom det genomskinliga sugröret, han ville ju kunna njuta av den goda drycken så länge som möjligt. Läsk var nämligen en lyx i hans familj.
"Vad sakta du dricker..." sa Theodore och såg nästan föraktfull på Alex.
"Och vad fort du dricker." hade Alex lust att kontra, men han lät bli.
Han visste att Theodore var lättprovocerad. Han kunde till exempel brusa upp om man tittade på honom för länge.
"Om man dricker sakta känner man alla smaker bättre." sa Maxine, och det lät nästan som hon var en vinkännare och inte en 13-åring som aldrig ens hade smakat en droppe vin.
Theodore rynkade pannan och blängde på Maxine.
"Vad fan babblar du om...?!" fräste han.
"Det kan du få fundera på lite." sa Maxine mjukt och drack lite av sin läsk.
Alex puffade menande sin syster i sidan för att hon skulle komma på att det inte var så bra att reta upp ilskna bin.
Men Maxine bara såg på sin bror och log.
Theodore lutade sig över picnic-bordet, så att han kom riktigt nära den lilla tjejen som satt mittemot honom. Och så rapade han, rakt i hennes ansikte.
Maxine gjorde en liten grimas och log milt.
"Gulligt." sa hon.
"Theodore, sätt dig ordentligt." sa hans fostermor. "Nu ska vi äta."
Tonåring satte sig motvillig rak i ryggen och öppnade sin lunchpåse som nu lagts framför honom på träbordet.
"Jag vill ha en läsk också." sa han i krävande ton.
Hans fostermor suckade.
"Sa jag inte att du skulle spara lite..." började hon.
"Inte mitt fel att man får så lite dricka i den här snåla familjen!" fräste Theodore.
Joanne sneglade på sina telningar, och de mötte hennes blick.
Maxine gjorde en liten "oj då-"min, som var så typisk för henne. Det fick Joanne att le.
Theodore fick en burk Coca-Cola till. Han hällde girigt upp läsken i sitt glas.
"Vad säger man?" manade han fostermor i uppfostrande ton.
Tonåringen stönade, men muttrade fram ett "tack".
Medan Theodore åt blängde han på Maxine och Alex, mest på flickan.
"Vad har du för konstig grunka där?" frågade han och gjorde en pekande gest mot Maxines vänstra nyckelben.
"En CVK." svarade flickan och pillade lite med de genomskinliga slangarna.
Theodores panna rynkades oförstående.
"Varför har du den?"
Maxine ryckte lätt på sina magra axlar.
"Jag kände för att ha nåt annorlunda bara." sa hon sarkastiskt.
Alex som vanligtvis hade svårt för att prata om sin systers sjukdom fnissade nu. Han gillade Maxines förmåga att prata om saker så lättsamt - hur jobbigt ämnet än var.
Och han gillade framför allt att hon var så bra på att ge svar på tal.
"Vad gör den för nåt då?" ville Theodore veta, han lät nästan utmanande.
Maxine log.
"Tja... den kan inte göra mig osynlig eller så, men jag får kemo och grejer via den, så rätt så cool är den."
Theodor såg nu med häpnad i blicken på den lilla lockhåriga tjejen.
"Kemo... har du... Cancer...?"
Maxine nickade.
"Leukemi. Vet du vad det är?"
Den äldre killen nickade sakta.
"Jag tror det... blodet va?"
"Yep." svarade Maxine. "Elak gammal blodcancer."
Hon suckade.
"Åh fy fan..." flämtade Theodore fram. "Stackars dig."
Borta var nu den tuffa attityden. Och istället kunde man nu skymta sorgsna och försonande drag i hans ansikte.
"Kommer du att dö...?" undrade han.
Maxine log brett.
"Nääää... Inte idag i alla fall."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar