*
Köpa
London, England. Våren 1865.
Lilla Emily Hamilton älskade marknaden; havet av färger som kom från alla spännande frukter, grönsaker och blommor fascinerade henne.
Och alla människor där var så snälla. Det hände ibland att någon som sålde frukt gav henne något gott att mumsa på.
Och en gång fick hon en vacker blomma av en blomsterförsäljare. Då fick Emily lite dåligt samvete; blomsterförsäljaren var ju fattig och behövde varenda penny han kunde få och själv hade hon det gott ställt. Men den snälla mannen ville inte låta henne betala för blomman.
"Vad skulle världen vara utan lite vänlighet?" sa mannen.
Det höll Emily med om. Och så gav hon mannen några äpplen som hon köpt, får något ville hon göra för honom.
Flickungen blev varm i hjärtat när hon såg hur rörd mannen blev.
Den här soliga vårdagen gick Emily till marknaden tillsammans med Sebastian och Rose, de unga skådespelarna från teatern som hennes far ägde.
De stannade till och tittade en stund på dockteatern, vilken tilldrog sig en stor publik.
Det var mest barn som tittade. Emily fann detta märkligt, ty denna dockteater var inte precis barnvänlig, med ganska otäcka dockor som faktiskt var våldsamma.
Barnen i publiken, och även många vuxna, tjöt skratt, men Emily ville bara gå därifrån. De skrämmande dockorna och våldsamheten fick henne att må dåligt.
Och hon såg på Sebastian och Rose att de inte heller mådde så bra av föreställningen.
Den unga trion gick för att beundra alla vackra blommor istället.
Rose höll Sebastians hand medan de gick och Emily log mot dem. De var så rart.
"Ack... ung kärlek..." suckade en blomsterförsäljerska drömskt. "är det inte underbart."
Flickorna log och Sebastian rodnade lite.
"Jo, det är väldigt underbart." instämde Emily och suckade minst lika drömskt som blomsterförsäljerskan.
Och så sneglade hon på Sebastian och fnissade.
Det är så sött; Seb är så förälskad i Rose, men är alldeles för generad för att erkänna det... tänkte hon.
"Vad fnissar du åt?" frågade Sebastian och log.
Det fick Emily att fnissa ännu mer.
"Det skulle du bra gärna vilja veta, va?" sa hon hemligt och skuttade glatt iväg.
Köpa
London, England. Våren 1865.
Lilla Emily Hamilton älskade marknaden; havet av färger som kom från alla spännande frukter, grönsaker och blommor fascinerade henne.
Och alla människor där var så snälla. Det hände ibland att någon som sålde frukt gav henne något gott att mumsa på.
Och en gång fick hon en vacker blomma av en blomsterförsäljare. Då fick Emily lite dåligt samvete; blomsterförsäljaren var ju fattig och behövde varenda penny han kunde få och själv hade hon det gott ställt. Men den snälla mannen ville inte låta henne betala för blomman.
"Vad skulle världen vara utan lite vänlighet?" sa mannen.
Det höll Emily med om. Och så gav hon mannen några äpplen som hon köpt, får något ville hon göra för honom.
Flickungen blev varm i hjärtat när hon såg hur rörd mannen blev.
Den här soliga vårdagen gick Emily till marknaden tillsammans med Sebastian och Rose, de unga skådespelarna från teatern som hennes far ägde.
De stannade till och tittade en stund på dockteatern, vilken tilldrog sig en stor publik.
Det var mest barn som tittade. Emily fann detta märkligt, ty denna dockteater var inte precis barnvänlig, med ganska otäcka dockor som faktiskt var våldsamma.
Barnen i publiken, och även många vuxna, tjöt skratt, men Emily ville bara gå därifrån. De skrämmande dockorna och våldsamheten fick henne att må dåligt.
Och hon såg på Sebastian och Rose att de inte heller mådde så bra av föreställningen.
Den unga trion gick för att beundra alla vackra blommor istället.
Rose höll Sebastians hand medan de gick och Emily log mot dem. De var så rart.
"Ack... ung kärlek..." suckade en blomsterförsäljerska drömskt. "är det inte underbart."
Flickorna log och Sebastian rodnade lite.
"Jo, det är väldigt underbart." instämde Emily och suckade minst lika drömskt som blomsterförsäljerskan.
Och så sneglade hon på Sebastian och fnissade.
Det är så sött; Seb är så förälskad i Rose, men är alldeles för generad för att erkänna det... tänkte hon.
"Vad fnissar du åt?" frågade Sebastian och log.
Det fick Emily att fnissa ännu mer.
"Det skulle du bra gärna vilja veta, va?" sa hon hemligt och skuttade glatt iväg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar