Skratt- & puss-sjukan - 2

*
"Pojkar, jag särar på er nu." sa Miss Coleman, bestämt men ändå mjukt. "Ryan, du får sitta mellan Sheila och Maureen istället."
"Men dom är ju på puss-humör...!" protesterade Ryan.
Miss Coleman skrattade.
"Vad bra, då kanske du lugnar ner dig lite. Eller vill du hellre sitta vid katedern, framme hos mig?"
"Nej..." mumlade Ryan.
"Tänkte väl det." sa Miss Coleman log och mot honom.
Hon lade armen om pojkens magra axlar och ledde bort honom till bänkarna där Sheila och Maureen satt.

Så fort Ryan hade slagit sig ner mellan Maureen och Sheila, gav Sheila honom en puss på kinden.
Ryan såg mycket riktigt generad ut.
"Jag botade dig!" fnissade Sheila. "Du blev lugnare."
"Och dina öron är röda." påpekade Maureen fnissande.
Hon tyckte alltid det var lika kul att Ryans öron blev röda så fort han blev väldigt generad.
Ryan försökte hålla händerna över sina röda, varma öron och samtidigt skriva uppsats.
Det gick inte så bra.
"Vad sysslar du med, Ryan...?!" fnissade Maureen och petade Ryan i sidan.
"Ssssh...!" fnissade Ryan och skruvade kittligt på sig. "Du stör min koncentrationsförmåga."
"Åh Ryan," skrattade Maureen. "du är det sötaste som finns!"
Ryan skakde på huvudet.
"Tjejer..." muttrade han.
Men sedan log han.