*
Tre långa månader hade gått sedan Sebastians älskade mor trampades ihjäl av en galen häst.
Far hade inte pratat med honom sedan dess.
Sebastian hade gråtit sig till sömns varje natt, för att hans saknade mor, och för att far inte tycktes älska honom längre.
Men den här morgonen vid frukostbordet hände något som förändrade den kalla tillvaron.
Far hade strukit Sebastian över håret och tittat på honom med blanka, sorgsna ögon.
Sebastian förstod.
Det betydde förlåt. Förlåt för den där hemska morgonen när far givit Sebastian en örfil och sedan skrikit åt honom. Och han ville be om ursäkt för att han knappt pratat med Sebastian på flera månader. Men han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig.
Men det gjorde inte så mycket att far inte sa ‘förlåt’ rent ut, Sebastian tyckte nästan att fars mjuka, varma beröring kändes bättre än ett litet ord.
För det var sådan far var egentligen; varm och snäll. Han kunde vara en aning sträng ibland, men menade aldrig något illa.
När far gick ut för att jobba sprang Sebastian ut på äventyr.
Kanske jag har fått min far tillbaka, tänkte han.
Känslan gjorde pojken sprudlande lycklig. Han sprang över ängen och hjulade ett par gånger av pur glädje.
Han tumlade ner från den ganska höga, gräsbeklädda kullen.
När han hamnade nere vid en vägen, ställde han sig upp, en aning snurrig.
”Oj lille vän… gjorde du dig illa?” frågade en gammal dam.
”Nej då.” log Sebastian och borstade av sig spår av gräs och blommor och vägdamm. ”Jag ska bli akrobat, och då måste man ju öva lite."
Pojken fnissade glatt åt sitt tokiga påhitt.
Den gamla damen log varmt mot honom.
Vilken ljuvlig och söt liten busunge!
Tre långa månader hade gått sedan Sebastians älskade mor trampades ihjäl av en galen häst.
Far hade inte pratat med honom sedan dess.
Sebastian hade gråtit sig till sömns varje natt, för att hans saknade mor, och för att far inte tycktes älska honom längre.
Men den här morgonen vid frukostbordet hände något som förändrade den kalla tillvaron.
Far hade strukit Sebastian över håret och tittat på honom med blanka, sorgsna ögon.
Sebastian förstod.
Det betydde förlåt. Förlåt för den där hemska morgonen när far givit Sebastian en örfil och sedan skrikit åt honom. Och han ville be om ursäkt för att han knappt pratat med Sebastian på flera månader. Men han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig.
Men det gjorde inte så mycket att far inte sa ‘förlåt’ rent ut, Sebastian tyckte nästan att fars mjuka, varma beröring kändes bättre än ett litet ord.
För det var sådan far var egentligen; varm och snäll. Han kunde vara en aning sträng ibland, men menade aldrig något illa.
När far gick ut för att jobba sprang Sebastian ut på äventyr.
Kanske jag har fått min far tillbaka, tänkte han.
Känslan gjorde pojken sprudlande lycklig. Han sprang över ängen och hjulade ett par gånger av pur glädje.
Han tumlade ner från den ganska höga, gräsbeklädda kullen.
När han hamnade nere vid en vägen, ställde han sig upp, en aning snurrig.
”Oj lille vän… gjorde du dig illa?” frågade en gammal dam.
”Nej då.” log Sebastian och borstade av sig spår av gräs och blommor och vägdamm. ”Jag ska bli akrobat, och då måste man ju öva lite."
Pojken fnissade glatt åt sitt tokiga påhitt.
Den gamla damen log varmt mot honom.
Vilken ljuvlig och söt liten busunge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar