*
Legenden berättade om labyrinten som ingen någonsin kommit ut levande ifrån.
Gwion visste att det var ett farligt ställe, gick man in var det omöjligt att hitta ut. Ändå drogs han nu till ingången av sin nyfikenhet och äventyrslusta.
Tänk om jag blir den förste som hittar ut igen, tänkte pojken. Då kanske jag blir en hjälte och får respekt. Och då kanske inte Alderon och de andra vuxna männen ser mig som en lite barnunge längre.
Gwion tog ett par steg in genom i labyrintens öppning.
Där inne var det svartare än natten han hade bakom sig. Han ryste till. Det kändes farligt...
Men äventyraren i honom skrek efter en utmaning.
Gwion skulle just ta ett steg till, när någon tog tag i honom och lyfte ut honom ur labyrinten.
Gwion flämtade till av rädsla, men sedan hörde han Alderons röst.
"Vad tar du dig till, pojk?! Labyrinten är farlig!"
"Släpp mig!" fräste Gwion. "Jag kan gå själv, Alderon. Jag är ingen liten unge längre!"
"Inte...?" log Alderon.
Gwion slet sig ilsket ur Alderons grepp.
"Är du ute på äventyr nu igen Gwi?" hördes en mjuk och vänlig röst.
I ljuset från en lykta fick Gwion syn på Elora.
Vackra Elora. Hennes kopparröda lockar glänste och hennes smaragdgröna ögon glittrade i månens sken.
Gwion kände sig alldeles svag i benen.
Han skulle ta några steg undan Alderon, men benen vek sig nästan.
Alderon tog tag om honom igen.
"Släpp mig sa jag!" fräste Gwion.
"Jag släpper dig inte förrän vi är tillbaka vid lägerelden och tryggheten." sa Alderon lugnt. "Och dit ska du följa med nu, om jag så ska bära dig dit."
”Jag kan faktiskt gå!” sa Gwion arg.
”Ta det lite lugnt nu.” sa Alderon och log ett lugnande leende. ”Man ska inte vara så arg på den som räddar livet på en.”
Legenden berättade om labyrinten som ingen någonsin kommit ut levande ifrån.
Gwion visste att det var ett farligt ställe, gick man in var det omöjligt att hitta ut. Ändå drogs han nu till ingången av sin nyfikenhet och äventyrslusta.
Tänk om jag blir den förste som hittar ut igen, tänkte pojken. Då kanske jag blir en hjälte och får respekt. Och då kanske inte Alderon och de andra vuxna männen ser mig som en lite barnunge längre.
Gwion tog ett par steg in genom i labyrintens öppning.
Där inne var det svartare än natten han hade bakom sig. Han ryste till. Det kändes farligt...
Men äventyraren i honom skrek efter en utmaning.
Gwion skulle just ta ett steg till, när någon tog tag i honom och lyfte ut honom ur labyrinten.
Gwion flämtade till av rädsla, men sedan hörde han Alderons röst.
"Vad tar du dig till, pojk?! Labyrinten är farlig!"
"Släpp mig!" fräste Gwion. "Jag kan gå själv, Alderon. Jag är ingen liten unge längre!"
"Inte...?" log Alderon.
Gwion slet sig ilsket ur Alderons grepp.
"Är du ute på äventyr nu igen Gwi?" hördes en mjuk och vänlig röst.
I ljuset från en lykta fick Gwion syn på Elora.
Vackra Elora. Hennes kopparröda lockar glänste och hennes smaragdgröna ögon glittrade i månens sken.
Gwion kände sig alldeles svag i benen.
Han skulle ta några steg undan Alderon, men benen vek sig nästan.
Alderon tog tag om honom igen.
"Släpp mig sa jag!" fräste Gwion.
"Jag släpper dig inte förrän vi är tillbaka vid lägerelden och tryggheten." sa Alderon lugnt. "Och dit ska du följa med nu, om jag så ska bära dig dit."
”Jag kan faktiskt gå!” sa Gwion arg.
”Ta det lite lugnt nu.” sa Alderon och log ett lugnande leende. ”Man ska inte vara så arg på den som räddar livet på en.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar