*
Pappa såg på oss.
"Vad är det med er två? Det ser ut som ni har ont nånstans."
"Coral har migrän." sa Kyle tyst.
"Och vad är det med dig då?" sa pappa.
Kyle pekade på sin säng.
Pappa inspekterade bäddningen. Såg nöjd ut.
Han gick fram till Kyle och rufsade om hans hår.
"Du lär dig grabben. Du bäddar ju rikigt bra nu."
Kyle andades lättat ut, men tuggade fortfarande på tumnageln.
"Se inte så där ynklig ut, Kyle." sa pappa. "Och sluta att bita på nageln. Man kan ju tro att du är nervös."
"Förlåt." mumlade Kyle.
"Ska du ha skjuts till skolan förresten?" frågade pappa.
Kyle reste sig och tog sin ryggsäck.
"Nej tack, jag tar skolbussen."
Pappa log.
"Okej som du vill. Men då får du skynda dig, bussen går snart."
Pappa gav Kyle en lätt dask i baken och lämnade vårt rum.
Kyle vände sig till mig.
"Vi ses i eftermiddag. Vila mycket nu och krya på dig."
Jag log genom all smärta i min skalle.
"Tack brorsan. Ha en bra dag."
"Tack." sa Kyle och log. "Det blir nog en rolig dag."
Jag visste att han såg fram emot fotokursen hans klass skulle ha efter lunch idag.
Det är så coolt att skolan har ett eget foto-labb!
"Porträtt-foto idag va?" frågade jag.
Kyle nickade.
"Vem ska du ha som foto-partner?" frågade jag. "Ashlee?"
Kyle svarade inte. Men han rodnade.
Jag log. Varje gång man nämnde Kyles bästa vän och stora kärlek blev han så här blyg.
"Ni två är så söta tillsammans." sa jag.
Kyle räckte ut tungan åt mig. Men sedan log han och sa hej då.
Jag lade mig ner i sängen för att försöka sova bort min äckliga migrän. Jag kände att jag hade ett stort leende på mina läppar.
Mitt huvud höll på att sprängas, men min lillebror fick mig ändå att le.
Jag vet inte vad skulle ta mig till om han inte fanns i mitt liv.
Kyle försöker alltid ta bort min smärta, vad den än beror på och han muntrar alltid upp mig.
Jag kan inte tänka på hur det skulle bli om något ont skulle hända Kyle, så att han försvinner från mig.
Nej, det gör alldeles för ont.
Pappa såg på oss.
"Vad är det med er två? Det ser ut som ni har ont nånstans."
"Coral har migrän." sa Kyle tyst.
"Och vad är det med dig då?" sa pappa.
Kyle pekade på sin säng.
Pappa inspekterade bäddningen. Såg nöjd ut.
Han gick fram till Kyle och rufsade om hans hår.
"Du lär dig grabben. Du bäddar ju rikigt bra nu."
Kyle andades lättat ut, men tuggade fortfarande på tumnageln.
"Se inte så där ynklig ut, Kyle." sa pappa. "Och sluta att bita på nageln. Man kan ju tro att du är nervös."
"Förlåt." mumlade Kyle.
"Ska du ha skjuts till skolan förresten?" frågade pappa.
Kyle reste sig och tog sin ryggsäck.
"Nej tack, jag tar skolbussen."
Pappa log.
"Okej som du vill. Men då får du skynda dig, bussen går snart."
Pappa gav Kyle en lätt dask i baken och lämnade vårt rum.
Kyle vände sig till mig.
"Vi ses i eftermiddag. Vila mycket nu och krya på dig."
Jag log genom all smärta i min skalle.
"Tack brorsan. Ha en bra dag."
"Tack." sa Kyle och log. "Det blir nog en rolig dag."
Jag visste att han såg fram emot fotokursen hans klass skulle ha efter lunch idag.
Det är så coolt att skolan har ett eget foto-labb!
"Porträtt-foto idag va?" frågade jag.
Kyle nickade.
"Vem ska du ha som foto-partner?" frågade jag. "Ashlee?"
Kyle svarade inte. Men han rodnade.
Jag log. Varje gång man nämnde Kyles bästa vän och stora kärlek blev han så här blyg.
"Ni två är så söta tillsammans." sa jag.
Kyle räckte ut tungan åt mig. Men sedan log han och sa hej då.
Jag lade mig ner i sängen för att försöka sova bort min äckliga migrän. Jag kände att jag hade ett stort leende på mina läppar.
Mitt huvud höll på att sprängas, men min lillebror fick mig ändå att le.
Jag vet inte vad skulle ta mig till om han inte fanns i mitt liv.
Kyle försöker alltid ta bort min smärta, vad den än beror på och han muntrar alltid upp mig.
Jag kan inte tänka på hur det skulle bli om något ont skulle hända Kyle, så att han försvinner från mig.
Nej, det gör alldeles för ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar