Skriv om en etsning.
Silver Beach, Sun City, California.
30 December 2010
"Vad gör Mr. Rollins?"
10-årige Ricky pekade på grannen som satt på sin trappa och pysslade med en sten lika stor som en fotboll och något slags verktyg Ricky aldrig hade sett förut.
"Skriver han på sten?"
Mr. Rollins såg upp och log mot barnen Clarke.
"Hej på er! Ja, jag skriver i stenen. Det kallar gravyr. Just den här stenen ska vara en adress-sten."
Han höll upp stenen där han hade skrivit ett nummer och namnet på gatan där de bodde.
"Wow vad coolt!" sa Ricky.
"Jobbar du med det här, Mr. Rollins?" frågade Alex.
Grannen nickade.
"Ja det här är mitt jobb. Jag gör gravyr på gravstenar också."
"Då kanske du kan göra gravyren till min gravsten." sa Maxine.
Grannen visste inte vad han skulle svara. Tanken på att behöva göra en gravsten till flickan borrade ett elakt svart sorghål i hans själ.
Alex sparkade till en övergiven tennisboll som låg på marken och gav sin fostersyster en ilsken blick.
"Maxie, du lovade att inte prata om det där mer!"
"Men nu pratade jag inte om begravning, utan om min gravsten." sa Maxine lugnt.
"Ja, det är ju mycket bättre..." fräste Alex.
"Förlåt... jag ska inte ta upp det mer." sa Maxine gav Alex en kram.
"Så sa du förra gången du började prata om det här också..." mumlade Alex.
Sorgen och smärtan i blicken han nu gav sin syster etsade sig fast i Maxine.
Silver Beach, Sun City, California.
30 December 2010
"Vad gör Mr. Rollins?"
10-årige Ricky pekade på grannen som satt på sin trappa och pysslade med en sten lika stor som en fotboll och något slags verktyg Ricky aldrig hade sett förut.
"Skriver han på sten?"
Mr. Rollins såg upp och log mot barnen Clarke.
"Hej på er! Ja, jag skriver i stenen. Det kallar gravyr. Just den här stenen ska vara en adress-sten."
Han höll upp stenen där han hade skrivit ett nummer och namnet på gatan där de bodde.
"Wow vad coolt!" sa Ricky.
"Jobbar du med det här, Mr. Rollins?" frågade Alex.
Grannen nickade.
"Ja det här är mitt jobb. Jag gör gravyr på gravstenar också."
"Då kanske du kan göra gravyren till min gravsten." sa Maxine.
Grannen visste inte vad han skulle svara. Tanken på att behöva göra en gravsten till flickan borrade ett elakt svart sorghål i hans själ.
Alex sparkade till en övergiven tennisboll som låg på marken och gav sin fostersyster en ilsken blick.
"Maxie, du lovade att inte prata om det där mer!"
"Men nu pratade jag inte om begravning, utan om min gravsten." sa Maxine lugnt.
"Ja, det är ju mycket bättre..." fräste Alex.
"Förlåt... jag ska inte ta upp det mer." sa Maxine gav Alex en kram.
"Så sa du förra gången du började prata om det här också..." mumlade Alex.
Sorgen och smärtan i blicken han nu gav sin syster etsade sig fast i Maxine.
8 kommentarer:
Jag får en föraning att hennes ord på något sätt förebådar något.
Något som är känt av pojken, men som han försöker förtränga.
Mycket bra skrivet
hon behöver nog prata om det ... bra
razaha: Det stämmer precis.
Tack så mycket! :)
marie: ja, det tror jag också att hon behöver...
Tack! :)
Väldigt bra skrivet! Jag vill läsa mer. Starkt och vemodigt. Som att hon var sjuk...döende!
Tack så mycket för dina fina ord, Caroline! :)
Det kommer mer om Maxine och hennes fosterfamilj, jag lovar! :)
kändes som inledningsscenen på en film till vilken man gråter floder...
Spännande,,, ja nog vet han något eller?
Tisteln: awww... vilken fin kommentar! kram
Disco: ja visst vet Alex något... han vet nog mer än han vill erkänna för sig själv...
Skicka en kommentar