Glädjekälla
California. Hösten 1999
”Audrey, du borde inte ge barnet flingor som innehåller så mycket socker.” sa Marguerite Logan och såg ogillande på flingpaketet som stod på bordet framför 6-åriga Maxine.
Lilla Maxine, som var i full färd med hälla upp Lucky Charms i sin skål med mjölk, såg upp på sin mormor.
”Men dom är goda, dom här flingorna.”
Marguerite log mot sitt barnbarn.
”Kanske det, raring, men dom är onyttiga och massor med socker gör dig hyperaktiv.”
Maxine såg fundersam ut.
”Men vet du, det finns vitaminer här också faktiskt.” sa flickungen och höll fram paketet så att mormor kunde läsa på det.
Marguerite såg inte övertygad ut, men Maxine mumsade i sin sina favoritflingor.
”Man blir glad när man äter Lucky Charms!” sa barnet glädjestrålande och dinglade glatt med fötterna under bordet.
Audrey sa mjukt åt sin lilla dotter att sitta still.
Maxine putade truligt med munnen åt tillsägningen.
”Jag sitter still. Det är mina fötter som inte sitter still, dom är glada.”
Hon kastade en blick på sin mormor.
”Och förresten: jag blir inte hyper - det är inte snällt att säga så om mig.”
Marguerite strök flickan över de mörka skruvlockarna.
”Du kan ju inte rå för att socker gör dig hyper, lilla gumman.”
Maxine skakade instämmande på huvudet.
”Nääää... det bara bor lite hyper i min kropp och ibland poppar den upp. Och vet ni, jag får nyttiga flingor hemma hos mamma Jo och pappa Martin.”
Jo och Martin var Maxines fosterföräldrar.
”Det är bra det.” log mormor.
Flickan sneglade på de två muggarna med hett kaffe som hennes mor och mormor nu sippade ur.
”Den där drycken har koffin i sig.”
Audrey log.
”Du menar koffein.” rättade hon försiktigt.
Maxine nickade.
”Ja. Koffin kan man också bli hyper av, så det så. Jag dricker inte koffin iallafall.”
Den söta lilla busungen log förnöjt.
California. Hösten 1999
”Audrey, du borde inte ge barnet flingor som innehåller så mycket socker.” sa Marguerite Logan och såg ogillande på flingpaketet som stod på bordet framför 6-åriga Maxine.
Lilla Maxine, som var i full färd med hälla upp Lucky Charms i sin skål med mjölk, såg upp på sin mormor.
”Men dom är goda, dom här flingorna.”
Marguerite log mot sitt barnbarn.
”Kanske det, raring, men dom är onyttiga och massor med socker gör dig hyperaktiv.”
Maxine såg fundersam ut.
”Men vet du, det finns vitaminer här också faktiskt.” sa flickungen och höll fram paketet så att mormor kunde läsa på det.
Marguerite såg inte övertygad ut, men Maxine mumsade i sin sina favoritflingor.
”Man blir glad när man äter Lucky Charms!” sa barnet glädjestrålande och dinglade glatt med fötterna under bordet.
Audrey sa mjukt åt sin lilla dotter att sitta still.
Maxine putade truligt med munnen åt tillsägningen.
”Jag sitter still. Det är mina fötter som inte sitter still, dom är glada.”
Hon kastade en blick på sin mormor.
”Och förresten: jag blir inte hyper - det är inte snällt att säga så om mig.”
Marguerite strök flickan över de mörka skruvlockarna.
”Du kan ju inte rå för att socker gör dig hyper, lilla gumman.”
Maxine skakade instämmande på huvudet.
”Nääää... det bara bor lite hyper i min kropp och ibland poppar den upp. Och vet ni, jag får nyttiga flingor hemma hos mamma Jo och pappa Martin.”
Jo och Martin var Maxines fosterföräldrar.
”Det är bra det.” log mormor.
Flickan sneglade på de två muggarna med hett kaffe som hennes mor och mormor nu sippade ur.
”Den där drycken har koffin i sig.”
Audrey log.
”Du menar koffein.” rättade hon försiktigt.
Maxine nickade.
”Ja. Koffin kan man också bli hyper av, så det så. Jag dricker inte koffin iallafall.”
Den söta lilla busungen log förnöjt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar