*
Nu kom även Jill fram till Ryan.
"Vet du Ryan, Sheila har rätt; du är jättesöt - och man måste verkligen pussa dig!"
Ryan log blygt. Hans kinder var rosiga.
Jill var inte alls lika framfusig som Sheila, så hon nöjde sig med att ge Ryan en lätt kyss på kinden.
Ryan rodnade ännu mer. Han la sig ner och gömde huvudet under kudden.
Tjejerna fnissade.
Maureen kittlade honom lätt på ryggen.
"Får vi se på dina röda öron Ryan?" retades hon.
"Neeej...! Och sluta kittla mig." fnissade Ryan och skruvade på sig.
Men Maureen slutade inte.
"Vi tänker aldrig sluta kittla dig, lilla gullplutt. För det är så kul." sa Sheila och så tog hon tag i Ryans fötter.
Ryan tittade upp på Sheila och Maureen.
"Jag tycker inte om er längre..." mumlade han truligt.
Sedan började han fnissa igen när tjejerna attackerade honom.
En lätt knackning hördes på dörren och Miss Coleman klev in.
"Jag vill inte vara en glädjedödare, men nu är det dags att sova."
"Får vi hälsa på Sunny imorgon?" frågade Ryan förhoppningsfullt. Han satte sig ivrigt upp.
Miss Coleman log varmt.
"Ja, det får ni. Då blir hon nog glad. Jag ska gå och säga godnatt till henne nu."
"Hälsa från oss!" sa Ryan och Maureen samtidigt.
"Det ska jag göra." log Miss Coleman. "Sov gott nu."
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar