Sunshine blev utskriven från sjukhuset senare på eftermiddagen, men hon mådde fortfarande lite dåligt och eftersom Camp Topkeas sjukstuge-läkare ville hålla Sunshine under observation, skulle hon tillbringa natten i sjukstugan.
"Stackars Sunny som måste sova ensam inatt..." sa Ryan när han, Maureen, Sheila och Jill låg i sina sängar den kvällen.
"Helt ensam är hon inte," sa Sheila. "Doktorn är ju där."
"Mmm... men ändå..." sa Ryan och såg lite sorgsen ut. Han satte sig upp i sängen.
Maureen satte sig nära honom.
"Du är fin du Ryan, som är så omtänksam."
Hon strök Ryan över håret.
"Äh... det är väl ni också." mumlade Ryan.
Maureen, Sheila och Jill log åt att Ryan blev generad när han fick en komplimang.
"Vad ler ni åt?" frågade han.
Tjejerna fnissade.
Sheila satte sig också på Ryans säng.
"Vi ler åt dig, för du är så söt."
Nu såg Ryan ännu mer generad ut. Han skakade på huvudet.
"Jo, du är söt!" sa Sheila. "Söt som socker."
Ryan skrattade.
"Du är verkligen kansig, Sheil."
"Jag kanske är knasig," log Sheila. "men du är ändå det sötaste som finns. Du är faktiskt så söt att jag måste pussa dig!"
Innan Ryan hann protestera brottade Sheila ner honom i s'ängen och pussade honom.
"Maureen! Jill! Kom och hjälp mig!" fnissade Ryan.
"Nej, jag ska visa Jill min specialare." sa Sheila. "Jill, kolla hur generad Ryan blir nu."
Jill såg road på när Sheila pussade Ryan på halsen.
Ryan fnissade och försökte gömma sig under täcket.
"Kittlas det, Ryan...?" frågade Jill retsamt.
"Nej..." fnissade Ryan. Han var röd om öronen.
"Lilla lögnare!" skratatde Sheila. "Du vet väl hur det går för dig om du ljuger...?"
Ryan bara skrattade och försökte komma undan.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar