Silver Falls, Montana. 1855
Stolen och dess läderbeklädda sits knakade när en nyvaken Sebastian vred på sig och försökte sätta sig bekvämt. Hans kropp kändes stel och öm efter en hel natt i den hårda stolen.
Men det enda som fanns i pojkens tankar var det som fanns bakom den stängda dörren:
Doktorns mottagningsrum. Hans älskade mor som låg i sjuksängen.
Hela natten hade Sebastian suttit utanför sjukrummet. Vakat och bett till Gud.
Bilderna av hur mor sprang fram för att rädda honom undan den vansinniga hästens hårda hovar, och hur hon istället skrikande hamnade i dödsfällan,
var bilder som etsat sig fast i Sebastians inre. Varje sekund forsade de fruktade minnena förbi.
Doktorn hade funnits hos mor hela dagen och hela natten och försökt rädda henne och Sebastians ofödda lillasyster. Men nu öppnade han dörren och såg på Sebastians far med smärta och sorg i blicken.
Han skakade på huvudet.
”Beklagar… men det fanns ingenting jag kunde göra för Anna och barnet…”
Sebastians far stirrade bestört på doktorn, sedan mörknade blicken när han såg på sin lille son.
Med två hårda kliv var han framme vid pojken.
Örfilen ekade i det lilla tomma väntrummet och den brände som eld på Sebastians kind.
Men den brände inte lika mycket som orden som forsade fram över faderns läppar.
”Du… din lilla usling… du har dödat din mor och din ofödda syster!”
Tårar steg upp i pojkens stora blå ögon.
”Men far… jag…”
Fadern knuffade hårdhänt ut Sebastian ur doktorns hus.
”Försvinn, ditt satans lilla avskum så jag slipper se dig!”
*
Stolen och dess läderbeklädda sits knakade när en nyvaken Sebastian vred på sig och försökte sätta sig bekvämt. Hans kropp kändes stel och öm efter en hel natt i den hårda stolen.
Men det enda som fanns i pojkens tankar var det som fanns bakom den stängda dörren:
Doktorns mottagningsrum. Hans älskade mor som låg i sjuksängen.
Hela natten hade Sebastian suttit utanför sjukrummet. Vakat och bett till Gud.
Bilderna av hur mor sprang fram för att rädda honom undan den vansinniga hästens hårda hovar, och hur hon istället skrikande hamnade i dödsfällan,
var bilder som etsat sig fast i Sebastians inre. Varje sekund forsade de fruktade minnena förbi.
Doktorn hade funnits hos mor hela dagen och hela natten och försökt rädda henne och Sebastians ofödda lillasyster. Men nu öppnade han dörren och såg på Sebastians far med smärta och sorg i blicken.
Han skakade på huvudet.
”Beklagar… men det fanns ingenting jag kunde göra för Anna och barnet…”
Sebastians far stirrade bestört på doktorn, sedan mörknade blicken när han såg på sin lille son.
Med två hårda kliv var han framme vid pojken.
Örfilen ekade i det lilla tomma väntrummet och den brände som eld på Sebastians kind.
Men den brände inte lika mycket som orden som forsade fram över faderns läppar.
”Du… din lilla usling… du har dödat din mor och din ofödda syster!”
Tårar steg upp i pojkens stora blå ögon.
”Men far… jag…”
Fadern knuffade hårdhänt ut Sebastian ur doktorns hus.
”Försvinn, ditt satans lilla avskum så jag slipper se dig!”
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar