*
"Jo… jag… försöker i alla fall skriva en liten dikt…" mumlade Colette.
Damens ögon blev smala som springor.
"Vad säger du, barn? Kom hit, lilla du, så får jag höra dig ordentligt."
Hon vinkade till sig Colette.
"… så får jag höra dig ordentligt …"
ekade det i Colettes huvud och hon påmindes om vargen i sagan om Rödluvan.
"Vilka stora öron du har mormor…"
Flickan ryste av obehag.
Men sedan blev hon arg på sig själv. Varför skulle hon bli så rädd hela tiden…? Så dumt.
Den gula damen verkade inte som världens trevligaste precis, men inte skulle hon äta upp någon. Tanken var ju befängd!
Som om anteckningsboken förvandlats till en skyddande sköld stegade den lilla flickan kavat fram till kvinnan.
Och så tydligt hon orkade förklarade hon att hon skrev dikter, mest om sådant hon såg och upplevde.
Gula damen sträckte ut en rynkig arm.
"Nå, får jag läsa vad du har skrivit idag då?"
Colette tvekade och tryckte anteckningsboken hårdare intill sig.
"Jag vet inte… den är inte riktigt klar än."
"Nä nä," sa gula damen. "men du kanske vill ha litterära råd."
Inte från dig… tänkte Colette.
Högt sa hon ingenting.
Jag känner mig hemsk, men jag gillar inte den här tanten…
"Vad heter du, flicka?" ville gula damen veta.
"C-co-lette." sa Colette tyst.
Damen granskade henne.
"Stammar du ofta?" frågade hon bryskt.
Nu började tårar bränna innanför flickans ögon och allt hennes mod försvann.
Hon skakade på huvudet.
Då kom hon plötsligt att tänka på Emilia, storebror Tonys kompis, och vad hon brukade säga:
"Du ska inte låta nån vara elak mot dig, du förtjänar bättre än så, Colette. Du är världens gulligaste. Och mobbare förtjänar inte att du slösar energi på dem."
Åh älskade Emilia! Tack för att du ger mig mod!
Colette gav gula damen en föraktfull blick och vände sig om och började gå.
"Får jag inte läsa dina dikter, flicka lilla."
"Aldrig i livet!" ropade Colette så högt hon kunde. "Det förtjänar du inte!"
Flickan skrattade hjärtligt och så sprang hon bort mot huset som hennes familj hyrde. Hon kände sig mäkta nöjd med sig själv.
Jag vågade säga ifrån till en elak gul tant!
"Jo… jag… försöker i alla fall skriva en liten dikt…" mumlade Colette.
Damens ögon blev smala som springor.
"Vad säger du, barn? Kom hit, lilla du, så får jag höra dig ordentligt."
Hon vinkade till sig Colette.
"… så får jag höra dig ordentligt …"
ekade det i Colettes huvud och hon påmindes om vargen i sagan om Rödluvan.
"Vilka stora öron du har mormor…"
Flickan ryste av obehag.
Men sedan blev hon arg på sig själv. Varför skulle hon bli så rädd hela tiden…? Så dumt.
Den gula damen verkade inte som världens trevligaste precis, men inte skulle hon äta upp någon. Tanken var ju befängd!
Som om anteckningsboken förvandlats till en skyddande sköld stegade den lilla flickan kavat fram till kvinnan.
Och så tydligt hon orkade förklarade hon att hon skrev dikter, mest om sådant hon såg och upplevde.
Gula damen sträckte ut en rynkig arm.
"Nå, får jag läsa vad du har skrivit idag då?"
Colette tvekade och tryckte anteckningsboken hårdare intill sig.
"Jag vet inte… den är inte riktigt klar än."
"Nä nä," sa gula damen. "men du kanske vill ha litterära råd."
Inte från dig… tänkte Colette.
Högt sa hon ingenting.
Jag känner mig hemsk, men jag gillar inte den här tanten…
"Vad heter du, flicka?" ville gula damen veta.
"C-co-lette." sa Colette tyst.
Damen granskade henne.
"Stammar du ofta?" frågade hon bryskt.
Nu började tårar bränna innanför flickans ögon och allt hennes mod försvann.
Hon skakade på huvudet.
Då kom hon plötsligt att tänka på Emilia, storebror Tonys kompis, och vad hon brukade säga:
"Du ska inte låta nån vara elak mot dig, du förtjänar bättre än så, Colette. Du är världens gulligaste. Och mobbare förtjänar inte att du slösar energi på dem."
Åh älskade Emilia! Tack för att du ger mig mod!
Colette gav gula damen en föraktfull blick och vände sig om och började gå.
"Får jag inte läsa dina dikter, flicka lilla."
"Aldrig i livet!" ropade Colette så högt hon kunde. "Det förtjänar du inte!"
Flickan skrattade hjärtligt och så sprang hon bort mot huset som hennes familj hyrde. Hon kände sig mäkta nöjd med sig själv.
Jag vågade säga ifrån till en elak gul tant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar