*
Smicker
Fortsättning från 12/4 - del 1 & 12/4 - del 2
Sommaren 2014.
Den gula damen satt på bryggan morgonen därpå också, även idag klädd i gult.
"Kolla vad hon tittar på mig." sa Colette till sin storebror.
Han nickade.
"Mmmm… hon är nog lite nyfiken på dig."
Colette rynkade förbryllad och ogillande pannan.
"Men Tony… hon var elak mot mig…!"
Tony lade armen om sin lillasyster.
"Jo, vet det." sa han med sin lugnande röst. "Jag menar bara att hon nog var intresserad av att läsa dina texter, men så har hon inte förmågan att uttrycka sig som en…"
Han sökte efter rätt beskrivning av damen.
"Som en…"
"Snäll människa?" föreslog Colette.
Tony suckade, men log.
"Du har nog rätt, syrran. Kanske hon inte har förmågan att vara vänlig."
Nu vinkade den gula damen till sig barnen.
"Nu är hon visst nyfiken på oss båda två." sa Colette.
Hon log lite mot Tony.
"Jag borde vara smickrad… men det är jag inte. Jag har ingen lust att prata med henne mer."
Storebror förstod henne så väl, som han alltid gjorde.
"Nej, inte jag heller. Så då gör vi inte det. Vi går in och hämtar våra grejer och gör oss redo för att åka till tågstation."
Colette jublade och hoppade jämfota av glädje.
Snart skulle hela familjen åka in till stan och hämta Emilia vid tåget.
Åh, vad Colette längtade efter henne! Och det visste hon att Tony också gjorde.
Smicker
Fortsättning från 12/4 - del 1 & 12/4 - del 2
Sommaren 2014.
Den gula damen satt på bryggan morgonen därpå också, även idag klädd i gult.
"Kolla vad hon tittar på mig." sa Colette till sin storebror.
Han nickade.
"Mmmm… hon är nog lite nyfiken på dig."
Colette rynkade förbryllad och ogillande pannan.
"Men Tony… hon var elak mot mig…!"
Tony lade armen om sin lillasyster.
"Jo, vet det." sa han med sin lugnande röst. "Jag menar bara att hon nog var intresserad av att läsa dina texter, men så har hon inte förmågan att uttrycka sig som en…"
Han sökte efter rätt beskrivning av damen.
"Som en…"
"Snäll människa?" föreslog Colette.
Tony suckade, men log.
"Du har nog rätt, syrran. Kanske hon inte har förmågan att vara vänlig."
Nu vinkade den gula damen till sig barnen.
"Nu är hon visst nyfiken på oss båda två." sa Colette.
Hon log lite mot Tony.
"Jag borde vara smickrad… men det är jag inte. Jag har ingen lust att prata med henne mer."
Storebror förstod henne så väl, som han alltid gjorde.
"Nej, inte jag heller. Så då gör vi inte det. Vi går in och hämtar våra grejer och gör oss redo för att åka till tågstation."
Colette jublade och hoppade jämfota av glädje.
Snart skulle hela familjen åka in till stan och hämta Emilia vid tåget.
Åh, vad Colette längtade efter henne! Och det visste hon att Tony också gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar