*
När Hank tog tag om mina axlar och började skaka om mig knuffade jag undan honom.
"För helvete Hank!" röt jag. "Jag kunde inte ljuga för Cathy!"
Cathy är en polis vi känner. Hon är världens coolaste och schysstaste.
För mig och min bästa vän Alex är hon som en familjemedlem.
Men Hank hatar alla snutar.
Han blängde argt på mig igen.
"Lilla jävla skvallrande rått-unge..." väste han.
"Tro mig, jag försökte verkligen." mumlade jag och satte mig ner i gräset.
"Men det går inte att ljuga för henne... Dessutom hade dom ju bevis - alla bilder."
Jag suckade tungt och tryckte händerna mot min blödande näsa.
Mitt huvud började bulta. Det berodde inte bara på slaget, utan även på minnena från sommarlägret.
Fan också! Jag ville inte ständigt påminnas om allt det där mörka - det gjorde mig illamående och jag kände mig äckllig...
Jag försökte glömma, men det var stört omöjligt.
"Du tror väl inte att jag ville berätta...?" sa jag efter någon minut. "Det ville inte Alex heller. Vi ville ju inte att nån skulle få reda på vad som hände oss på sommarlägret...!"
Jag stirrade ner på min T-shirt och mina jeans, som hade fått röda fläckar.
Lite blod rann ner i svalget på mig. Äckligt! Jag spottade ut det i gräset.
Sedan reste jag mig på darrande ben och gick hemåt.
"Rått-unge!" ropade Hank efter mig.
"Dra åt helvete!" kontrade jag.
Scott, som gått i fatt mig, flinade och gjorde tummen upp mot mig.
Sedan lade han armen om mina axlar.
"Gör den mycket ont, näsan?" frågade han.
Jag ryckte på axlarna.
"Det börjar kännas rätt så bedövat." muttrade jag.
"Hank är en idiot." sa Scott.
"Ja, jag vet."
När Hank tog tag om mina axlar och började skaka om mig knuffade jag undan honom.
"För helvete Hank!" röt jag. "Jag kunde inte ljuga för Cathy!"
Cathy är en polis vi känner. Hon är världens coolaste och schysstaste.
För mig och min bästa vän Alex är hon som en familjemedlem.
Men Hank hatar alla snutar.
Han blängde argt på mig igen.
"Lilla jävla skvallrande rått-unge..." väste han.
"Tro mig, jag försökte verkligen." mumlade jag och satte mig ner i gräset.
"Men det går inte att ljuga för henne... Dessutom hade dom ju bevis - alla bilder."
Jag suckade tungt och tryckte händerna mot min blödande näsa.
Mitt huvud började bulta. Det berodde inte bara på slaget, utan även på minnena från sommarlägret.
Fan också! Jag ville inte ständigt påminnas om allt det där mörka - det gjorde mig illamående och jag kände mig äckllig...
Jag försökte glömma, men det var stört omöjligt.
"Du tror väl inte att jag ville berätta...?" sa jag efter någon minut. "Det ville inte Alex heller. Vi ville ju inte att nån skulle få reda på vad som hände oss på sommarlägret...!"
Jag stirrade ner på min T-shirt och mina jeans, som hade fått röda fläckar.
Lite blod rann ner i svalget på mig. Äckligt! Jag spottade ut det i gräset.
Sedan reste jag mig på darrande ben och gick hemåt.
"Rått-unge!" ropade Hank efter mig.
"Dra åt helvete!" kontrade jag.
Scott, som gått i fatt mig, flinade och gjorde tummen upp mot mig.
Sedan lade han armen om mina axlar.
"Gör den mycket ont, näsan?" frågade han.
Jag ryckte på axlarna.
"Det börjar kännas rätt så bedövat." muttrade jag.
"Hank är en idiot." sa Scott.
"Ja, jag vet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar