*
Välj fem ord på bokstaven R och skriv en text
som innehåller minst två av dem.
Rastlös, resonlig, regera, respektlös, respit.
Sun City High School, California. Våren 2011
Holly McCarthy lyfte blicken från sin kartbok för ett ögonblick och sneglade på sin bästa vän Alex som satt på platsen bredvid henne.
Hon log åt den söta killen, för han såg ut att vara djupt försjunken i sina egna tankar.
Försiktigt petade hon honom i sidan.
"Vilken planet är du på, sötnos...?" viskade hon.
Alex log, nästan lite nyvaket, mot henne och ryckte på axlarna.
"Jag bara tänkte lite. Är lite rastlös, tror jag."
Holly skrattade sitt mjuka lilla skratt.
"Jo du, jag märker det." sa hon och strök honom ömt över kinden. "Är allt okej?"
Alex nickade. Men i nästa sekund slocknade leendet och han skakade på huvudet.
"Nej... Maxie fick åka in till sjukhuset i natt igen..." sa han lågt.
Hans blå ögon glittrade av tårar.
Holly fick en klump i halsen.
Stackars Maxine som var så sjuk... och stackars Alex, som ständigt levde med oro och ångest över sin (foster)systers sjukdom.
Holly lutade sig fram och gav Alex en kram.
Plötsligt hörde de en hård harkling bortifrån katedern och upptäckte att den barska läraren såg på dem med sträng blick.
"Det vore trevligt om ni också ville delta i geografi-lektionen." sa han i torrt tonfall.
"Ursäkta." mumlade Alex.
Han låtsades studera världsdelarna i sin kartbok för att läraren skulle lugna ner sig.
"Det var mitt fel, Sir." sa Holly. "Jag började prata med honom."
Läraren mumlade något om respektlösa ungdomar och vände sig mot klassrummets stora världskarta igen.
Alex suckade.
Lite för högt tydligen, för läraren vände sig snabb som en kobra om och tittade stint på pojken.
"Ville du säga något, unge man?"
Alex skakade på huvudet.
"Nej Sir, jag bara suckade lite."
När läraren vände sig bort igen, himlade Alex med ögonen.
"Han gillar verkligen att regera här inne i sitt klassrum..." viskade han till Holly.
Holly nickade.
Nu vände sig läraren om igen. Den äldre mannens uppsyn var inte direkt munter och vänlig - tvärtom.
"Alex Spencer-Clarke, du har tydligen svårt att hålla tyst - trots att man säger åt dig. Kvarsittning efter skoldagens slut kanske kan få lite pli på dig."
Alex hjärta sjönk. Idag skulle ju han och fosterfamiljen hälsa på Maxine på sjukhuset. Sedan skulle de åka in till San Francisco och äta middag på restaurang.
Alex såg fram emot det. Men om han fick kvarsittning idag skulle han inte kunna följa med...
Pojken räckte upp handen och försökte förklara situationen och han erbjöd sig att ta sitt straff dagen efter istället.
Men läraren var allt annat än resonlig. Han tänkte inte ge Alex respit.
"Unge man, ett enda ord till från dig och du får kvarsittning varje dag resten av veckan." tillade han dessutom.
Alex suckade tungt.
"Diktator..." muttrade han.
"Alex...!" flämtade Holly och satte snabbt handen för munnen på honom.
Men det var för sent, läraren borrade in sin örnblick i pojken.
"Vad sa du...?" fordrade han.
"Inget." sa Alex lågt.
Hans kinder blev en aning röda.
"Ska vi säga kvarsittning resten av månaden?" sa läraren.
Alex svarade inte på den retoriska frågan.
Han knöt bara nävarna under bänken och hans magra pojkkropp darrade av återhållsam ilska.
Välj fem ord på bokstaven R och skriv en text
som innehåller minst två av dem.
Rastlös, resonlig, regera, respektlös, respit.
Sun City High School, California. Våren 2011
Holly McCarthy lyfte blicken från sin kartbok för ett ögonblick och sneglade på sin bästa vän Alex som satt på platsen bredvid henne.
Hon log åt den söta killen, för han såg ut att vara djupt försjunken i sina egna tankar.
Försiktigt petade hon honom i sidan.
"Vilken planet är du på, sötnos...?" viskade hon.
Alex log, nästan lite nyvaket, mot henne och ryckte på axlarna.
"Jag bara tänkte lite. Är lite rastlös, tror jag."
Holly skrattade sitt mjuka lilla skratt.
"Jo du, jag märker det." sa hon och strök honom ömt över kinden. "Är allt okej?"
Alex nickade. Men i nästa sekund slocknade leendet och han skakade på huvudet.
"Nej... Maxie fick åka in till sjukhuset i natt igen..." sa han lågt.
Hans blå ögon glittrade av tårar.
Holly fick en klump i halsen.
Stackars Maxine som var så sjuk... och stackars Alex, som ständigt levde med oro och ångest över sin (foster)systers sjukdom.
Holly lutade sig fram och gav Alex en kram.
Plötsligt hörde de en hård harkling bortifrån katedern och upptäckte att den barska läraren såg på dem med sträng blick.
"Det vore trevligt om ni också ville delta i geografi-lektionen." sa han i torrt tonfall.
"Ursäkta." mumlade Alex.
Han låtsades studera världsdelarna i sin kartbok för att läraren skulle lugna ner sig.
"Det var mitt fel, Sir." sa Holly. "Jag började prata med honom."
Läraren mumlade något om respektlösa ungdomar och vände sig mot klassrummets stora världskarta igen.
Alex suckade.
Lite för högt tydligen, för läraren vände sig snabb som en kobra om och tittade stint på pojken.
"Ville du säga något, unge man?"
Alex skakade på huvudet.
"Nej Sir, jag bara suckade lite."
När läraren vände sig bort igen, himlade Alex med ögonen.
"Han gillar verkligen att regera här inne i sitt klassrum..." viskade han till Holly.
Holly nickade.
Nu vände sig läraren om igen. Den äldre mannens uppsyn var inte direkt munter och vänlig - tvärtom.
"Alex Spencer-Clarke, du har tydligen svårt att hålla tyst - trots att man säger åt dig. Kvarsittning efter skoldagens slut kanske kan få lite pli på dig."
Alex hjärta sjönk. Idag skulle ju han och fosterfamiljen hälsa på Maxine på sjukhuset. Sedan skulle de åka in till San Francisco och äta middag på restaurang.
Alex såg fram emot det. Men om han fick kvarsittning idag skulle han inte kunna följa med...
Pojken räckte upp handen och försökte förklara situationen och han erbjöd sig att ta sitt straff dagen efter istället.
Men läraren var allt annat än resonlig. Han tänkte inte ge Alex respit.
"Unge man, ett enda ord till från dig och du får kvarsittning varje dag resten av veckan." tillade han dessutom.
Alex suckade tungt.
"Diktator..." muttrade han.
"Alex...!" flämtade Holly och satte snabbt handen för munnen på honom.
Men det var för sent, läraren borrade in sin örnblick i pojken.
"Vad sa du...?" fordrade han.
"Inget." sa Alex lågt.
Hans kinder blev en aning röda.
"Ska vi säga kvarsittning resten av månaden?" sa läraren.
Alex svarade inte på den retoriska frågan.
Han knöt bara nävarna under bänken och hans magra pojkkropp darrade av återhållsam ilska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar