*
Utmaning:
Ta en bok.
Slå upp sid 47.
Skriv en text baserad på tredje meningen.
De stora metalldörrarna in till operationssalen öppnades och stängdes och narkosläkaren dök upp.
Lilla Cassie snyftade hjärtskärande när hon såg Alex rädda, febriga ögon irra panikslaget över alla personer i det stora, främmande rummet.
”Var inte rädd, lilla raring. Din bror kommer att bli bra.” försäkrade narkosläkaren, en ung kvinna med mycket mjuk och snäll röst.
Narkosläkaren såg på pojken på operationsbritsen.
”Nu raring, ska vi ta bort den elaka blindtarmen som gör så ont i dig.”
”Nej…!” kved Alex. ”Låt mig vara. Den kan vara kvar.”
Mamma Nora kunde inte låta bli att le lite åt honom, trots all oro hon känt ända sedan Alex hittades halvt medvetslös hemma på köksgolvet.
Pojken var så omtöcknad att han inte riktigt visste vad han sa.
Narkosläkaren log mot den den taniga 13-åriga pojken med de vackra ögonen.
Stackars lilla pyre...
Hon strök honom mjukt över kinden, för att lugna honom.
”Du ska få sova en stund nu, lilla gubben. Och när du vaknar kommer du att må bättre.”
"Nej!"
Alex ville inte bli sövd! Han ville inte att de där främlingarna skulle sätta en otäck mask på honom!
Men innan Alex hann börja protestera igen hade narkosen gjort sin verkan och pojken föll in en djup slummer.
Cassie ville krama sin bror. Men det skulle hon inte få göra än, inte förrän operationen var över.
Nora och Cassie fick gå ut till väntrummet.
9-åringen grät lite mer, för det hade ju varit så läskigt att se Alex bli sövd.
”Usch…” snyftade hon. ”Det såg ut som han dog…!”
Mamma Nora höll flickan tätt intill sig.
”Jag vet, älskling.” viskade hon.
Mor och dotter höll tröstande om varandra.
Det var läskigt att se deras älskade Alex så sjuk. Där han låg på operationsbordet såg han så liten, rädd och förvirrad ut.
Åh, var svårt det att sluta gråta…
Cassie trodde nästan att hennes tårar aldrig skulle ta slut.
Utmaning:
Ta en bok.
Slå upp sid 47.
Skriv en text baserad på tredje meningen.
De stora metalldörrarna in till operationssalen öppnades och stängdes och narkosläkaren dök upp.
Lilla Cassie snyftade hjärtskärande när hon såg Alex rädda, febriga ögon irra panikslaget över alla personer i det stora, främmande rummet.
”Var inte rädd, lilla raring. Din bror kommer att bli bra.” försäkrade narkosläkaren, en ung kvinna med mycket mjuk och snäll röst.
Narkosläkaren såg på pojken på operationsbritsen.
”Nu raring, ska vi ta bort den elaka blindtarmen som gör så ont i dig.”
”Nej…!” kved Alex. ”Låt mig vara. Den kan vara kvar.”
Mamma Nora kunde inte låta bli att le lite åt honom, trots all oro hon känt ända sedan Alex hittades halvt medvetslös hemma på köksgolvet.
Pojken var så omtöcknad att han inte riktigt visste vad han sa.
Narkosläkaren log mot den den taniga 13-åriga pojken med de vackra ögonen.
Stackars lilla pyre...
Hon strök honom mjukt över kinden, för att lugna honom.
”Du ska få sova en stund nu, lilla gubben. Och när du vaknar kommer du att må bättre.”
"Nej!"
Alex ville inte bli sövd! Han ville inte att de där främlingarna skulle sätta en otäck mask på honom!
Men innan Alex hann börja protestera igen hade narkosen gjort sin verkan och pojken föll in en djup slummer.
Cassie ville krama sin bror. Men det skulle hon inte få göra än, inte förrän operationen var över.
Nora och Cassie fick gå ut till väntrummet.
9-åringen grät lite mer, för det hade ju varit så läskigt att se Alex bli sövd.
”Usch…” snyftade hon. ”Det såg ut som han dog…!”
Mamma Nora höll flickan tätt intill sig.
”Jag vet, älskling.” viskade hon.
Mor och dotter höll tröstande om varandra.
Det var läskigt att se deras älskade Alex så sjuk. Där han låg på operationsbordet såg han så liten, rädd och förvirrad ut.
Åh, var svårt det att sluta gråta…
Cassie trodde nästan att hennes tårar aldrig skulle ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar