*
Joanne
Jag fick med mig en ganska motvillig Alex till sjukhuset nästa morgon.
"Du har inget att oroa dig för älskling." försäkrade jag.
"Nej, vi ska ju inte få några sprutor eller så." sa Ricky uppmuntrande.
Alex gav sin bror ett litet leende.
Vi har haft samma läkare sedan barnen var små och de är väldigt trygga och bekväma med henne.
Hon är alltid lika vänlig och omtänksam. Ungarna brukar få berätta lite om hur de har det i skolan och hemma och sedan pratar de om allt möjligt.
Mycket skämtsamheter och skratt kan det bli till och med - och det är bra, för det blir då lättare för ungarna att slappna av och öppna sig.
Ricky undersöktes först. Som vanligt var han frisk som en nötkärna och hade växt lite sedan senaste gången vi var här.
"Jag ska försöka att inte bli längre än du när jag blir stor." sa Ricky och klappade uppmuntrande sin storebror i ryggen.
Alex skrattade.
"Det är inget du kan rå för i så fall. Och det gör mig inget Ricky. Väx på du."
Ricky gjorde tummen upp och gick ut till Janie i väntrummet.
Janie skulle följa med honom på bussen till skolan. Ricky ville inte åka själv på stadsbussen ända från sjukhuset.
Det kändes bra att storasyster skulle vara med - Ricky var ju bara 11 år och inte lika mogen som hans äldre syskon hade varit i den åldern.
Läkaren log mot Alex.
"Nu är det din tur vännen."
Alex suckade. Jag gav pojekn en liten uppmuntrande kram.
"Jag går ut till väntrummet, så kommer jag in när undersökningen är klar."
"Okej." sa Alex.
Jag tänkte att Alex kanske skulle känna sig mindre obekväm om vi inte var så många i undersökningsrummet.
Joanne
Jag fick med mig en ganska motvillig Alex till sjukhuset nästa morgon.
"Du har inget att oroa dig för älskling." försäkrade jag.
"Nej, vi ska ju inte få några sprutor eller så." sa Ricky uppmuntrande.
Alex gav sin bror ett litet leende.
Vi har haft samma läkare sedan barnen var små och de är väldigt trygga och bekväma med henne.
Hon är alltid lika vänlig och omtänksam. Ungarna brukar få berätta lite om hur de har det i skolan och hemma och sedan pratar de om allt möjligt.
Mycket skämtsamheter och skratt kan det bli till och med - och det är bra, för det blir då lättare för ungarna att slappna av och öppna sig.
Ricky undersöktes först. Som vanligt var han frisk som en nötkärna och hade växt lite sedan senaste gången vi var här.
"Jag ska försöka att inte bli längre än du när jag blir stor." sa Ricky och klappade uppmuntrande sin storebror i ryggen.
Alex skrattade.
"Det är inget du kan rå för i så fall. Och det gör mig inget Ricky. Väx på du."
Ricky gjorde tummen upp och gick ut till Janie i väntrummet.
Janie skulle följa med honom på bussen till skolan. Ricky ville inte åka själv på stadsbussen ända från sjukhuset.
Det kändes bra att storasyster skulle vara med - Ricky var ju bara 11 år och inte lika mogen som hans äldre syskon hade varit i den åldern.
Läkaren log mot Alex.
"Nu är det din tur vännen."
Alex suckade. Jag gav pojekn en liten uppmuntrande kram.
"Jag går ut till väntrummet, så kommer jag in när undersökningen är klar."
"Okej." sa Alex.
Jag tänkte att Alex kanske skulle känna sig mindre obekväm om vi inte var så många i undersökningsrummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar