*
Alex
Jag hade precis fått riktigt dåliga nyheter.
Okej, inte så dåliga som när min syster Maxine blev sjuk, eller som när pappa dog, men ändå - jäkligt dåligt kändes det iallafall.
Jag bestämde mig för att sticka iväg från allt ett tag.
Skulle inte vara borta länge, men jag behövde få vara ifred och tänka.
Jag ville inte att min ilska och mitt usla humör skulle gå ut över min familj - nej, då var det bättre att sticka.
Alla skulle bli oroliga, men jag orkade inte bry mig om det just nu.
När min mobil ringde struntade jag i att svara.
Jag hörde på ringsignalen att det var Joanne (min fostermamma).
Jo är bäst, världens mest omtänksamma förälder, men just nu orkade jag inte ens prata med henne.
Någon sekund senare ringde det igen. Även denna gång struntade jag i att svara - trots att det var min lillasyster Cassie.
Jag sneglade på de digitala siffrorna på displayen på min iPhone.
Klockan var redan 18:00.
Familjen skulle äta middag och nu var de nog riktigt oroliga för att jag inte kommit hem.
De dåliga nyheterna tumlade elakt omkring i huvudet på mig och jag kände hur ilskan steg i mitt inre igen.
Jag hade lust att skrika högt eller förstöra något.
Suckande lutade jag mig mot den röda klippan och öppnade Spotify-appen i min iPhone. Det skulle bli skönt att lyssna på låtlistan som Holly gjort åt mig.
Jag hoppades att musiken skulle få mig att försöka koppla av och må bättre.
Solen gick ner medan jag satt där och luften blev kyligare. Men jag kände inte för att gå hem än.
Jag satt kvar och såg på solnedgången och sedan på en mörk stjärnklar himmel.
Allt som hördes var musiken som strömmade ur mina hörlurar.
Jag suckade och blundade.
Försökte glömma världen och all skit som hände i mitt liv just nu.
Alex
Jag hade precis fått riktigt dåliga nyheter.
Okej, inte så dåliga som när min syster Maxine blev sjuk, eller som när pappa dog, men ändå - jäkligt dåligt kändes det iallafall.
Jag bestämde mig för att sticka iväg från allt ett tag.
Skulle inte vara borta länge, men jag behövde få vara ifred och tänka.
Jag ville inte att min ilska och mitt usla humör skulle gå ut över min familj - nej, då var det bättre att sticka.
Alla skulle bli oroliga, men jag orkade inte bry mig om det just nu.
När min mobil ringde struntade jag i att svara.
Jag hörde på ringsignalen att det var Joanne (min fostermamma).
Jo är bäst, världens mest omtänksamma förälder, men just nu orkade jag inte ens prata med henne.
Någon sekund senare ringde det igen. Även denna gång struntade jag i att svara - trots att det var min lillasyster Cassie.
Jag sneglade på de digitala siffrorna på displayen på min iPhone.
Klockan var redan 18:00.
Familjen skulle äta middag och nu var de nog riktigt oroliga för att jag inte kommit hem.
De dåliga nyheterna tumlade elakt omkring i huvudet på mig och jag kände hur ilskan steg i mitt inre igen.
Jag hade lust att skrika högt eller förstöra något.
Suckande lutade jag mig mot den röda klippan och öppnade Spotify-appen i min iPhone. Det skulle bli skönt att lyssna på låtlistan som Holly gjort åt mig.
Jag hoppades att musiken skulle få mig att försöka koppla av och må bättre.
Solen gick ner medan jag satt där och luften blev kyligare. Men jag kände inte för att gå hem än.
Jag satt kvar och såg på solnedgången och sedan på en mörk stjärnklar himmel.
Allt som hördes var musiken som strömmade ur mina hörlurar.
Jag suckade och blundade.
Försökte glömma världen och all skit som hände i mitt liv just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar