*
Holly
När klockan var halv ett och Alex fortfarande inte hade dykt upp höll vi alla på att förgås av oro.
Cassie var helt övertygad om att det värsta hade hänt och kunde inte sluta gråta.
"Nej, nu ringer jag polisen." sa Martin.
Precis när han sträckte sig efter den bärbara telefonen öppnades köksdörren och Alex klev in.
Han såg lite trött ut och när han fick syn på alla oss slog han ner blicken, som om han skämdes.
Cassie rusade fram och slog armarna om sin storebrors midja och klamrade sig fast vid honom.
"Oj, är ni uppe så här sent...?" sa Alex.
Vi kunde inte låta bli att le. Han såg nämligen så himla söt ut där han stod mitt på köksgolvet, lite sömnig, förvånad och skamsen.
"Ja, vad tror du, din olycksaliga unge." sa Joanne.
Hon drog in Alex i famnen och höll om honom.
"Var i hela friden har du hållit hus?" sa Martin. "Förstår du hur oroliga vi har varit?"
Nu skämdes Alex ännu mer. Han kunde inte titta på oss längre.
"Men lilla gubben..." log Martin.
Han gick fram till sin fosterson och omfamnade honom.
"Vi är inte arga, Alex, vi var bara rädda att det hade hänt dig något."
Maxine daskade till Alex på armen.
"Försvinn aldrig så där igen! Gör du det så slår jag ihjäl dig."
Men sedan log hon och kramade sin bror.
Jag gick också fram och kramade Alex.
Han blev lite överväldigad av all ömhet.
"Förlåt." sa han urskuldande. "Jag ska inte göra så mer."
"Vi är så glada att du är hemma välbehållen." sa Joanne och strök honom över håret.
Alex log. Han hade nog väntat sig att få skäll för att han varit borta så länge utan att meddela sin familj att han var okej.
När Nora kom fram till sin son och strök honom över kinden drog Alex bort huvudet. Hans leende slocknade och blicken han nu gav sin mor var mörk och full av ilska.
"Men älskade vän, vad är det?" frågade Nora.
Hon försökte krama Alex, men han tog ett steg bakåt.
"Rör mig inte!" sa han.
Vi stirrade på Alex, chockade över hans plötsliga känsloutbrott.
Vad hade hänt...?
Holly
När klockan var halv ett och Alex fortfarande inte hade dykt upp höll vi alla på att förgås av oro.
Cassie var helt övertygad om att det värsta hade hänt och kunde inte sluta gråta.
"Nej, nu ringer jag polisen." sa Martin.
Precis när han sträckte sig efter den bärbara telefonen öppnades köksdörren och Alex klev in.
Han såg lite trött ut och när han fick syn på alla oss slog han ner blicken, som om han skämdes.
Cassie rusade fram och slog armarna om sin storebrors midja och klamrade sig fast vid honom.
"Oj, är ni uppe så här sent...?" sa Alex.
Vi kunde inte låta bli att le. Han såg nämligen så himla söt ut där han stod mitt på köksgolvet, lite sömnig, förvånad och skamsen.
"Ja, vad tror du, din olycksaliga unge." sa Joanne.
Hon drog in Alex i famnen och höll om honom.
"Var i hela friden har du hållit hus?" sa Martin. "Förstår du hur oroliga vi har varit?"
Nu skämdes Alex ännu mer. Han kunde inte titta på oss längre.
"Men lilla gubben..." log Martin.
Han gick fram till sin fosterson och omfamnade honom.
"Vi är inte arga, Alex, vi var bara rädda att det hade hänt dig något."
Maxine daskade till Alex på armen.
"Försvinn aldrig så där igen! Gör du det så slår jag ihjäl dig."
Men sedan log hon och kramade sin bror.
Jag gick också fram och kramade Alex.
Han blev lite överväldigad av all ömhet.
"Förlåt." sa han urskuldande. "Jag ska inte göra så mer."
"Vi är så glada att du är hemma välbehållen." sa Joanne och strök honom över håret.
Alex log. Han hade nog väntat sig att få skäll för att han varit borta så länge utan att meddela sin familj att han var okej.
När Nora kom fram till sin son och strök honom över kinden drog Alex bort huvudet. Hans leende slocknade och blicken han nu gav sin mor var mörk och full av ilska.
"Men älskade vän, vad är det?" frågade Nora.
Hon försökte krama Alex, men han tog ett steg bakåt.
"Rör mig inte!" sa han.
Vi stirrade på Alex, chockade över hans plötsliga känsloutbrott.
Vad hade hänt...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar