*
Holly
När jag ringde på dörren hos familjen Clarke kom Ricky rusande. Med andan i halsen och förhoppning i blicken slet 11-åringen upp dörren.
"Jag trodde det var Alex." sa han.
Jag log.
"Tyvärr hjärtat, det var bara jag."
Ricky slog armarna om mig.
"Det är inte bara. Jag blir glad när du kommer hit."
"Tack raring." sa jag och kramade honom.
Janie, Maxine och Cassie kom också bort till ytterdörren.
"Ricky, du får inte öppna dörren själv," förmanade Janie. "Du visste ju inte vem det var."
Ricky såg på sin äldsta storasyster och sa i självklar ton:
"Jag trodde ju att det var Alex."
"Mmmm... men det kunde ha varit nån annan..." sa Maxine.
Sedan såg hon på mig och log ett soligt leende.
Hon såg glad ut, men var inte lika energisk som hon brukar vara.
Stackars Maxine... hon hade en tuff period i sin sjukdom nu; mådde illa av behandlingarna och hade ont i kroppen och lederna.
Men hon är alltid så tapper och klagar aldrig.
Jag förstår inte hur hon orkar vara så stark...
Jag kramade min bästa vän, försiktigt så att jag inte skulle komma åt venkatetern, CVK:n som satt under Maxines nyckelben.
"Holly... jag är inte gjord av glas." sa Maxine och kramade mig hårdare.
Vi gick in i vardagsrummet och slog oss ner i den stora soffan.
"Tänk om Alex är försvunnen..." sa Ricky. "Nån kan ha kidnappat honom..."
Maxine skakade på huvudet.
"Det tror jag inte. Han vill nog bara vara för sig själv ett tag."
Maxine lade tröstande armen om sin lillebror.
"Han kommer snart hem ska du se."
Men tiden gick och det blev sen kväll.
Janie tvingade en mycket motvillig Ricky i säng, sedan satte vi tjejer oss i köket och åt kvällsmat.
Ju mer klockan blev desto oroligare blev vi.
Bara det inte hade hänt Alex något...
Holly
När jag ringde på dörren hos familjen Clarke kom Ricky rusande. Med andan i halsen och förhoppning i blicken slet 11-åringen upp dörren.
"Jag trodde det var Alex." sa han.
Jag log.
"Tyvärr hjärtat, det var bara jag."
Ricky slog armarna om mig.
"Det är inte bara. Jag blir glad när du kommer hit."
"Tack raring." sa jag och kramade honom.
Janie, Maxine och Cassie kom också bort till ytterdörren.
"Ricky, du får inte öppna dörren själv," förmanade Janie. "Du visste ju inte vem det var."
Ricky såg på sin äldsta storasyster och sa i självklar ton:
"Jag trodde ju att det var Alex."
"Mmmm... men det kunde ha varit nån annan..." sa Maxine.
Sedan såg hon på mig och log ett soligt leende.
Hon såg glad ut, men var inte lika energisk som hon brukar vara.
Stackars Maxine... hon hade en tuff period i sin sjukdom nu; mådde illa av behandlingarna och hade ont i kroppen och lederna.
Men hon är alltid så tapper och klagar aldrig.
Jag förstår inte hur hon orkar vara så stark...
Jag kramade min bästa vän, försiktigt så att jag inte skulle komma åt venkatetern, CVK:n som satt under Maxines nyckelben.
"Holly... jag är inte gjord av glas." sa Maxine och kramade mig hårdare.
Vi gick in i vardagsrummet och slog oss ner i den stora soffan.
"Tänk om Alex är försvunnen..." sa Ricky. "Nån kan ha kidnappat honom..."
Maxine skakade på huvudet.
"Det tror jag inte. Han vill nog bara vara för sig själv ett tag."
Maxine lade tröstande armen om sin lillebror.
"Han kommer snart hem ska du se."
Men tiden gick och det blev sen kväll.
Janie tvingade en mycket motvillig Ricky i säng, sedan satte vi tjejer oss i köket och åt kvällsmat.
Ju mer klockan blev desto oroligare blev vi.
Bara det inte hade hänt Alex något...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar