*
Alex hade drabbats av en så kallad meltdown, hans känslomässiga bägare hade runnit över. Och efter den här dagens händelser växlade pojkens humör drastiskt.
För det mesta var han ganska nöjd med tillvaron och tog dagen som den kom.
men ibland kunde han skrika och gråta för ingenting flera gånger om dagen och andra dagar kunde han ligga apatisk i sin säng med oseende ögon.
Under de apatiska dagarna ville han varken äta eller dricka.
Av alla Alex känslostormar var Vendela mest rädd för apatin.
Hon blev nästan glad när han började skrika.
På nätterna, när barnen sov, grät Vendela och hon kände att hon inte kunde ta hand om Alex längre.
Den stackars lilla pojken fick inte den hjälp han behövde och han blev bara sämre.
Kanske skulle hon ringa den där kvinnan på socialkontoret som pratat om fosterhem?
Kvinnan hade sagt att det fanns en mycket bra familj åt pojken.
När Vendela berättade för Alex att han skulle få bo i en fosterfamilj hade pojken först tittat med stora blanka ögon på sin moster.
Sedan hade han suckat sorgset och sagt i kall anklagande ton:
"Moster vill inte ha mig mer. Du tycker inte om Alex."
Vendela tog pojken i famn.
"Jo Alex, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Men den här familjen kan få dig att må bra igen, det kan inte jag."
Alex gled ner på golvet och lade sig raklång.
"Jag ligger här till jag blir död." sa han.
Alex hade drabbats av en så kallad meltdown, hans känslomässiga bägare hade runnit över. Och efter den här dagens händelser växlade pojkens humör drastiskt.
För det mesta var han ganska nöjd med tillvaron och tog dagen som den kom.
men ibland kunde han skrika och gråta för ingenting flera gånger om dagen och andra dagar kunde han ligga apatisk i sin säng med oseende ögon.
Under de apatiska dagarna ville han varken äta eller dricka.
Av alla Alex känslostormar var Vendela mest rädd för apatin.
Hon blev nästan glad när han började skrika.
På nätterna, när barnen sov, grät Vendela och hon kände att hon inte kunde ta hand om Alex längre.
Den stackars lilla pojken fick inte den hjälp han behövde och han blev bara sämre.
Kanske skulle hon ringa den där kvinnan på socialkontoret som pratat om fosterhem?
Kvinnan hade sagt att det fanns en mycket bra familj åt pojken.
När Vendela berättade för Alex att han skulle få bo i en fosterfamilj hade pojken först tittat med stora blanka ögon på sin moster.
Sedan hade han suckat sorgset och sagt i kall anklagande ton:
"Moster vill inte ha mig mer. Du tycker inte om Alex."
Vendela tog pojken i famn.
"Jo Alex, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Men den här familjen kan få dig att må bra igen, det kan inte jag."
Alex gled ner på golvet och lade sig raklång.
"Jag ligger här till jag blir död." sa han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar