Stanna för evigt

*

Oktober 1986

Ekan glider tyst genom dimman.
Löv flyter på vattnet som små båtar.
Jonas ror. Lina håller ficklampan.
Micke sitter längst bak, röker Röda Prince och skrattar glatt.
”Det här blir enkelt,” säger han.

Ungdomarna ser upp mot stugan på klippan.
Fönstren mörka. En ensam lykta vid verandan, svagt glödande.
Vännerna kliver i land, fötterna sjunker i våt sand.
Vinden luktar sjö och jord.

Dörren till stugan är låst, men gammal, så ett enda bryt med kofoten räcker.
Det knakar i träet, och så är de är inne.
Micke tänder taklampan i farstun och gänget ser sig omkring.
Gamla filtar, tidningar och en docka på golvet.
”Folk har nog inte varit här på åratal…” viskar Lina.
Jonas öppnar en låda, hittar ett halsband och en myntsamling.

Micke går in i vardagsrummet.
”Kolla! TV:n funkar! Den kan vi ta med oss - den har ju till och med handtag…!”

Den klassiska Dallas-signaturen börjar; en explosion av pampig musik —
självsäkert, påträngande, och nästan groteskt storslaget i kontrast till stugans stillhet.

Då hörs ett steg. Och ett till.

En flicka står plötsligt i dörröppningen.
Hon är kanske sju år, med långt, ljust hår. Klädd i vitt nattlinne, barfota.
”Mamma och pappa sover.” säger hon och pekar mot sovrummet. ”Vi ska inte väcka dem.”
Jonas försöker le. ”Vi skulle bara—”

”Stanna.” säger flickan. 

Hon ler.  Men något i hennes ögon matchar inte hennes så annars barnsliga och väna uppenbarelse.
Hon går närmare ungdomarna.

Eldgaffeln som står lutad mot den öppna spisen faller till golvet.
”Oj då…” fnissar barnet.

Ljudet av fnisset sänder kalla kårar nedför Mickes nacke.
Det är något fel på den här ungen…
Och varför luktar det så konstigt i det här huset...?

Micke sneglar på kniven som ligger på soffbordet. Eggen blänker till i TV-ljuset.

Jonas börjar också känna av den vämjeliga, sötaktiga lukten, den gör honom illamående.
Han ser bedjande på Micke, försöker sända signaler till sin vän.

Sätt kniven i magen på ungen… sen sticker vi…

Flickan ler igen när hon ser hur pojkarna stirrar på kniven. Hon drar snabbt bort vapnet som ligger bara millimeter från Mickes utsträckta fingrar.

Nej… tänker Micke och sjunker ihop på golvet.

”Knivar är farliga.” säger barnet, med varnande, men ganska munter röst.
Sedan tar hon upp upp kniven och skrapar lite med tumnageln över eggen.

Det knyter sig i Linas mage när hon inser att det flickan skrapar på är torkat blod.

”Vi… vi… måste nog gå nu…” säger Jonas, som nu är alldeles torr i halsen.
”Ledsen att vi störde.”

Ungdomarna går snabbt mot dörröppningen.
Men flickan ställer sig i vägen för dem.

”Ni kan stanna här med mig.” säger hon. ”För evigt.”

Hon ler sött. Ungdomarna flämtar till.

Ekan ligger fortfarande vid bryggan.
Ingen ska ro hem i natt.


Epilog


Hösten 1986 rapporterades tre ungdomar saknade efter en utflykt i skärgården.
Deras eka hittades förtöjd vid bryggan som hör till en gammal sommarstuga
på en obebodd ö.

Inga kroppar hittades någonsin.
Men invånare på närliggande öar berättar om ljus som ibland tänds
i stugans fönster sent på nätterna.

Och ibland, när vinden ligger rätt över viken, kan man höra en tunn röst ur dimman viska:

”Stanna. För evigt.”

Tack för skrivutmaningen @sandrajungejohansson