Mystiker

*
Sebastian stod och funderade länge på något.
Efter en stund såg han på den mörkklädde Desmond.
"Men Desmond, hur kunde du höra vad vi pratade om här nere?"
Sebastian var fortfarande häpen över att Desmond hade hört dem. De hade inte alls pratat högt, inte som man gjorde när man stod på scen...
Desmonds ilska tycktes rinna av honom. Han flinade och lade en arm om Sebastians axlar.
"Jo, du förstår pojk, jag har väldigt bra hörsel."
Hans flin blev ännu bredare och han blinkade mystiskt.
"Onaturligt bra hörsel." sa Sebastian. Han skrattade, men det var ett förvirrat litet skratt.
"Ja, bra hörsel måste du sannerligen ha, Desmond!" skrattade Rose.
Desmond bara skrockade.
"Men hur kan du höra så bra...?" envisades Sebastian.
Desmond skrockade glatt.
"Du är bra frågvis du pojk." sa han och drog in Sebastian i en kram.
Sebastian skrattade, en gladare skratt den här gången.
"Sluta vara så hemlig." sa han.
Desmond fortsatte att skrocka.
"Man kan höra allt, bara man vill."
Sebastian skakade på huvudet.
"Du hittar bara på."
Desmond skrattade.
"Ja, det gör jag."
Emily fnissade.
"Du får nog aldrig reda på det, Sebastian. Jag tror Desmond är en riktig mystiker."
Sebastian log och suckade.
"Jag tror du har rätt Emily."
Desmond rufsade om Sebastians hår.
"Du får nog reda på mina hemligheter en vacker dag, Sebastian."
Sebastian såg häpet på Desmond.
"Får jag? Har du fler hemligheter?"
Desmond bara log.
Sebastian suckade.
Han höll mycket av mannen som var som en far för honom. Men samtidigt blev han aldrig klok på Desmond som alltid var så mystisk och hemlighetsfull.
*