Coral
Jag sa till farmor och farfar hur mycket jag älskar dem.
Då tog farmor mig i famn och höll om mig länge.
”Och vi älskar dig, mitt lilla hjärta.”
Hon kysste mig på kinden. Sedan höll hon om både Kyle och mig.
Då började jag plötsligt att gråta.
Tårarna bara rann och jag kunde inte hejda gråten.
(Ååååhhh...! Varför måste jag vara så känslosam...!)
”Men lilla älskling!” utbrast farmor. ”Hur är det fatt?”
”Jag blev bara så rörd!” var det enda jag fick fram.
”Hon är väldigt känslig och lättrörd.” sa Kyle försiktigt. Han kramade mig hårt.
”Det är bra.” sa farfar. ”Känslor är bra. Du har ett stort hjärta, min älskling.”
”Förlåt.” sa jag när jag lugnat ner mig. ”Jag vet inte varför jag blir så här…”
”Jag blev också väldigt rörd.” sa farmor. ”Det blir så när man har en sån här fin stund.”
Jag kände mig helt slut efter gråtattacken. Och det var så svårt att förklara varför jag gråtit…
Den känslosamma stunden när vi kom farmor och farfar så nära... och ångesten över hemresan... Det blev nog för mycket helt enkelt.
Kyle kramade mig hårt igen.
”Hur känner du dig…?” frågade han mjukt.
Darla och Ashlee kramade mig också.
”Det är okej.” sa jag. ”Men jag känner mig lite trött.”
Jag ville bara gå och lägga mig och sova.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar