Skriv om att bära.
”Bäääla!” 2-årige Troy sträckte sig mot storasyster Isolde.
7-åriga Isolde skakade sorgset på huvudet.
Troy gnydde och stampade bestämt med sina små fötter i marken.
”Joooo! Issa bäla!”
”Jag kan inte bära dig Troy. Jag är för liten, jag kommer få ont i ryggen och börjar gå dåligt som en gammal tant när jag är tio.”
”Inte tant!” sa Troy buttert. ”Bäla mej!”
Han tjöt ilsket när storasyster inte lydigt plockade upp honom.
Mamma Alice kom springade.
”Nämen är det du som tjuter Troy? Jag trodde det var brandlarmet?”
Isolde fnissade.
”Han är arg för att jag inte bär honom.”
”Mamma bäla?” sa Troy förhoppningsfullt och sträckte sig mot Alice istället.
Alice lyfte upp sin yngste son i famnen.
Isoldes tvillingbror Dorian kom springande. Han bar en skateboard, knäskydd, armbågsskydd och hjälm i famnen.
”Mamma, kan du bära hem detta åt mig?” flämtade han.
Alice skakade på huvudet.
”Tyvärr Dorian, men du får bära hem dina saker själv, det klarar du.”
”Neeej… jag är trött och allt väger tusen ton!” gnällde Dorian.
”Isolde kanske vill hjälpa dig?” föreslog Alice.
Isolde tog skateboarden från sin bror.
”Var rädd om den!” skyndade Dorian att säga.
Alice log och skakade på huvudet.
”Borde det inte istället låta: ’Tack söta lilla syster för att du hjälper mig att bära’?”
Dorian gav sin mamma ett fåraktigt leende.
”Aaaa, det var det jag menade.”
Pojken vände sig till sin tvilling och sa helt uppriktigt och med massor av kärlek i rösten:
”Tack Issa för att du bär min bräda, du är verkligen snäll!”
Troy såg på sina äldre syskon och sedan på sin mamma.
”Titta! Alla bäla!”
”Ja, du har rätt Troy.” skrattade Isolde. ”Alla vi bär något.”
”Neeej, inte Troy.” sa Dorian. ”Här Troy, bär min hjälm!”
Dorian gav Troy sin hjälm. Den lille parveln tog den glatt och satte den på Alice huvud.
”Se! Mamma hatt!”
Sedan skrockade 2-åringen glatt och högt så det hördes på hela Solstigen.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar