Ashlee
Kevin blev överlycklig när jag kom hem. Man kunde nästan tro att jag hade varit borta i ett år eller så… haha.
Han hade gått och lagt sig en stund innan jag kom, men nu rusade han ur sin säng och dundrade ner för trappan.
”Ashlee! Du är hemma!” skrek han.
Han kramade mig jättelänge, jag kunde knappt ta av mig skorna… min lillebror är lite knäpp!
Pappa fick säga åt Kevin att låta mig vara så att jag kunde få av mig ytterkläderna.
Kevin släppte mig och jag tog av mig skor och jacka. Sedan hoppade han på mig igen. Haha.
”Jag tycker om att du är hemma igen.” sa Kevin.
”Tack Kev.” sa jag och gav min lillebror en kram.
”Det tycker vi också.” sa mamma.
Hon omfamnade också mig.
”Ska vi kramas hela kvällen.” fnissade jag.
Mamma och pappa skrattade.
”Ja, det ska vi, för vi tycker så mycket om vår lilla Ashlee.” sa pappa.
Han lyfte upp mig och kramade mig. Sedan började han kittlas istället. (Typiskt pappa… ska alltid hålla på och busa med en.)
”Sluta…!” fnissade jag. ”Man får inte kittlas!”
”Pappa, kittla mig också!” sa Kevin.
Han ville också vara med och busa såklart. Fast hur man kan vilja bli kittlad övergår mitt förstånd… men han är ju en knasboll, min lillebror.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar