*
Sebastian log ett lugnande litet leende.
"Men det är dagsljus nu Mr. Grimston."
"Är det?" sa Grimston och såg upp den blå himlen. "Ja det är det visst ja."
Han skrattade. Ett torrt och underligt litet skratt.
"Dom kommer när det blir mörkt."
Kyrkogårdsvaktmästarens röst blev plötsligt hotfull och vaksam.
"Ta er i akt. Jag måste hitta deras gömställen och förgöra dem."
Rose tryckte sig tätt intill Sebastian.
"Usch.. han skrämmer mig."
"Han skrämmer nog sig själv också." sa Sebastian.
Sedan lade han armen om Rose och drog henne med sig bort från Grimston och de gamla gravarna.
"Undrar om vi någonsin får veta vilka Mörkrets varelser är..." sa Sebastian fundersamt när han och Rose gick ut genom kyrkogårdens stora grindar.
Roses röst darrade när hon sa:
"Jag vill nog inte veta..."
Hon suckade.
"Sebastian, nu kan vi väl tänka på något annat. Den där gamle stofilen ger mig rysningar och jag får ju mardrömmar mitt på blanka dagen."
Sebastian log och nickade.
"Samma här. Vi pratar om något trevligt istället."
När de två ungdomarna inte kom på något att prata om såg de på varandra och skrattade.
"Säg något då." skrattade Sebastian.
Rose log och kramade hans hand.
"Du har väldigt vackra ögon."
Sebastians kinder blev lika röda som blommorna i rabatten de just passerade.
Rose fnissade.
Sebastian log ett lugnande litet leende.
"Men det är dagsljus nu Mr. Grimston."
"Är det?" sa Grimston och såg upp den blå himlen. "Ja det är det visst ja."
Han skrattade. Ett torrt och underligt litet skratt.
"Dom kommer när det blir mörkt."
Kyrkogårdsvaktmästarens röst blev plötsligt hotfull och vaksam.
"Ta er i akt. Jag måste hitta deras gömställen och förgöra dem."
Rose tryckte sig tätt intill Sebastian.
"Usch.. han skrämmer mig."
"Han skrämmer nog sig själv också." sa Sebastian.
Sedan lade han armen om Rose och drog henne med sig bort från Grimston och de gamla gravarna.
"Undrar om vi någonsin får veta vilka Mörkrets varelser är..." sa Sebastian fundersamt när han och Rose gick ut genom kyrkogårdens stora grindar.
Roses röst darrade när hon sa:
"Jag vill nog inte veta..."
Hon suckade.
"Sebastian, nu kan vi väl tänka på något annat. Den där gamle stofilen ger mig rysningar och jag får ju mardrömmar mitt på blanka dagen."
Sebastian log och nickade.
"Samma här. Vi pratar om något trevligt istället."
När de två ungdomarna inte kom på något att prata om såg de på varandra och skrattade.
"Säg något då." skrattade Sebastian.
Rose log och kramade hans hand.
"Du har väldigt vackra ögon."
Sebastians kinder blev lika röda som blommorna i rabatten de just passerade.
Rose fnissade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar