Förnimmelser - 6

*
”Men mormor… se inte så ledsen ut …” sa Zachary och log sitt söta leende.
”Vi ses om någon vecka eller så.”
”Precis så sa din far när …” började Lorraine.
Men hon kunde inte säga klart meningen. Minnet av den hemska dagen
då hon förlorade sin dotter och svärson i den där bilolyckan skar som en kniv
i hennes hjärta.

”Älskling … du måste förstå att jag blir rädd varje gång du sätter dig i din fars gamla bil. Du var den ende som överlevde olyckan. Du är mitt allt.”
Zacharys ögon blev blanka och hans händer kramade ratten hårt.
”Jag tänker inte köra ihjäl mig.” sa han, lite för skarpt.

Lorraine log. Hon öppnade bildörren och tog pojken i sin famn.
”Förlåt din gamla överbeskyddande mormor. Men utan dig vill jag inte leva.”
”Inget ska hända mig. Du mormor, jag ringer dig så ofta jag kan, så att du vet att jag mår bra, okej?”

Lorraine såg på sin vackra dotterson och log.
”Okej min skatt. Ha det så bra på din resa. Och ge Esther en stor kram från mig.”
Zachary nickade.
”Det ska jag”, sa han.
Sedan åkte han.
Lorraine stod länge kvar på gatan, ensam med sina tankar och sin oro.