Alex utmanar ödet... - del 2

*
"Alex, nu kommer du hit!" skrek Holly.
När Alex hörde hur arg och rädd hon lätt sprang han fram till tjejerna.
"Se, jag är här nu. Inget hände."
Holly gav honom en hård kram. Sedan slog hon till honom på armen.
"Skräm oss aldrig så där igen, skitunge!"
Alex log.
"Förlåt, det var inte meningen att skrämmas." sa han.
Tjejerna kramade och pussade honom och Alex blev alldeles generad.

"Lilla idiot," sa Libby. "du får inte vara så där äventyrslysten."
"Nej," instämde Holly. "tänk om du hade ramlat ner... Då hade jag slagit ihjäl dig."
Alex flinade.
"Det hade stenarna i floden gjort åt dig."

Holly suckade.
"Alex Spencer-Clarke, du är helt omöjlig..."
Alex kunde inte låta bli att skratta.
"Och vad ska du göra åt det då?"
Holly brottade ner honom på marken och satte sig på honom.

"Det är bra att han är liten för sin ålder," sa Holly och flinade mot Libby. "för då kan man göra så här."
"Mmmm... jätte-bra." mumlade Alex truligt.
Sedan skrek han till av skratt när Holly började kittla honom.
"Libby, hjälp mig!" bad Alex.
Men Libby bara skrattade.
"Glöm det Lill-räkan, du får skylla dig själv när du skräms så där."