Skriv om ett par röda skor.
New York. Juli.
Min tvillingsyster hade på sig jelly shoes, ni vet sådana där sandaler av PVC-plast, den där soliga sommardagen. Sandalerna var röda.
Jag vet inte varför jag minns just Danis skor så tydligt... Kanske för att min syster nästan aldrig bar något särskilt ”tjejigt” klädesplagg. Eller så minns jag skorna för att de var fina. Söta. Och för att de matchade min systers glada, varma sätt.
Dani och jag hade bott i fosterhem ett tag och nu satt vi högst upp i trappan till fosterföräldrarnas hus och väntade på att pappa skulle komma och hämta oss.
Syrran och jag var så glada och ivriga över att få komma härifrån.
Nu var det slut med människor som tog hand om oss bara för att de fick pengar för det, slut på retsamma glåpord från grannskapets ungar.
Pappa skulle ta med oss till huset vid stranden och där skulle vi fira 4th of July.
Åh vad vi längtade dit! Snart skulle vi få leka med våra kusiner och hitta på bus för de vuxna.
De röda plastsandalerna trummade mot verandatrappans trä, som om min systers fötter utförde en liten steppdans. Hon log.
Jag pillade på tygplåstret som satt på mitt knä, plåstret som irriterade mig på alla sätt.
Jag hade ju sagt till vår fostermamma att jag inte ville ha plåster, för de var svåra att dra bort och lämnade efter sig fula kletiga märken.
Men jag hade fått ett i alla fall - fastän det bara var ett dumt skrubbsår.
”Såret kan bli infekterat förstår du Blue, det kommer in så mycket smuts och bakterier utan plåster.” hade vår fostermamma sagt.
Suck.
Men hon hade inget att säga till om längre, så jag drog bort plåstret. Det var inte det lättaste. Jag grimaserade av smärta, det ömmade i skinnet.
Jag vek ihop plåstret, sedan såg jag mig om efter ett ställe att slänga eländet på.
”Släng det där borta.” föreslog syrran och pekade med tummen mot en av de stora blomkrukorna som stod på varsin sida om ytterdörren.
Jag fnissade.
”Slänga plåster i en blomkruka...? Så kan jag väl inte göra...”
”Men jag kan.” sa Dani bestämt.
Hon gick fram till blomkrukan gömde mitt plåster i jorden.
Sedan såg vi på varandra och skrattade åt påhittet.
New York. Juli.
Min tvillingsyster hade på sig jelly shoes, ni vet sådana där sandaler av PVC-plast, den där soliga sommardagen. Sandalerna var röda.
Jag vet inte varför jag minns just Danis skor så tydligt... Kanske för att min syster nästan aldrig bar något särskilt ”tjejigt” klädesplagg. Eller så minns jag skorna för att de var fina. Söta. Och för att de matchade min systers glada, varma sätt.
Dani och jag hade bott i fosterhem ett tag och nu satt vi högst upp i trappan till fosterföräldrarnas hus och väntade på att pappa skulle komma och hämta oss.
Syrran och jag var så glada och ivriga över att få komma härifrån.
Nu var det slut med människor som tog hand om oss bara för att de fick pengar för det, slut på retsamma glåpord från grannskapets ungar.
Pappa skulle ta med oss till huset vid stranden och där skulle vi fira 4th of July.
Åh vad vi längtade dit! Snart skulle vi få leka med våra kusiner och hitta på bus för de vuxna.
De röda plastsandalerna trummade mot verandatrappans trä, som om min systers fötter utförde en liten steppdans. Hon log.
Jag pillade på tygplåstret som satt på mitt knä, plåstret som irriterade mig på alla sätt.
Jag hade ju sagt till vår fostermamma att jag inte ville ha plåster, för de var svåra att dra bort och lämnade efter sig fula kletiga märken.
Men jag hade fått ett i alla fall - fastän det bara var ett dumt skrubbsår.
”Såret kan bli infekterat förstår du Blue, det kommer in så mycket smuts och bakterier utan plåster.” hade vår fostermamma sagt.
Suck.
Men hon hade inget att säga till om längre, så jag drog bort plåstret. Det var inte det lättaste. Jag grimaserade av smärta, det ömmade i skinnet.
Jag vek ihop plåstret, sedan såg jag mig om efter ett ställe att slänga eländet på.
”Släng det där borta.” föreslog syrran och pekade med tummen mot en av de stora blomkrukorna som stod på varsin sida om ytterdörren.
Jag fnissade.
”Slänga plåster i en blomkruka...? Så kan jag väl inte göra...”
”Men jag kan.” sa Dani bestämt.
Hon gick fram till blomkrukan gömde mitt plåster i jorden.
Sedan såg vi på varandra och skrattade åt påhittet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar