Emilia och konstmysteriet - del 5

*
Vanström slog in två tavlor i kraftigt brunt omslagspapper, sedan gick han ut till sin bil och lade försiktigt in sina verk i det rymliga bagageutrymmet.
Plötsligt kände han sig iakttagen. Han vände sig tvärt om.
Ingen där.
Konstigt… han kunde svära på att någon stått och tittat, spionerat på honom.
Han hörde skratt och glada röster borta vid klätterställningen. Han såg ditåt.
Det var den där lilla flickan och hennes kompis.
Vanström slappnade av. Ungar var ofarliga, det enda de brydde sig om var att leka. De visste ingenting om det han sysslade med.
En snöboll flög genom luften och träffade Vanström i ryggen.
Fnitter från lekplatsen.
Vanström kramade en snöboll och slängde den mot barnen.
”Inte ens i närheten ju!” ropade Dante.
”Jag är nog lite trött i armen bara!” ropade Vanström tillbaka.
”Aaaa, skyll på det!” skrattade Dante.
”Nä, nu har jag inte tid med småbarnslekar längre.” sa Vanström. ”Jag har viktigare saker för mig. Tjenixen på er småungar!”
Vanström vinkade åt Emilia och Dante, klev i sin bil och körde iväg.

Emilia satt på en av däckgungorna.
”Jag tror inte jag tycker om honom.” sa hon.
”Inte jag heller.” sa Dante. ”Han är verkligen en äkta skummis."
"Mmmm..." instämde Emilia.
"Du Emilia! Vi ska försöka ta reda på vad han sysslar med.”
”Det blir spännande.” sa Emilia. ”Vi blir nästan som detektiver!”
Dante klättrade upp på en gunga.
”Vi är super-detektiverna!” tjoade han.
”Wohoo!” tjoade Emilia.

Barnen kom överens om att de skulle låtsas vara ovetande om att Vanström var en skummis.
Om han trodde att de bara var oskyldiga, barnsliga små ungar skulle han inte ana oråd.
*