Emilia och konstmysteriet - del 4

*
På lördagsmorgonen fick Emilia en chock när hon såg vilka som anlände till herrgården. Hanna och Lise - plågoandarna från hennes gamla skola! Deras föräldrar var också med.
Hanna och Lise gick genast fram till Emilia.
”Hej Emilia! Vad kul att se dig.” sa Hanna i lismande ton. ”Var du Lucia i din skola igår?”
”Nej.” svarade Emilia.
”Nej just det, du är ju aldrig Lucia.” hånlog Lise.
”Jag var Lucia igår.” sa Hanna.
”Jaha.” sa Emilia ointresserat.
”Och du missade talangshowen förra veckan!” pladdrade Hanna på. ”Alla sa att jag var jättebra.”
”Jaha.” sa Emilia, ännu mer ointresserat.
Hanna verkade inte uppfatta att Emilia inte brydde sig om hennes skryt.
”Lise och jag vann - så klart.”
Hanna knyckte malligt på nacken.
”Vi ska fira Lucia här i morgon.” svarade Emilia kort. ”Vi ska ha en liten Lucia-jul-konsert.”
”En liten julgala om man så vill.” sa Dante. ”I vår teatersalong.”
Dante vände sig mot Emilia, nickade mot Hanna och Lise och himlade sig.
”De där två alltså…” mumlade han. ”Mon dieu…”
Emilia nickade instämmande.
”Vem är det där?” frågade Lise och pekade på Dante.
Dante gjorde en dramatisk bugning mot Lise och Hanna.
”Bonjour, je m'appelle Dante Deveraux. Jag bor här på denna vackra herrgård. Jag är söta Emilias vän, tillika beskyddare.”
”Varför pratar du så konstigt?” frågade Hanna och rynkade på näsan.
”Kanske för att jag är fransk och för att jag är lite gammaldags av mig.” sa Dante med ett brett leende på läpparna. ”Men jag kan prata vanligt också, om det är svårt att förstå.”
”Åh... kommer du från Frankrike?” utbrast Hanna förtjust. ”Jag har varit i Frankrike flera gånger! Vi var i…”
Dante höjde avfärdande handen.
”Frukostdags. Kom, så äter vi. Låt maten tysta mun.”
Emilia log segervisst. Hon fick nästan lust att utföra en liten segerdans, mitt här på lobbyns golv.

”Där fick de så de teg.” viskade Emilia till Dante när de gick mot matsalen.
”Ja, det får vi hoppas.” svarade Dante. ”De där tjejerna kunde verkligen pladdra!”
”Man skulle mura igen munnar på dom…” sa Emilia. ”Med cement.”
Dante lade armen om Emilias tunna axlar.
”Mon petite ami, var Lucia i morgon - då kanske du knäcker de där malliga kloakråttorna!”
Emilia log åt Dantes iver och vilja att knäcka Hanna och Lise.
”Okej,” sa hon. ”jag är väl Lucia i morgon då.”
*