Emilia och konstmysteriet - del 3

*
”Lucia…?” Emilia såg klentorget på sin mamma. ”Vill dom att jag ska vara Lucia?”
”Ja,” sa mamma. ”tant Signe har sytt ett jättefint Lucia-nattlinne till dig.”
Emilia gjorde en liten grimas.
”Snälla Emilia, se inte ut så där.” bad mamma. ”Det var väl snällt av tant Signe?”
Emilia suckade.
Jovisst var det jättesnällt av tant Signe att sy Lussekläder åt henne, men nu skulle det ju vara omöjligt att tacka nej till att vara med i Lucia-tåget… då skulle hon bara verka otacksam och det ville hon absolut inte!
”Men ni kunde ha frågat åtminstone.” sa Emilia.
”Alla flickor vill väl vara Lucia?” sa mamma.
”Inte jag.” suckade Emilia. ”Jag vill inte att alla ska stirra på mig och tycka att jag är helt kass.”
Emilia hade blivit utskrattad av barnen i skolan och de hade viskat bakom hennes rygg, pekat och fnissat åt henne så många gånger att hon helst inte ville visa upp sig för publik.
Men mamma hörde inte på henne längre, hon var på väg mot den stora ytterdörren för att ta emot några nyanlända gäster.
”Vad suckar du för?” frågade Dante.
Han tog av sig sin mössa och skakade frenetiskt bort snön.
”Jag ska vara Lucia på söndag.” sa Emilia och himlade sig.
”Oj då…” sa Dante och slet av sig sina snöiga vantar och skakade även dem. ”Hoppas att jag slipper vara med i Lucia-tåget.”
”Hoppas inte för mycket…” muttrade Emilia.
”Vaddå? Vet du något som inte jag vet?” Dante såg misstänksamt på Emilia.
Emilia ryckte på axlarna.
”Nä, men jag blir inte förvånad om dom syr en lusse-dräkt till dig också.”
”Säg inte så, Emilia!” sa Dante. ”Man ryser ju i hela kroppen.”
*