*
De satt på stranden till långt in på natten. Klockan hade nästan hunnit bli tre när de bestämde sig för att gå in.
”Titta, Ryan har somnat.” sa Maureen.
”Aw lilla gubben… Det är nästan synd att väcka honom.” sa Maggie.
David skakade Ryan lite mjukt.
”Ryan, vakna, vi ska gå in nu.”
”Ja, gå ni, jag sover här.” mumlade Ryan sömnigt.
Maureen drog fingrarna genom Ryans hår.
”Tror du inte att din säng är lite skönare?” sa hon och log mot honom.
”Nä, jag kan sova var som helst.”
”Vi märker det!” skrattade Maureen.
”Kom, älskling, nu går vi hem.” Kate hjälpte Ryan upp.
”Jag får aldrig sova i fred.” mumlade Ryan truligt.
”Stackars liten.” sa Rebecca. ”Men i morgon får du sova hur länge du vill.”
”Bra,” sa Ryan. ”då ska jag sova i en vecka.”
”Du tänker väl inte missa alla äventyr vi ska ge oss ut på den här veckan?” sa Maureen.
”Nä. Jag får sova hela nästa vecka istället.” gäspade Ryan.
”När skolan börjar menar du?” sa David.
”Du är smart du.” sa Ryan.
David skrattade. Han slängde Ryan över axeln och bar hem honom.
”Var lite rädd om ryggen pappa” sa Rebecca.
David log mot sin dotter.
”Min rygg är det inget fel på, raring. Och den här grabben väger ju ingenting. Eller hur Ryan?”
”Ha ha, du är så rolig pappa.” sa Ryan.
Sedan tillade han sarkastiskt:
”Och det här är inte alls pinsamt.”
”Det är väl jätteskönt att slippa gå hem?” skrattade Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
Kate såg skrattande på sin man och son, sedan vände hon sig till Maggie.
”Vad tokiga mina pojkar är.”
”Ja.” skrattade Maggie. ”Men det är världens finaste pojkar.”
*
torsdag, december 31, 2009
Nyårsafton i Ocean Beach - del 2
*
Alla skålade och kramade varandra när klockan slog tolv.
Fyrverkerierna lyste upp natthimlen.
”Wow vad vackert det är!” utbrast Maureen.
”Jag håller med, det är jättevackert, jag tror jag svimmar.” sa Ryan dramatiskt och lade sig raklång ner på filten.
De andra skrattade.
”Du är verkligen knasig!” skrattade Maureen.
”Ssssh, jag svimmar ju.” viskade Ryan.
Han låg stilla och blundade.
”Han kanske vaknar om han får en nyårspuss?” sa Maureen.
Ryan satte sig upp.
”Nej, inga pussar.” fnissade han. ”Du och Sheila har pussat mig hela julen, räcker inte det?”
”Nej, det räcker inte.” sa Maureen. ”Du måste få en nyårspuss också.”
Maureen pussade honom på kinden.
Ryan teater-svimmade igen.
”Hur har min lillebror blivit så knasig?” sa Rebecca.
Ryan stödde sig på armbågen.
”Tja… pappa är rätt så knasig, jag brås väl på honom.”
”Jag håller nog med Ryan.” sa Kate.
”Jag skulle nog passa mig om jag var ni.” skrattade David.
”Vad händer annars?” frågade Ryan.
”Vill du verkligen veta det?” frågade Maggie.
”Ja.” sa Ryan. ”Tala om vad som händer om vi inte passar oss, gamle man.”
Ryan tyckte inte att hans föräldrar var gamla, men han tyckte det var kul att retas lite.
David log mot sin son.
”Så jag är en knasig gammal man…?”
”Yep!” sa Ryan glatt.
”Ryan, ska man verkligen vara så där kaxig?” frågade Maggie.
”Mmmm.” sa Ryan och log.
”Men Ryan, tänk på att din far är väldigt bra på att kittlas.” påminde Kate.
Ryan låtsades bli förskräckt. Han kröp ihop nära Kate och kramade hennes arm.
”Snälla, rädda mig!”
De andra skrattade.
”Vad tråkigt vi skulle ha utan dig Ryan!” sa Maggie.
”Ja, det har du verkligen rätt i.” instämde David.
*
Alla skålade och kramade varandra när klockan slog tolv.
Fyrverkerierna lyste upp natthimlen.
”Wow vad vackert det är!” utbrast Maureen.
”Jag håller med, det är jättevackert, jag tror jag svimmar.” sa Ryan dramatiskt och lade sig raklång ner på filten.
De andra skrattade.
”Du är verkligen knasig!” skrattade Maureen.
”Ssssh, jag svimmar ju.” viskade Ryan.
Han låg stilla och blundade.
”Han kanske vaknar om han får en nyårspuss?” sa Maureen.
Ryan satte sig upp.
”Nej, inga pussar.” fnissade han. ”Du och Sheila har pussat mig hela julen, räcker inte det?”
”Nej, det räcker inte.” sa Maureen. ”Du måste få en nyårspuss också.”
Maureen pussade honom på kinden.
Ryan teater-svimmade igen.
”Hur har min lillebror blivit så knasig?” sa Rebecca.
Ryan stödde sig på armbågen.
”Tja… pappa är rätt så knasig, jag brås väl på honom.”
”Jag håller nog med Ryan.” sa Kate.
”Jag skulle nog passa mig om jag var ni.” skrattade David.
”Vad händer annars?” frågade Ryan.
”Vill du verkligen veta det?” frågade Maggie.
”Ja.” sa Ryan. ”Tala om vad som händer om vi inte passar oss, gamle man.”
Ryan tyckte inte att hans föräldrar var gamla, men han tyckte det var kul att retas lite.
David log mot sin son.
”Så jag är en knasig gammal man…?”
”Yep!” sa Ryan glatt.
”Ryan, ska man verkligen vara så där kaxig?” frågade Maggie.
”Mmmm.” sa Ryan och log.
”Men Ryan, tänk på att din far är väldigt bra på att kittlas.” påminde Kate.
Ryan låtsades bli förskräckt. Han kröp ihop nära Kate och kramade hennes arm.
”Snälla, rädda mig!”
De andra skrattade.
”Vad tråkigt vi skulle ha utan dig Ryan!” sa Maggie.
”Ja, det har du verkligen rätt i.” instämde David.
*
Nyårsafton i Ocean Beach - del 1
31 December, 1970
Ryan gick nere vid vattenbrynet.
”Ryan, jag vill inte att du går i vattnet nu när det är så mörkt ute!” ropade Kate lite oroligt.
”Kom hit och sätt dig hos oss istället.” ropade Maggie.
”Okej, jag kommer!”
Ryan sprang upp till sin familj och Maggie och Maureen som satt på stranden.
”Är ni rädda att det ska komma ett stort havsodjur och äta mig eller?” flinade han.
”Ja, havsodjur älskar sötnosar som du till middag.” sa Maureen.
Ryan satte sig på filten.
”Torka av sanden från fötterna, raring.” sa Kate.
Ryan låtsades bli förvånad.
”Va, gillar ni inte sand?”
Maureen smög upp bakom Ryan.
”Ge mig dina fötter så ska jag torka bort sanden.”
”Glöm det.” sa Ryan nervöst.
”Tror du inte att jag kan torka bort sanden utan att kittla dig?” log Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, för det kan du inte. Och jag kanske vill ha sandiga fötter.”
”Det vill du inte alls. Hit med fötterna.”
Ryan såg vaksamt på Maureen när hon tog tag i hans fötter och började borsta bort sanden.
”Andas Ryan.” skrattade Maureen. ”Jag ska inte kittlas.”
”Nu har du sandfria fötter.” sa Maureen när hon var klar. ”Nå, kittlades det?”
”Nej.” mumlade Ryan truligt.
”Där ser du!” sa Maureen. ”Nu kan du slappna av.”.
Ryan andades ut, överdrivet dramatiskt.
”Du är så knasig sötnos!” skrattade Maureen och kramade om Ryan.
”Nu är klockan snart tolv.” sa Maggie.
”Och Ryan är fortfarande vaken - helt otroligt!” retades Rebecca.
Ryan klappade henne på huvudet.
”Jag tycker om dig också syrran. Ska man inte vara snäll när snart är nytt år?”
”Nä, man får alltid retas med sina småbröder.” log Rebecca.
”Vad dumt att jag inte har några småbröder då.” mumlade Ryan.
Kate och David skrattade och gav sin son en kram.
*
Ryan gick nere vid vattenbrynet.
”Ryan, jag vill inte att du går i vattnet nu när det är så mörkt ute!” ropade Kate lite oroligt.
”Kom hit och sätt dig hos oss istället.” ropade Maggie.
”Okej, jag kommer!”
Ryan sprang upp till sin familj och Maggie och Maureen som satt på stranden.
”Är ni rädda att det ska komma ett stort havsodjur och äta mig eller?” flinade han.
”Ja, havsodjur älskar sötnosar som du till middag.” sa Maureen.
Ryan satte sig på filten.
”Torka av sanden från fötterna, raring.” sa Kate.
Ryan låtsades bli förvånad.
”Va, gillar ni inte sand?”
Maureen smög upp bakom Ryan.
”Ge mig dina fötter så ska jag torka bort sanden.”
”Glöm det.” sa Ryan nervöst.
”Tror du inte att jag kan torka bort sanden utan att kittla dig?” log Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, för det kan du inte. Och jag kanske vill ha sandiga fötter.”
”Det vill du inte alls. Hit med fötterna.”
Ryan såg vaksamt på Maureen när hon tog tag i hans fötter och började borsta bort sanden.
”Andas Ryan.” skrattade Maureen. ”Jag ska inte kittlas.”
”Nu har du sandfria fötter.” sa Maureen när hon var klar. ”Nå, kittlades det?”
”Nej.” mumlade Ryan truligt.
”Där ser du!” sa Maureen. ”Nu kan du slappna av.”.
Ryan andades ut, överdrivet dramatiskt.
”Du är så knasig sötnos!” skrattade Maureen och kramade om Ryan.
”Nu är klockan snart tolv.” sa Maggie.
”Och Ryan är fortfarande vaken - helt otroligt!” retades Rebecca.
Ryan klappade henne på huvudet.
”Jag tycker om dig också syrran. Ska man inte vara snäll när snart är nytt år?”
”Nä, man får alltid retas med sina småbröder.” log Rebecca.
”Vad dumt att jag inte har några småbröder då.” mumlade Ryan.
Kate och David skrattade och gav sin son en kram.
*
Nyår hos Coral & Kyle - del 10
*
”Måste duscha.”
Coral reste sig på darriga ben och stapplade in i badrummet.
Kyle gick in i sovrummet och satte sig på sin säng.
TV:n stod påslagen i vardagsrummet. Kyle hörde sändningen från det årliga nyårsfirandet på torget i Blue Creek. En kör sjöng in det nya året med Auld Lang Syne och någonstans där ute tjöt fyrverkerier på avstånd.
Det plingade till i Kyles iPhone. Han tog upp den och såg på displayen.
Han såg att klockan nu var tolv och att han fått ett röstmeddelande.
Kyle lyssnade på det. Det var Ashlee.
"Hej sötnos! Jag saknar dig redan. Jag hoppas ni har en underbar nyårsafton!
Vi ses snart! Puss, puss!"
Kyle borrade ner ansiktet i kudden och grät.
Han visste inte riktigt hur länge han låg på sin säng och snyftade, men plötsligt kände han Corals hand stryka honom över håret.
Med rödgråtna ögon såg han upp på sin syster.
Corals ansikte var rent från smink, men det var svullet och blåslaget. Hon hade tagit på sig grå sweatpants och en T-shirt.
Kyle såg också att hon skurit sig i handleden igen. Lite djupare än vanligt.
”Jag vet vad du tänker.” sa Coral tyst. ”Men jag tänker inte låta nån läkare sy det här, det vet du. Vi ska aldrig prata om det här. Ingen får veta något!”
”Ja, jag vet det.” mumlade Kyle. ”Inga läkare.”
Coral och Kyle berättade aldrig vad som pågick innanför hemmets väggar och de gick aldrig till läkare med sina skador. Det skulle bara bli en massa frågor och trassel och så skulle de placeras på Blue Creek Hill, ungdomsanstalten.
”Men jag måste fixa det där.” Kyle pekade på Corals handled.
Han böjde sig ner och drog fram sin ryggsäck som han hade under sängen. Han plockade upp en plastlåda. Ur den tog han fram gasbinda, sårsprit och en tub med sårlim. Sårlimmet hade han snott hos skolsköterskan en gång.
Han limmade ihop sårkanterna så noga han kunde och lindade Corals handled med gasbinda.
Coral log ett svagt och strök honom över kinden.
Kyle började gråta på nytt.
”Jag trodde att han skulle döda dig!”
Han slog armarna om Coral.
Coral höll om honom.
”Ibland önskar jag att jag aldrig fötts.” mumlade hon.
”Säg inte så!” sa Kyle förfärat. ”Säg aldrig så mer!”
Coral sa ingenting. Hon bara höll honom i sin famn och kramade honom.
*
”Måste duscha.”
Coral reste sig på darriga ben och stapplade in i badrummet.
Kyle gick in i sovrummet och satte sig på sin säng.
TV:n stod påslagen i vardagsrummet. Kyle hörde sändningen från det årliga nyårsfirandet på torget i Blue Creek. En kör sjöng in det nya året med Auld Lang Syne och någonstans där ute tjöt fyrverkerier på avstånd.
Det plingade till i Kyles iPhone. Han tog upp den och såg på displayen.
Han såg att klockan nu var tolv och att han fått ett röstmeddelande.
Kyle lyssnade på det. Det var Ashlee.
"Hej sötnos! Jag saknar dig redan. Jag hoppas ni har en underbar nyårsafton!
Vi ses snart! Puss, puss!"
Kyle borrade ner ansiktet i kudden och grät.
Han visste inte riktigt hur länge han låg på sin säng och snyftade, men plötsligt kände han Corals hand stryka honom över håret.
Med rödgråtna ögon såg han upp på sin syster.
Corals ansikte var rent från smink, men det var svullet och blåslaget. Hon hade tagit på sig grå sweatpants och en T-shirt.
Kyle såg också att hon skurit sig i handleden igen. Lite djupare än vanligt.
”Jag vet vad du tänker.” sa Coral tyst. ”Men jag tänker inte låta nån läkare sy det här, det vet du. Vi ska aldrig prata om det här. Ingen får veta något!”
”Ja, jag vet det.” mumlade Kyle. ”Inga läkare.”
Coral och Kyle berättade aldrig vad som pågick innanför hemmets väggar och de gick aldrig till läkare med sina skador. Det skulle bara bli en massa frågor och trassel och så skulle de placeras på Blue Creek Hill, ungdomsanstalten.
”Men jag måste fixa det där.” Kyle pekade på Corals handled.
Han böjde sig ner och drog fram sin ryggsäck som han hade under sängen. Han plockade upp en plastlåda. Ur den tog han fram gasbinda, sårsprit och en tub med sårlim. Sårlimmet hade han snott hos skolsköterskan en gång.
Han limmade ihop sårkanterna så noga han kunde och lindade Corals handled med gasbinda.
Coral log ett svagt och strök honom över kinden.
Kyle började gråta på nytt.
”Jag trodde att han skulle döda dig!”
Han slog armarna om Coral.
Coral höll om honom.
”Ibland önskar jag att jag aldrig fötts.” mumlade hon.
”Säg inte så!” sa Kyle förfärat. ”Säg aldrig så mer!”
Coral sa ingenting. Hon bara höll honom i sin famn och kramade honom.
*
Nyår hos Coral & Kyle - del 9
*
Det blev alldeles tyst i flera minuter.
Sedan spände fadern blicken i Coral.
"Res dig upp."
Coral satt kvar på golvet.
"Res dig upp säger jag!" vrålade fadern. "Jag ska lära dig hur man behandlar en uppkäftig liten hora som du!"
Han tog tag om Corals långa lockar och släpade henne över golvet, mot sovrummet.
Kyle sprang efter. Han drog i faderns arm.
"Släpp henne!" skrek han.
Fadern knuffade undan Kyle.
Kyle stapplade mot en stängd dörr och slog i ryggen mot det runda dörrhandtaget.
"Flytta på dig så att jag kan öppna dörren."
Fadern höll fortfarande Corals hår i ett järngrepp.
"Nej inte dit in." snyftade Kyle. "Snälla, låt henne vara!"
Kyle och Coral hade kallat rummet för Det Hemliga Rummet ända sedan de var små. De hade alltid varit livrädda för det rummet. Det var där inne fadern utdelade sina värsta bestraffningar.
"Flytta på dig." upprepade fadern.
"Nej." sa Kyle.
Han stålsatte sig och blundade när örfilen kom. Tårarna kom automatiskt, att försöka hindra dem var lönlöst.
"Sluta tjura! Annars blir det din tur nästa gång!" röt fadern och pekade på Det Hemliga Rummet.
Han slet undan Kyle från dörren och öppnade den. Han släpade in Coral i rummet, smällde igen dörren efter sig och låste.
Kyle visste inte hur länge Coral och fadern befann sig innen i Det Hemliga Rummet, men det kändes som en evighet.
Till slut tystnade äntligen de otäcka ljuden där inne och dörren öppnades.
Coral stapplade ut. Hon hade endast trosorna på sig. Ansiktet var makeup-kladdigt och blåslaget.
När hon öppnade munnen lite hördes ett konstigt gurglande, sedan såg Kyle hur blod rann ner över hakan på henne.
Hon sjönk ner på det kalla golvet och slog armarna om de nakna benen.
Kyle satte sig intill Coral, drog snabbt av sig sin collegetröja och gav den till henne. Hon tog emot den och drog på sig den utan ett ord.
Kyle höll snyftande om sin syster.
Efter en stund la Coral skakande armarna om sin brors hals.
Fadern tittade inte ens på sina barn när han kom ut ur rummet. Han gick bara in i badrummet och de hörde hur han satte på duschen. Sedan gick han in i sitt sovrum och klädde på sig rena kläder.
Utan ett ord gick han ut ur stugan och låste dörren.
*
Det blev alldeles tyst i flera minuter.
Sedan spände fadern blicken i Coral.
"Res dig upp."
Coral satt kvar på golvet.
"Res dig upp säger jag!" vrålade fadern. "Jag ska lära dig hur man behandlar en uppkäftig liten hora som du!"
Han tog tag om Corals långa lockar och släpade henne över golvet, mot sovrummet.
Kyle sprang efter. Han drog i faderns arm.
"Släpp henne!" skrek han.
Fadern knuffade undan Kyle.
Kyle stapplade mot en stängd dörr och slog i ryggen mot det runda dörrhandtaget.
"Flytta på dig så att jag kan öppna dörren."
Fadern höll fortfarande Corals hår i ett järngrepp.
"Nej inte dit in." snyftade Kyle. "Snälla, låt henne vara!"
Kyle och Coral hade kallat rummet för Det Hemliga Rummet ända sedan de var små. De hade alltid varit livrädda för det rummet. Det var där inne fadern utdelade sina värsta bestraffningar.
"Flytta på dig." upprepade fadern.
"Nej." sa Kyle.
Han stålsatte sig och blundade när örfilen kom. Tårarna kom automatiskt, att försöka hindra dem var lönlöst.
"Sluta tjura! Annars blir det din tur nästa gång!" röt fadern och pekade på Det Hemliga Rummet.
Han slet undan Kyle från dörren och öppnade den. Han släpade in Coral i rummet, smällde igen dörren efter sig och låste.
Kyle visste inte hur länge Coral och fadern befann sig innen i Det Hemliga Rummet, men det kändes som en evighet.
Till slut tystnade äntligen de otäcka ljuden där inne och dörren öppnades.
Coral stapplade ut. Hon hade endast trosorna på sig. Ansiktet var makeup-kladdigt och blåslaget.
När hon öppnade munnen lite hördes ett konstigt gurglande, sedan såg Kyle hur blod rann ner över hakan på henne.
Hon sjönk ner på det kalla golvet och slog armarna om de nakna benen.
Kyle satte sig intill Coral, drog snabbt av sig sin collegetröja och gav den till henne. Hon tog emot den och drog på sig den utan ett ord.
Kyle höll snyftande om sin syster.
Efter en stund la Coral skakande armarna om sin brors hals.
Fadern tittade inte ens på sina barn när han kom ut ur rummet. Han gick bara in i badrummet och de hörde hur han satte på duschen. Sedan gick han in i sitt sovrum och klädde på sig rena kläder.
Utan ett ord gick han ut ur stugan och låste dörren.
*
Nyår hos Coral & Kyle - del 8
Nyårsafton.
Lake Hydra. Klockan 23:40
Kyle hade hunnit med färjan som gick före Corals och var redan hemma.
Fadern kokade av irritation över att Coral inte kommit hem i tid.
När ytterdörren öppnades dundrade han ilsket ut i farstun. Kyle skyndade efter.
"Var i helvete har du varit?!" röt fadern.
Han tycktes inte lägga märke till hur trasiga och blöta Corals kläder var.
"Klockan är tjugo i - du skulle vara hemma halv! Vad har du för ursäkt?"
Kyle såg förskräckt på sin systers sönderslitna klänning och hennes ansikte som var vått av tårar och kladdigt av utsmetad makeup.
"Herregud Coral, vad har hänt?!"
"Jag blev nästan våldtagen." sa Coral.
Kyle gick fram till Coral för att hålla om henne, men fadern knuffade bort honom.
"Nå, vad har du för ursäkt till din sena ankomst?" röt fadern.
Han såg på sin dotters trasiga kläder och hennes ansikte där mascara, kajal och läppstift hade smetats ut.
"Fan vad du ser ut."
"Men jag blev ju nästan våldtagen." snyftade Coral.
"Det kan man förstå." sa fadern.
"Va?!" skrek Kyle.
"Du håller tyst!" röt fadern. Han vände sig till Coral igen. "Ser man ut som en tvådollars-hora från Mudwater får man nästan räkna med sånt. Du är precis som din morsa, hon var en hora. Visste ni det? När vi träffades bodde hon på horhuset i Mudwater. Jag räddade henne därifrån."
Allting snurrade för Coral. Hon sjönk ner på hallgolvet.
Kyle satte sig intill sin syster och höll om henne.
Fadern såg på sina barn och skakade på huvudet.
"Du är inte bara lik din mor till utseendet, du är precis som hon också, Coral. En liten hora."
Coral skakade av chock, gråt och hat.
Kyle skakade också. Han kände hur hatet inom honom växte sig allt större och han kokade av ilska.
Lake Hydra. Klockan 23:40
Kyle hade hunnit med färjan som gick före Corals och var redan hemma.
Fadern kokade av irritation över att Coral inte kommit hem i tid.
När ytterdörren öppnades dundrade han ilsket ut i farstun. Kyle skyndade efter.
"Var i helvete har du varit?!" röt fadern.
Han tycktes inte lägga märke till hur trasiga och blöta Corals kläder var.
"Klockan är tjugo i - du skulle vara hemma halv! Vad har du för ursäkt?"
Kyle såg förskräckt på sin systers sönderslitna klänning och hennes ansikte som var vått av tårar och kladdigt av utsmetad makeup.
"Herregud Coral, vad har hänt?!"
"Jag blev nästan våldtagen." sa Coral.
Kyle gick fram till Coral för att hålla om henne, men fadern knuffade bort honom.
"Nå, vad har du för ursäkt till din sena ankomst?" röt fadern.
Han såg på sin dotters trasiga kläder och hennes ansikte där mascara, kajal och läppstift hade smetats ut.
"Fan vad du ser ut."
"Men jag blev ju nästan våldtagen." snyftade Coral.
"Det kan man förstå." sa fadern.
"Va?!" skrek Kyle.
"Du håller tyst!" röt fadern. Han vände sig till Coral igen. "Ser man ut som en tvådollars-hora från Mudwater får man nästan räkna med sånt. Du är precis som din morsa, hon var en hora. Visste ni det? När vi träffades bodde hon på horhuset i Mudwater. Jag räddade henne därifrån."
Allting snurrade för Coral. Hon sjönk ner på hallgolvet.
Kyle satte sig intill sin syster och höll om henne.
Fadern såg på sina barn och skakade på huvudet.
"Du är inte bara lik din mor till utseendet, du är precis som hon också, Coral. En liten hora."
Coral skakade av chock, gråt och hat.
Kyle skakade också. Han kände hur hatet inom honom växte sig allt större och han kokade av ilska.
Fadern skrattade glädjelöst.
"Fan vad patetiska ni är. Inte undra på att er morsa stack... hon ville väl inte ha två patetiska ungar att släpa på."
"Det var dig hon lämnade! Hon hatade väl dig!" vrålade Coral. "Och om Lizzie är klok inser hon att hon också borde lämna dig!"
*
Nyår hos Coral & Kyle - del 7
Nyårsafton.
Klockan 22:20
När de nästan var framme vid färjan stannade Steve bilen.
"Du är väldigt söt Coral." sa Steve. "Snygg."
Coral tyckte inte om tonen i hans röst.
"Mmm... snälla kör till färjan nu." sa hon bara.
Steve tog upp en fickplunta ur fickan.
"En drink? Det är Gin och Tonic."
"Jag dricker inte." sa Coral. "Och du borde inte dricka när du kör."
"Vi står ju still nu." flinade Steve.
Han lutade sig mot Coral för att kyssa henne och lade handen på hennes lår.
"Lägg av!" sa Coral. "Kör nu istället."
"Men du är så jävla snygg." sa Steve. "En liten kyss kan jag väl få?"
Han lutade sig längre fram och kysste henne.
Coral föste bort honom.
"Lägg av, Steve. Vi missar färjan. Jag måste hem!"
"Om du ger mig en avsugning så kan jag köra dig ända hem."
Coral öppnade bildörren och klev ut ur bilen.
Steve gick runt bilen och hindrade henne från att gå mot färjan.
"Släpp mig!" fräste Coral. Hon slet sig loss.
"Du går ingenstans!"
Corals klänning revs sönder när Steve tog tag i henne och tryckte ner henne på den snötäckta marken.
Han lade sig på henne och kysste henne. Kyssen var slibbigt blöt.
Coral fylldes med rädsla och äckelkänslor.
"Gå av mig!" skrek hon.
"Inte förrän jag har fått knulla med dig!" väste Steve.
Han drog ner blixtlåset i sina byxor, sedan särade han på Corals lår.
Coral såg upp på stjärnhimlen med tårarna rinnande nedför kinderna.
"Din lilla hora, nu ska jag..."
Längre hann inte Steve. Något hårt slog till honom i huvudet och sedan kände han en fot som hårt sparkade bort honom från Coral.
Coral tittade chockad och förvånad upp på sin räddare.
"Jonah...?"
Jonah hjälpte Coral att ställa sig upp.
Coral rasade snyftande in i hans famn.
"Du är trygg nu." tröstade Jonah. "Det där aset ska aldrig få göra illa någon mer."
*
Klockan 22:20
När de nästan var framme vid färjan stannade Steve bilen.
"Du är väldigt söt Coral." sa Steve. "Snygg."
Coral tyckte inte om tonen i hans röst.
"Mmm... snälla kör till färjan nu." sa hon bara.
Steve tog upp en fickplunta ur fickan.
"En drink? Det är Gin och Tonic."
"Jag dricker inte." sa Coral. "Och du borde inte dricka när du kör."
"Vi står ju still nu." flinade Steve.
Han lutade sig mot Coral för att kyssa henne och lade handen på hennes lår.
"Lägg av!" sa Coral. "Kör nu istället."
"Men du är så jävla snygg." sa Steve. "En liten kyss kan jag väl få?"
Han lutade sig längre fram och kysste henne.
Coral föste bort honom.
"Lägg av, Steve. Vi missar färjan. Jag måste hem!"
"Om du ger mig en avsugning så kan jag köra dig ända hem."
Coral öppnade bildörren och klev ut ur bilen.
Steve gick runt bilen och hindrade henne från att gå mot färjan.
"Släpp mig!" fräste Coral. Hon slet sig loss.
"Du går ingenstans!"
Corals klänning revs sönder när Steve tog tag i henne och tryckte ner henne på den snötäckta marken.
Han lade sig på henne och kysste henne. Kyssen var slibbigt blöt.
Coral fylldes med rädsla och äckelkänslor.
"Gå av mig!" skrek hon.
"Inte förrän jag har fått knulla med dig!" väste Steve.
Han drog ner blixtlåset i sina byxor, sedan särade han på Corals lår.
Coral såg upp på stjärnhimlen med tårarna rinnande nedför kinderna.
"Din lilla hora, nu ska jag..."
Längre hann inte Steve. Något hårt slog till honom i huvudet och sedan kände han en fot som hårt sparkade bort honom från Coral.
Coral tittade chockad och förvånad upp på sin räddare.
"Jonah...?"
Jonah hjälpte Coral att ställa sig upp.
Coral rasade snyftande in i hans famn.
"Du är trygg nu." tröstade Jonah. "Det där aset ska aldrig få göra illa någon mer."
*
Nyår hos Coral & Kyle - del 6
Nyårsafton.
Hemma hos Max. Klockan 22:00.
"Jag måste dra nu." sa Kyle. "Måste hinna med färjan."
"Upp till stugan och fira med familjen?" sa Chris.
Kyle nickade.
"Nice." log Chris. "Gott nytt år!"
"Ja, gott nytt år!" sa Max. "Vi ses i plugget efter jullovet."
"Det gör vi. Gott nytt år!" sa Kyle.
Han gick ut i hallen för att ta på sig sina ytterkläder.
Ashlee drog honom intill sig.
"Måste önska dig gott nytt år innan du går."
Hon la en hand runt hans nacke, tryckte sina läppar mot hans och kysste honom.
Kyle blev alldeles varm.
Han inte riktigt vad han skulle säga, så han tittade blygt och lite generad ner i golvet.
"Eh... gott nytt år, Ashlee." fick han till slut fram.
Till hans förtret gick rösten upp i falsett en aning.
Han hoppades att han inte rodnade också.
"Gott nytt år, Kyle." sa Ashlee.
Kyle tittade på henne och log.
Ashlee log tillbaka och strök bort luggen som fallit ner i hans ögon.
"Vi ses - nästa år." sa hon.
Kyle skrattade lite.
"Ja, det gör vi."
"Ta hand om dig." sa Ashlee.
Kyle nickade.
"Du också."
Ashlee gav honom en puss på kinden.
Kyle kände sig varm och upprymd under hela färden till stugan.
Han tänkte på Ashlee hela tiden, längtade tills de fick ses igen.
*
Hemma hos Max. Klockan 22:00.
"Jag måste dra nu." sa Kyle. "Måste hinna med färjan."
"Upp till stugan och fira med familjen?" sa Chris.
Kyle nickade.
"Nice." log Chris. "Gott nytt år!"
"Ja, gott nytt år!" sa Max. "Vi ses i plugget efter jullovet."
"Det gör vi. Gott nytt år!" sa Kyle.
Han gick ut i hallen för att ta på sig sina ytterkläder.
Ashlee drog honom intill sig.
"Måste önska dig gott nytt år innan du går."
Hon la en hand runt hans nacke, tryckte sina läppar mot hans och kysste honom.
Kyle blev alldeles varm.
Han inte riktigt vad han skulle säga, så han tittade blygt och lite generad ner i golvet.
"Eh... gott nytt år, Ashlee." fick han till slut fram.
Till hans förtret gick rösten upp i falsett en aning.
Han hoppades att han inte rodnade också.
"Gott nytt år, Kyle." sa Ashlee.
Kyle tittade på henne och log.
Ashlee log tillbaka och strök bort luggen som fallit ner i hans ögon.
"Vi ses - nästa år." sa hon.
Kyle skrattade lite.
"Ja, det gör vi."
"Ta hand om dig." sa Ashlee.
Kyle nickade.
"Du också."
Ashlee gav honom en puss på kinden.
Kyle kände sig varm och upprymd under hela färden till stugan.
Han tänkte på Ashlee hela tiden, längtade tills de fick ses igen.
*
Nyår hos Coral & Kyle - del 5
Nyårsafton.
Darla's party 22:00
"Darla, jag måste tyvärr gå." sa Coral. "Vi ska vara hemma halv tolv, men jag får inte missa sista färjan."
"Just det, du har ju en bit att åka nu när ni är uppe i stugan." sa Darla. "Men det var jätteroligt att du kom! Gott nytt år! Och du, krama Kyle från mig!"
"Det ska jag. Gott nytt år."
Tjejerna kramade om varandra.
Coral sa adjö till Jonah och klasskamraterna och önskade dem gott nytt år, sedan tog hon på sig sin kappa och bytte från ballerinaskor till sina varma stövlar och gick ut i den kalla decemberkvällen.
"Vill du ha skjuts till färjan?"
Coral vände sig om. Där stod den blonde killen som bett henne och Darla om en dans tidigare.
"Jag ska också med färjan." förklarade han. "Jag bor borta på Orion Island. Åk med mig du, så slipper du vänta på bussen."
"Vad snällt." sa Coral.
"Jag heter Steve förresten. Och du är... Coral?"
Coral nickade till svar.
"Min bil står här borta." Steve pekade bort mot parkeringen.
Jonah stod vid parkeringen och såg på när Coral och Steve satte sig i Steves bil och åkte mot färjeläget.
Han tyckte inte alls om att Coral åkte med Steve.
Han satte sig i sin bil och åkte efter dem.
*
Darla's party 22:00
"Darla, jag måste tyvärr gå." sa Coral. "Vi ska vara hemma halv tolv, men jag får inte missa sista färjan."
"Just det, du har ju en bit att åka nu när ni är uppe i stugan." sa Darla. "Men det var jätteroligt att du kom! Gott nytt år! Och du, krama Kyle från mig!"
"Det ska jag. Gott nytt år."
Tjejerna kramade om varandra.
Coral sa adjö till Jonah och klasskamraterna och önskade dem gott nytt år, sedan tog hon på sig sin kappa och bytte från ballerinaskor till sina varma stövlar och gick ut i den kalla decemberkvällen.
"Vill du ha skjuts till färjan?"
Coral vände sig om. Där stod den blonde killen som bett henne och Darla om en dans tidigare.
"Jag ska också med färjan." förklarade han. "Jag bor borta på Orion Island. Åk med mig du, så slipper du vänta på bussen."
"Vad snällt." sa Coral.
"Jag heter Steve förresten. Och du är... Coral?"
Coral nickade till svar.
"Min bil står här borta." Steve pekade bort mot parkeringen.
Jonah stod vid parkeringen och såg på när Coral och Steve satte sig i Steves bil och åkte mot färjeläget.
Han tyckte inte alls om att Coral åkte med Steve.
Han satte sig i sin bil och åkte efter dem.
*
Nyår hos Coral & Kyle - del 4
Nyårsafton. 18:30.
Kyle, Max och Chris höll på att ställa fram läsk och snacks på vardagsrumsbordet när Ashlee kom.
"Hej grabbar! Er långa väntan är äntligen över - nu är jag här!"
Hon gav Max och Chris varsin snabb kram, men hon gav Kyle en lång kram och en puss på kinden.
"Varför får inte vi en puss?" frågade Max med låtsad sårad ton.
Ashlees smaragdgröna ögon glittrade.
"Ni vet väl att Kyle är min favorit!" skrattade hon och lade armen om Kyles midja.
Kyle slog blygt ner blicken och rodnade lite.
"Vad blir det för filmer ikväll då?" frågade Ashlee.
"Skräck." morrade Max.
"Men var inte orolig, om du blir rädd så beskyddar vi dig." sa Chris.
"Så ni grabbar blir aldrig rädda?" frågade Ashlee.
"Vi, rädda? Aldrig!" sa Chris.
"Senast vi såg skräckfilm skrek du högst av alla, Chris." sa Ashlee.
"Jag fejkade bara." sa Chris. "Om tjejer tror man blir rädd blir de väldigt ömsinta."
Ashlee knuffade till honom så att han tappade balansen och föll ner i soffan.
"Förutom du då." mumlade han.
Ashlee bara log. Hon slog sig ner i soffan.
Max satte i en film i DVD-spelaren och satte sig sedan bredvid Chris.
Ashlee satte sig också i soffan och drog sedan ner Kyle intill sig.
"Kyle, inte hångla för mycket med Ash nu." flinade Max.
Kyle slog sin kompis i huvudet med en av prydnadskuddarna.
"Åh nej, inget sånt här tjafs!" stönade Chris mitt under en romantisk scen i filmen. "Det är en skräckfilm - då vill jag inte se en massa romantik!"
"Ni grabbar behöver se lite romantik också." sa Ashlee.
"Nä, vi vill bara se monster och läbbiga saker." sa Kyle.
"Då blir ni ju alldeles knäppa i huvudet!" skrattade Ashlee. "Totalvrickade."
"Som du då?" flinade Kyle.
Ashlee låtsades se förnärmad ut.
"Ta tillbaka det där!" sa Ashlee.
Kyle log och skakade på huvudet.
"Nope."
Ashlee brottade ner Kyle och satte sig på hans ben.
"Ta tillbaka det där sa jag!"
"Aldrig." skrattade Kyle.
"Då får jag väl tvinga dig." varnade Ashlee. "Du är kittlig va...?"
"Nej." sa Kyle nervöst.
"Du är så jäkla söt Kyle, men du ljuger som en kratta."
*
Kyle, Max och Chris höll på att ställa fram läsk och snacks på vardagsrumsbordet när Ashlee kom.
"Hej grabbar! Er långa väntan är äntligen över - nu är jag här!"
Hon gav Max och Chris varsin snabb kram, men hon gav Kyle en lång kram och en puss på kinden.
"Varför får inte vi en puss?" frågade Max med låtsad sårad ton.
Ashlees smaragdgröna ögon glittrade.
"Ni vet väl att Kyle är min favorit!" skrattade hon och lade armen om Kyles midja.
Kyle slog blygt ner blicken och rodnade lite.
"Vad blir det för filmer ikväll då?" frågade Ashlee.
"Skräck." morrade Max.
"Men var inte orolig, om du blir rädd så beskyddar vi dig." sa Chris.
"Så ni grabbar blir aldrig rädda?" frågade Ashlee.
"Vi, rädda? Aldrig!" sa Chris.
"Senast vi såg skräckfilm skrek du högst av alla, Chris." sa Ashlee.
"Jag fejkade bara." sa Chris. "Om tjejer tror man blir rädd blir de väldigt ömsinta."
Ashlee knuffade till honom så att han tappade balansen och föll ner i soffan.
"Förutom du då." mumlade han.
Ashlee bara log. Hon slog sig ner i soffan.
Max satte i en film i DVD-spelaren och satte sig sedan bredvid Chris.
Ashlee satte sig också i soffan och drog sedan ner Kyle intill sig.
"Kyle, inte hångla för mycket med Ash nu." flinade Max.
Kyle slog sin kompis i huvudet med en av prydnadskuddarna.
"Åh nej, inget sånt här tjafs!" stönade Chris mitt under en romantisk scen i filmen. "Det är en skräckfilm - då vill jag inte se en massa romantik!"
"Ni grabbar behöver se lite romantik också." sa Ashlee.
"Nä, vi vill bara se monster och läbbiga saker." sa Kyle.
"Då blir ni ju alldeles knäppa i huvudet!" skrattade Ashlee. "Totalvrickade."
"Som du då?" flinade Kyle.
Ashlee låtsades se förnärmad ut.
"Ta tillbaka det där!" sa Ashlee.
Kyle log och skakade på huvudet.
"Nope."
Ashlee brottade ner Kyle och satte sig på hans ben.
"Ta tillbaka det där sa jag!"
"Aldrig." skrattade Kyle.
"Då får jag väl tvinga dig." varnade Ashlee. "Du är kittlig va...?"
"Nej." sa Kyle nervöst.
"Du är så jäkla söt Kyle, men du ljuger som en kratta."
*
Nyår hos Coral & Kyle - del 3
Nyårsafton. 18:00
Darla hade hyrt en lokal i Blue Creek där de skulle ha nyårsfesten. Nästan alla i Coral och Darlas klass var där.
Darla sprang fram och kramade Coral när hon kom.
"Coral! Vad kul att du kunde komma!"
Coral kramade Darla.
"Vad fin du är i den där klänningen, Coral! Grönt är verkligen din färg."
"Tack." log Coral.
"Alla killar kommer svimma när de ser dig." sa Darla.
"Äh sluta." sa Coral lite besvärat.
Hon tyckte inte om när killar såg på henne på det sättet.
"Hur är det med Kyle då?" frågade Darla. "Har han varit alldeles nervös och till sig hela dagen för att Ashlee ska vara hos Max ikväll?"
Coral skrattade och nickade.
"Han rodnade så fort jag nämnde hennes namn och han fixade med håret i en halvtimme."
Darla skrattade.
"Aww... lilla Kyle, han är för söt! Och jag antar att håret ändå blev lika bångstyrigt som det brukar vara?"
"Exakt!" skrattade Coral.
"Oh Gud, jag skulle ha velat se honom idag." sa Darla.
"Han tycker nog att det räcker med att jag var där." fnissade Coral.
Några av klasskamraterna kom fram och började prata med Coral och Darla.
Darlas kusin Jonah kom också fram till dem. Jonah var två år äldre än Darla och Coral och hade alltid varit en god vän till dem.
Han hade varit strulig i skolan de senaste åren och skolkat en del.
Han hade dessutom hamnat i trubbel med rättvisan på grund av narkotikainnehav. Men under året som gått hade han skärpt till sig och studerade nu på ett bra college i en stad några mil bort.
Jonah var trots allt respekterad av sina vänner och han ställde alltid upp när någon behövde honom.
Han hade blivit hjälte i staden när han i våras räddade en gammal dam från att bli svårt misshandlad av ett gäng.
Coral tyckte om Jonah, en av anledningarna var att han aldrig såg på henne på det där lystna, "slemmiga" sättet som hon avskydde och han kom aldrig med idiotiska eller plumpa kommentarer.
Han hade alltid varit väldigt schysst mot Coral och Darla och stått på deras sida.
En blond kille, kompis till en av Coral och Darlas klasskamrater, frågade om Darla eller Coral ville dansa med honom.
Både Darla och Coral tackade nej.
"Senare kanske." sa han och log mot tjejerna.
"Kanske det." svarade Darla.
*
Darla hade hyrt en lokal i Blue Creek där de skulle ha nyårsfesten. Nästan alla i Coral och Darlas klass var där.
Darla sprang fram och kramade Coral när hon kom.
"Coral! Vad kul att du kunde komma!"
Coral kramade Darla.
"Vad fin du är i den där klänningen, Coral! Grönt är verkligen din färg."
"Tack." log Coral.
"Alla killar kommer svimma när de ser dig." sa Darla.
"Äh sluta." sa Coral lite besvärat.
Hon tyckte inte om när killar såg på henne på det sättet.
"Hur är det med Kyle då?" frågade Darla. "Har han varit alldeles nervös och till sig hela dagen för att Ashlee ska vara hos Max ikväll?"
Coral skrattade och nickade.
"Han rodnade så fort jag nämnde hennes namn och han fixade med håret i en halvtimme."
Darla skrattade.
"Aww... lilla Kyle, han är för söt! Och jag antar att håret ändå blev lika bångstyrigt som det brukar vara?"
"Exakt!" skrattade Coral.
"Oh Gud, jag skulle ha velat se honom idag." sa Darla.
"Han tycker nog att det räcker med att jag var där." fnissade Coral.
Några av klasskamraterna kom fram och började prata med Coral och Darla.
Darlas kusin Jonah kom också fram till dem. Jonah var två år äldre än Darla och Coral och hade alltid varit en god vän till dem.
Han hade varit strulig i skolan de senaste åren och skolkat en del.
Han hade dessutom hamnat i trubbel med rättvisan på grund av narkotikainnehav. Men under året som gått hade han skärpt till sig och studerade nu på ett bra college i en stad några mil bort.
Jonah var trots allt respekterad av sina vänner och han ställde alltid upp när någon behövde honom.
Han hade blivit hjälte i staden när han i våras räddade en gammal dam från att bli svårt misshandlad av ett gäng.
Coral tyckte om Jonah, en av anledningarna var att han aldrig såg på henne på det där lystna, "slemmiga" sättet som hon avskydde och han kom aldrig med idiotiska eller plumpa kommentarer.
Han hade alltid varit väldigt schysst mot Coral och Darla och stått på deras sida.
En blond kille, kompis till en av Coral och Darlas klasskamrater, frågade om Darla eller Coral ville dansa med honom.
Både Darla och Coral tackade nej.
"Senare kanske." sa han och log mot tjejerna.
"Kanske det." svarade Darla.
*
Nyår hos Coral & Kyle - del 2
*
Nyårsafton.
Sen eftermiddag.
"Kan jag se ut så här?" frågade Kyle.
Coral såg på sin brors mörkblå jeans och ljusblå skjorta. Hon nickade.
"Du är jättefin. Men du skulle kunna gå dit klädd i sopsäck, Max och Chris skulle inte bry sig."
Coral log ett snett litet leende.
"Vem har sagt att jag bryr mig om vad Max och Chris tycker...?" frågade Kyle.
Coral fnissade.
"Fan..." mumlade Kyle.
Han hade försagt sig.
Coral bara skrattade.
"Du lurade mig." sa Kyle.
"Yep!" sa Coral, som det var något att vara jättestolt över. "Visst är jag jättehemsk."
"Mmmm." sa Kyle. Sedan skrattade han. "Så du tror alltså att jag klär upp mig bara för att Ashlee kommer...?"
"Jag tror ingenting." sa Coral. "Jag vet."
"Du vet ingenting." sa Kyle truligt. "Jag går och fixar håret."
"Ja, gör du det." log Coral.
"Jag fixar inte håret för Ashlees skull om du tror det." mumlade Kyle.
"Nej, inte alls." sa Coral. Återhållet fniss bubblade i henne.
Kyle räckte ut tungan åt sin syster.
*
Nyårsafton.
Sen eftermiddag.
"Kan jag se ut så här?" frågade Kyle.
Coral såg på sin brors mörkblå jeans och ljusblå skjorta. Hon nickade.
"Du är jättefin. Men du skulle kunna gå dit klädd i sopsäck, Max och Chris skulle inte bry sig."
Coral log ett snett litet leende.
"Vem har sagt att jag bryr mig om vad Max och Chris tycker...?" frågade Kyle.
Coral fnissade.
"Fan..." mumlade Kyle.
Han hade försagt sig.
Coral bara skrattade.
"Du lurade mig." sa Kyle.
"Yep!" sa Coral, som det var något att vara jättestolt över. "Visst är jag jättehemsk."
"Mmmm." sa Kyle. Sedan skrattade han. "Så du tror alltså att jag klär upp mig bara för att Ashlee kommer...?"
"Jag tror ingenting." sa Coral. "Jag vet."
"Du vet ingenting." sa Kyle truligt. "Jag går och fixar håret."
"Ja, gör du det." log Coral.
"Jag fixar inte håret för Ashlees skull om du tror det." mumlade Kyle.
"Nej, inte alls." sa Coral. Återhållet fniss bubblade i henne.
Kyle räckte ut tungan åt sin syster.
*
Nyår hos Coral & Kyle
Nyårsafton 2009.
Morgon.
"Får jag gå på Darlas nyårs-party ikväll?" frågade Coral vid frukosten.
Fadern såg på Kyle.
"Har du också party-planer?"
"Nej, inte direkt," svarade Kyle. "Max och jag tänkte ha filmkväll hemma hos honom."
Morgon.
"Får jag gå på Darlas nyårs-party ikväll?" frågade Coral vid frukosten.
Fadern såg på Kyle.
"Har du också party-planer?"
"Nej, inte direkt," svarade Kyle. "Max och jag tänkte ha filmkväll hemma hos honom."
"Hur kommer ni hem?" frågade fadern.
"Vi kan nog få skjuts med någon." svarade Coral. "Och så tar vi färjan."
Kyle nickade instämmande.
"Okej. Men var hemma senast halv tolv." sa fadern. "Inte en sekund senare!"
"Tack Sir!" sa Kyle och Coral unisont.
"Ja, ja, prata inte så mycket, ät er frukost istället." sa fadern.
"Helt otroligt att han låter oss åka ikväll!" sa Kyle när han och Coral bäddade sina sängar.
"Och tur," sa Coral. "då slipper vi träffa farsans jobbarkompisar."
Kyle himlade sig och nickade.
"Dom är så jobbiga och tycker de är så jäkla roliga med sina dåliga skämt...!"
"Mmm, samma skämt varenda gång - och så undrar de varför man inte skrattar..." sa Coral.
Hon såg på Kyle en stund.
"Vem kommer mer ikväll då?"
"Det blir nog bara Max, Chris och jag." svarade Kyle.
"Ingen mer...?" frågade Coral med ett litet flin.
"Syftar du på nån speciell?" frågade Kyle.
"Spela inte oskyldig!" skrattade Coral. "Du vet vem jag menar."
"Menar du Ashlee?" frågade Kyle.
"Finns det fler kärlekar i ditt liv?" retades Coral.
Kyle skakade på huvudet. Han kände till sitt förtret att han rodnade.
"Min bror är kär!" sjöng Coral.
"Jag är inte kär." sa Kyle. "Vi är bara kompisar."
"Ja, säkert." fnissade Coral.
Kyle slängde en kudde på sin syster. Coral slängde tillbaka den.
De satte sig på Corals säng.
"Rodnar du alltid när du pratar om dina kompisar?" Coral petade sin bror i sidan.
"Du är så jäkla jobbig syrran!" skrattade Kyle. "Jag rodnar inte och jag är inte kär i Ashlee."
"Nej, inte alls..." sa Coral sarkastiskt.
De brast ut i skratt.
Syskonen slutade att skratta när de såg fadern stå i dörröppningen.
Kyle reste sig snabbt och skyndade bort till sin säng.
Han var extra noga och bäddade precis så som fadern alltid tvingde honom att göra.
Han var extra noga och bäddade precis så som fadern alltid tvingde honom att göra.
Fadern inspekterade bäddningen. Han så nöjd ut.
"Jag visste väl att du inte är helt oduglig, Kyle." Fadern rufsade om Kyles hår. "Det verkar som du lärde dig nåt häromnatten iallafall."
"Ja Sir." mumlade Kyle.
Han sneglade på sin syster. Coral såg ut att vilja strypa sin far.
Kyle suckade tungt.
Varför skulle fadern alltid förstöra allt! Den här morgonenen hade ju börjat bra.
*
Elle 7 år
*
Happy birthday to Elle, Happy birthday to Elle! Många paket ska jag få och massor med tårta med!
Elle dansade omkirng i lägenheten och sjöng.
Louella kom sömndrucken ut i köket.
"Elle... klockan är bara åtta."
"Ja, men jag fyller sju idag och min kropp var så glad att den inte kunde sova mer." förklarade Elle.
Louella skratrade.
"Grattis min lilla älskling!"
Louella lyfte upp sin lilla flicka i famnen.
"Vi går och försöker sova lite till. Sedan går vi till House of Pancakes och äter födelsedags-frukost."
"Och sen blir det fest och fyrverkerier!" jublade Elle. "Och paket!"
"Det kan du lita på!" sa Louella och kramade Elle.
Elle fortsatte sjunga sin lilla sång.
Happy birthday to Elle! Många paket ska jag få och massor med tårta med! Och pannkakor till frukost och kanske lite godis med!
*
Happy birthday to Elle, Happy birthday to Elle! Många paket ska jag få och massor med tårta med!
Elle dansade omkirng i lägenheten och sjöng.
Louella kom sömndrucken ut i köket.
"Elle... klockan är bara åtta."
"Ja, men jag fyller sju idag och min kropp var så glad att den inte kunde sova mer." förklarade Elle.
Louella skratrade.
"Grattis min lilla älskling!"
Louella lyfte upp sin lilla flicka i famnen.
"Vi går och försöker sova lite till. Sedan går vi till House of Pancakes och äter födelsedags-frukost."
"Och sen blir det fest och fyrverkerier!" jublade Elle. "Och paket!"
"Det kan du lita på!" sa Louella och kramade Elle.
Elle fortsatte sjunga sin lilla sång.
Happy birthday to Elle! Många paket ska jag få och massor med tårta med! Och pannkakor till frukost och kanske lite godis med!
*
onsdag, december 30, 2009
"Ler-boll" - del 2
*
Maureen och Sheila kom upp på övervåningen just som Ryan kom ut efter duschen.
Han hade klätt på sig; mjukisbyxor och en långärmad T-shirt.
”Nå, har du tvättat öronen ordentligt nu, pojk?” sa Sheila med knarrig gammal tant-röst.
Ryan skrattade.
”Du är så knasig Sheila!”
De gick in på Ryans rum och satte sig på hans säng.
”Ska du inte torka håret, Ry?” sa Maureen och pekade menande på handduken han höll i. ”Du blir ju alldeles blöt.”
”Nej, håret ska vara blött.” sa Ryan.
”Snacka om att vara knasig…” skrattade Maureen.
Hon tog handduken ifrån honom och torkade hans rufsiga hår.
”Vilken tur du har som blir så fint ompysslad.” sa Sheila.
”Mmmm.” sa Ryan och log blygt.
”Vems briljanta idé var det att spela boll i lervällingen förresten?” undrade Maureen. ”Clarks va?”
Ryan nickade.
”Men det var en kul idé.” sa han och log.
”Låter väldigt kul.” sa Sheila sarkastiskt. ”Vad ska ni hitta på nästa gång? Oljebad? Hajsurfning?”
”Hajsurfning låter bra!” flinade Ryan.
”Pojkar kan verkligen hitta på knasigheter.” sa Maureen.
”Och det gör inte tjejer…?” sa Ryan klentroget.
”Nej, vi är mognare än er småkillar.” retades Maureen.
”Äh, det är väl inget kul.” tyckte Ryan. ”Det är mycket roligare att vara busig.”
”Ja, det har du faktiskt rätt i.” skrattade Maureen och kramade honom.
Ryan kramade blygt tillbaka.
”Jag vill också krama Ryan!” sa Sheila.
Hon lade armarna om Ryan.
Ryan fnissade.
”Ni är verkligen knasiga båda två!”
Maureen och Sheila gav honom en blick som Ryan kallade ”den farliga blicken”.
Sheila la upp Ryans bara fötter i sitt knä och Maureen stoppade en hand innanför hans tröja.
”Nej! Jag skojade bara!” skyndade Ryan sig att säga. ”Ni är inte knasiga.”
Men sedan såg han på tjejerna med busig glimt i ögon och tillade:
”Bara lite knasiga.”
*
Maureen och Sheila kom upp på övervåningen just som Ryan kom ut efter duschen.
Han hade klätt på sig; mjukisbyxor och en långärmad T-shirt.
”Nå, har du tvättat öronen ordentligt nu, pojk?” sa Sheila med knarrig gammal tant-röst.
Ryan skrattade.
”Du är så knasig Sheila!”
De gick in på Ryans rum och satte sig på hans säng.
”Ska du inte torka håret, Ry?” sa Maureen och pekade menande på handduken han höll i. ”Du blir ju alldeles blöt.”
”Nej, håret ska vara blött.” sa Ryan.
”Snacka om att vara knasig…” skrattade Maureen.
Hon tog handduken ifrån honom och torkade hans rufsiga hår.
”Vilken tur du har som blir så fint ompysslad.” sa Sheila.
”Mmmm.” sa Ryan och log blygt.
”Vems briljanta idé var det att spela boll i lervällingen förresten?” undrade Maureen. ”Clarks va?”
Ryan nickade.
”Men det var en kul idé.” sa han och log.
”Låter väldigt kul.” sa Sheila sarkastiskt. ”Vad ska ni hitta på nästa gång? Oljebad? Hajsurfning?”
”Hajsurfning låter bra!” flinade Ryan.
”Pojkar kan verkligen hitta på knasigheter.” sa Maureen.
”Och det gör inte tjejer…?” sa Ryan klentroget.
”Nej, vi är mognare än er småkillar.” retades Maureen.
”Äh, det är väl inget kul.” tyckte Ryan. ”Det är mycket roligare att vara busig.”
”Ja, det har du faktiskt rätt i.” skrattade Maureen och kramade honom.
Ryan kramade blygt tillbaka.
”Jag vill också krama Ryan!” sa Sheila.
Hon lade armarna om Ryan.
Ryan fnissade.
”Ni är verkligen knasiga båda två!”
Maureen och Sheila gav honom en blick som Ryan kallade ”den farliga blicken”.
Sheila la upp Ryans bara fötter i sitt knä och Maureen stoppade en hand innanför hans tröja.
”Nej! Jag skojade bara!” skyndade Ryan sig att säga. ”Ni är inte knasiga.”
Men sedan såg han på tjejerna med busig glimt i ögon och tillade:
”Bara lite knasiga.”
*
Förändringens vind - del 3
*
Coral vaknade klockan nio. Hon lyssnade efter fadern, men så kom hon på att han åkt till Stillwater.
Lättad skyndande hon ut i vardagsrummet och satte sig intill Kyle. Hon kände på hans arm. Den var iskall.
Kyle vaknade och ryckte till av beröringen.
"Det är bara jag." lugnade Coral.
Kyle såg sig oroligt omkring.
"Han har åkt till jobbet." sa Coral. "Han kommer hem sent ikväll."
Kyle andades ut.
"Kyle, gå och lägg dig i min säng, den är fortfarande varm."
Kyle släpande sig in i sovrummet och kröp ner i Corals säng. Den var varm och skön.
Jag har aldrig tyckt om en säng så här mycket förut, tänkte Kyle.
Coral stoppade om honom med sitt varma täckte och två filtar och kramade honom.
"Försök att sova lite." sa hon.
"Tack Coral, du är bäst."
Coral såg tårögd på sin bror.
Hon vände sig bort för att Kyle inte skulle se tårarna som hängde tunga i ögonfransarna.
"Jag går och gör pannkakor till frukost." mumlade hon, knappt ohörbart.
Hon lämnade rummet.
"Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade dig, Coral!" ropade Kyle.
Tårarna i Corals ögon svämmade över.
Hon blundade och bet sig i underläppen så att det gjorde ont.
Inte gråta... måste... vara stark! mumlade hon tyst för sig själv.
Hon samlade sig i ytterligare någon minut. Sedan svarade hon sin bror:
"Och jag klarar mig inte utan dig, Kyle!"
"Jag älskar dig syrran!" ropade Kyle.
Tårarna började rinna nedför Corals kinder igen.
*
Coral vaknade klockan nio. Hon lyssnade efter fadern, men så kom hon på att han åkt till Stillwater.
Lättad skyndande hon ut i vardagsrummet och satte sig intill Kyle. Hon kände på hans arm. Den var iskall.
Kyle vaknade och ryckte till av beröringen.
"Det är bara jag." lugnade Coral.
Kyle såg sig oroligt omkring.
"Han har åkt till jobbet." sa Coral. "Han kommer hem sent ikväll."
Kyle andades ut.
"Kyle, gå och lägg dig i min säng, den är fortfarande varm."
Kyle släpande sig in i sovrummet och kröp ner i Corals säng. Den var varm och skön.
Jag har aldrig tyckt om en säng så här mycket förut, tänkte Kyle.
Coral stoppade om honom med sitt varma täckte och två filtar och kramade honom.
"Försök att sova lite." sa hon.
"Tack Coral, du är bäst."
Coral såg tårögd på sin bror.
Hon vände sig bort för att Kyle inte skulle se tårarna som hängde tunga i ögonfransarna.
"Jag går och gör pannkakor till frukost." mumlade hon, knappt ohörbart.
Hon lämnade rummet.
"Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade dig, Coral!" ropade Kyle.
Tårarna i Corals ögon svämmade över.
Hon blundade och bet sig i underläppen så att det gjorde ont.
Inte gråta... måste... vara stark! mumlade hon tyst för sig själv.
Hon samlade sig i ytterligare någon minut. Sedan svarade hon sin bror:
"Och jag klarar mig inte utan dig, Kyle!"
"Jag älskar dig syrran!" ropade Kyle.
Tårarna började rinna nedför Corals kinder igen.
*
Förändringens vind - del 2
*
Fadern var tyst och allvarlig när han kom tillbaka till stugan.
De åt middag under tystnad.
Senare på kvällen när Coral och Kyle satt och såg på TV ropade fadern från deras rum:
"Kyle, kom hit!"
Både Kyle och Coral gick in i det gemensamma sovrummet.
Fadern stod vid Kyles säng.
"Har inte jag lärt dig hur man bäddar sängen?"
"Jo Sir..." sa Kyle.
"Varför gjorde du inte rätt imorse då? Jag har ju sagt åt dig att om man bäddar sängen som i armén ska man kunna studsa ett mynt på den - det kan jag inte nu. Det här är rena slarvjobbet, Kyle!"
"Förlåt Sir." mumlade Kyle.
"Man förtjänar inte att ha en säng om man inte uppskattar den och bäddar rätt." sa fadern.
Fadern slet bort alla sängkläder och madrassen ur sonens säng.
Täcket och madrassen lade han in i den stora garderoben utanför sovrummen.
Sedan gav han Kyle lakanet och en kudde, grep sonen om nacken och ledde in honom i vardagsrummet.
"Här får du sova inatt, så kanske du lär dig att uppskatta att du har en säng!"
Fadern gav Coral en skarp blick.
"Och du - våga inte smyga upp i natt för att ge din bror en filt eller täcke! Jag har koll på er!"
Natten blev kall.
Kyle satt hopkurad och huttrade i pyjamasbyxor och T-shirt.
Fadern hade struntat i att elda i öppna spisen och han hade tagit bort den lurviga mattan som brukade ligga under soffbordet - så att Kyle inte skulle kunna lägga sig på den.
Soffan vågade Kyle inte lägga sig i, faderns skuklle märka det.
Coral låg vaken i sin säng och hatade sin far.
Hon ville gå upp och ge Kyle sin filt eller täcke, men hon vågade inte, ifall fadern höll vakt.
Till slut somnade både Kyle och Coral av ren utmattning.
De var båda så slut att de inte ens märkte när faderns väckarklocka ringde klockan sex nästa morgon och de hörde inte heller när han åkte iväg till sitt arbetspass i Stillwater.
*
Fadern var tyst och allvarlig när han kom tillbaka till stugan.
De åt middag under tystnad.
Senare på kvällen när Coral och Kyle satt och såg på TV ropade fadern från deras rum:
"Kyle, kom hit!"
Både Kyle och Coral gick in i det gemensamma sovrummet.
Fadern stod vid Kyles säng.
"Har inte jag lärt dig hur man bäddar sängen?"
"Jo Sir..." sa Kyle.
"Varför gjorde du inte rätt imorse då? Jag har ju sagt åt dig att om man bäddar sängen som i armén ska man kunna studsa ett mynt på den - det kan jag inte nu. Det här är rena slarvjobbet, Kyle!"
"Förlåt Sir." mumlade Kyle.
"Man förtjänar inte att ha en säng om man inte uppskattar den och bäddar rätt." sa fadern.
Fadern slet bort alla sängkläder och madrassen ur sonens säng.
Täcket och madrassen lade han in i den stora garderoben utanför sovrummen.
Sedan gav han Kyle lakanet och en kudde, grep sonen om nacken och ledde in honom i vardagsrummet.
"Här får du sova inatt, så kanske du lär dig att uppskatta att du har en säng!"
Fadern gav Coral en skarp blick.
"Och du - våga inte smyga upp i natt för att ge din bror en filt eller täcke! Jag har koll på er!"
Natten blev kall.
Kyle satt hopkurad och huttrade i pyjamasbyxor och T-shirt.
Fadern hade struntat i att elda i öppna spisen och han hade tagit bort den lurviga mattan som brukade ligga under soffbordet - så att Kyle inte skulle kunna lägga sig på den.
Soffan vågade Kyle inte lägga sig i, faderns skuklle märka det.
Coral låg vaken i sin säng och hatade sin far.
Hon ville gå upp och ge Kyle sin filt eller täcke, men hon vågade inte, ifall fadern höll vakt.
Till slut somnade både Kyle och Coral av ren utmattning.
De var båda så slut att de inte ens märkte när faderns väckarklocka ringde klockan sex nästa morgon och de hörde inte heller när han åkte iväg till sitt arbetspass i Stillwater.
*
tisdag, december 29, 2009
"Ler-boll"
*
”Vad har du gjort?!” utbrast Rebecca skrattande när Ryan kom hem. ”Tagit ett lerbad eller?”
Ryan såg på sina leriga kläder.
”Ja, nästan. Clark, Joe och jag och några till spelade boll på den gamla fotbollsplanen.”
”Ryan… den blir ju som en bassäng av lera när det regnar.” suckade Rebecca. ”Varför spelar ni boll i regnet?”
”Det är kul.” sa Ryan glatt.
Rebecca skakade på huvudet. Hon såg på Maureen och Sheila som satt vid köksbordet.
”Pojkar och deras lekar…”
Rebecca såg åter på sin lillebror.
”Men Ryan... du är ju till och med lerig i håret! Du går upp och tar ett bad.”
”Ja mamma.” sa Ryan i retsam ton.
”Passa dig.” skrattade Rebecca.
Ryan gjorde en ansats att gå mot trappan som ledde till övervåningen, men Rebecca stoppade honom.
”Stopp. Du kan inte gå upp så där, då får vi lervälling överallt. Lägg kläderna i tvättstugan.”
Ryan såg på Maureen och Sheila.
”Det kan jag ju inte göra... det finns ju tjejer här.”
”Ja och tjejer är jättefarliga.” retades Rebecca.
Maureen och Sheila skrattade.
”Nu går jag.” sa Rebecca. ”Jag ska träffa några skolkamrater i stan.”
”Okej. Ha så kul!” sa Ryan.
”Tack brorsan. Vi ses i morgon. Maureen och Sheila; se till att han går upp och badar nån gång.”
”Det ska vi.” skrattade Maureen.
”Ryan, du behöver ju faktiskt bara ta av dig jeansen och den ena tröjan.” sa Sheila. ”Det är väl inte så pinsamt?”
”Nej…” mumlade Ryan och rodnade en aning.
Han gick in i tvättstugan som var ett angränsande rum till köket.
”Vi kommer upp till dig sen och kollar så att du tvättar dig om öronen ordentligt!” ropade Sheila efter Ryan när han gick upp till badrummet.
”Mycket roligt.” svarade Ryan med skratt i rösten.
”Jag menar allvar!” varnade Sheila skrattande.
”Ja, säkert.” sa Ryan.
*
”Vad har du gjort?!” utbrast Rebecca skrattande när Ryan kom hem. ”Tagit ett lerbad eller?”
Ryan såg på sina leriga kläder.
”Ja, nästan. Clark, Joe och jag och några till spelade boll på den gamla fotbollsplanen.”
”Ryan… den blir ju som en bassäng av lera när det regnar.” suckade Rebecca. ”Varför spelar ni boll i regnet?”
”Det är kul.” sa Ryan glatt.
Rebecca skakade på huvudet. Hon såg på Maureen och Sheila som satt vid köksbordet.
”Pojkar och deras lekar…”
Rebecca såg åter på sin lillebror.
”Men Ryan... du är ju till och med lerig i håret! Du går upp och tar ett bad.”
”Ja mamma.” sa Ryan i retsam ton.
”Passa dig.” skrattade Rebecca.
Ryan gjorde en ansats att gå mot trappan som ledde till övervåningen, men Rebecca stoppade honom.
”Stopp. Du kan inte gå upp så där, då får vi lervälling överallt. Lägg kläderna i tvättstugan.”
Ryan såg på Maureen och Sheila.
”Det kan jag ju inte göra... det finns ju tjejer här.”
”Ja och tjejer är jättefarliga.” retades Rebecca.
Maureen och Sheila skrattade.
”Nu går jag.” sa Rebecca. ”Jag ska träffa några skolkamrater i stan.”
”Okej. Ha så kul!” sa Ryan.
”Tack brorsan. Vi ses i morgon. Maureen och Sheila; se till att han går upp och badar nån gång.”
”Det ska vi.” skrattade Maureen.
”Ryan, du behöver ju faktiskt bara ta av dig jeansen och den ena tröjan.” sa Sheila. ”Det är väl inte så pinsamt?”
”Nej…” mumlade Ryan och rodnade en aning.
Han gick in i tvättstugan som var ett angränsande rum till köket.
”Vi kommer upp till dig sen och kollar så att du tvättar dig om öronen ordentligt!” ropade Sheila efter Ryan när han gick upp till badrummet.
”Mycket roligt.” svarade Ryan med skratt i rösten.
”Jag menar allvar!” varnade Sheila skrattande.
”Ja, säkert.” sa Ryan.
*
Förändringens vind
*
29 december.
Lizzie såg sorgsen ut när hon kom ut i köket vid frukosten.
"Jag måste åka idag. Min mamma har blivit sjuk."
"Är det allvarligt?" frågade fadern.
"Hon har fått en liten hjärtinfarkt." sa Lizzie.
"Hon blir väl frisk igen?" frågade Kyle.
Både han och Coral hade träffat Lizzies mor och de tyckte mycket om henne.
"Ja, läkarna tror att hon kommer att bli bra." Lizzie log mot Kyle. "Var inte orolig älskling."
Lizzie strök Kyle över håret.
"Hon kommer väl inte att dö?" frågade Coral med grötig röst.
"Nej lilla gumman." försäkrade Lizzie och gav Coral ett lugnande leende. "Hon måste bara ta det lite lugnare än hon brukar och hon ska vila mycket. Och hon får mediciner. Jag ska bo hos henne ett tag och hjälpa henne med allt."
"Ska jag skjutsa dig till din mor?" frågade Coral och Kyles far.
"Tack snälla Robert. Det vore bra. Hon är på sjukhuset i Clearwater."
"Se inte så ledsna ut älsklingar." sa Lizzie när hon kramade Coral och Kyle adjö senare på dagen. "Vi ses ju i januari."
"Vi... vi är lite oroliga för din mamma bara." sa Kyle.
"Mmm..." instämde Coral. "Hälsa din mamma från oss."
"Det ska jag göra. Då blir hon glad, hon tycker så mycket om er."
Lizzie gav Coral och Kyle ännu en kram.
Sedan gick hon och fadern ut till bilen och åkte iväg.
Kvar stod Kyle och Coral, med oro som gnagde i hela kroppen.
*
29 december.
Lizzie såg sorgsen ut när hon kom ut i köket vid frukosten.
"Jag måste åka idag. Min mamma har blivit sjuk."
"Är det allvarligt?" frågade fadern.
"Hon har fått en liten hjärtinfarkt." sa Lizzie.
"Hon blir väl frisk igen?" frågade Kyle.
Både han och Coral hade träffat Lizzies mor och de tyckte mycket om henne.
"Ja, läkarna tror att hon kommer att bli bra." Lizzie log mot Kyle. "Var inte orolig älskling."
Lizzie strök Kyle över håret.
"Hon kommer väl inte att dö?" frågade Coral med grötig röst.
"Nej lilla gumman." försäkrade Lizzie och gav Coral ett lugnande leende. "Hon måste bara ta det lite lugnare än hon brukar och hon ska vila mycket. Och hon får mediciner. Jag ska bo hos henne ett tag och hjälpa henne med allt."
"Ska jag skjutsa dig till din mor?" frågade Coral och Kyles far.
"Tack snälla Robert. Det vore bra. Hon är på sjukhuset i Clearwater."
"Se inte så ledsna ut älsklingar." sa Lizzie när hon kramade Coral och Kyle adjö senare på dagen. "Vi ses ju i januari."
"Vi... vi är lite oroliga för din mamma bara." sa Kyle.
"Mmm..." instämde Coral. "Hälsa din mamma från oss."
"Det ska jag göra. Då blir hon glad, hon tycker så mycket om er."
Lizzie gav Coral och Kyle ännu en kram.
Sedan gick hon och fadern ut till bilen och åkte iväg.
Kvar stod Kyle och Coral, med oro som gnagde i hela kroppen.
*
måndag, december 28, 2009
Födelsedag vid Lake Hydra
*
28 december.
Kyle vaknade extra tidigt den här morgonen. Inte för att det var hans födelsedag, utan för att han alltid sov dåligt uppe i stugan. Hela atmosfären där inne var fylld av onda minnen.
Han såg bort mot sin systers säng. Coral sov fortfarande.
Kyle såg att hon hade lindat en gasbinda runt sin högra handled.
Kyle fick en klump i halsen. Hon hade skurit sig igen.
Förmodligen hade hon gjort det när fadern berättat att de skulle fira jul i stugan.
Kyle var alltid livrädd att hon en dag skulle skära sig för djupt.
"Var inte orolig Kyle, jag vet vad jag gör." hade Coral lugnt svarat en gång när Kyle pratat med henne om sin oro över att hon skar sig.
Han såg på sin syster och suckade bedrövat.
Jag önskar att du kunde sluta skära dig syrran, tänkte han.
Som om hon kände att brodern tänkte på henne, slog Coral upp ögonen.
Hon log när hon såg att Kyle var vaken.
"Grattis brorsan."
Kyle log.
"Tack."
"Din present ligger under din säng."
Kyle satte sig på golvet och drog fram en stor kartong.
"Jösses, vad har du köpt egentligen?" utbrast han.
Coral bara log hemligt.
Kyle öppnade kartongen och gav ifrån sig ett litet lyckligt skrik.
"Morfars gamla baseball-grejer! Jag visste inte ens att de fanns kvar! Var hittade du dem?"
"Morfars gamle vän Alan överlämnade dem till mig i höstas." svarade Coral. "Jag tänkte att du nog skulle bli glad över att få dem."
"Glad? Jag är mer än glad! Helt otroligt att de fanns kvar! Tack Coral!"
Kyle gav sin syster en lång kram.
Sedan tystnade han och hans ögon blev blanka.
"Jag önskar att morfar Harry kunde få se mig spela med hans grejer."
Coral svalde en klump i halsen och lade armen om sin brors axlar.
"Det gör han, Kyle. Han sitter däruppe nånstans och ser oss."
Coral tittade ut genom fönstret, ut på den vintervita himlen.
Kyle lade armarna om sin syster igen.
"Tack Coral." viskade han.
*
28 december.
Kyle vaknade extra tidigt den här morgonen. Inte för att det var hans födelsedag, utan för att han alltid sov dåligt uppe i stugan. Hela atmosfären där inne var fylld av onda minnen.
Han såg bort mot sin systers säng. Coral sov fortfarande.
Kyle såg att hon hade lindat en gasbinda runt sin högra handled.
Kyle fick en klump i halsen. Hon hade skurit sig igen.
Förmodligen hade hon gjort det när fadern berättat att de skulle fira jul i stugan.
Kyle var alltid livrädd att hon en dag skulle skära sig för djupt.
"Var inte orolig Kyle, jag vet vad jag gör." hade Coral lugnt svarat en gång när Kyle pratat med henne om sin oro över att hon skar sig.
Han såg på sin syster och suckade bedrövat.
Jag önskar att du kunde sluta skära dig syrran, tänkte han.
Som om hon kände att brodern tänkte på henne, slog Coral upp ögonen.
Hon log när hon såg att Kyle var vaken.
"Grattis brorsan."
Kyle log.
"Tack."
"Din present ligger under din säng."
Kyle satte sig på golvet och drog fram en stor kartong.
"Jösses, vad har du köpt egentligen?" utbrast han.
Coral bara log hemligt.
Kyle öppnade kartongen och gav ifrån sig ett litet lyckligt skrik.
"Morfars gamla baseball-grejer! Jag visste inte ens att de fanns kvar! Var hittade du dem?"
"Morfars gamle vän Alan överlämnade dem till mig i höstas." svarade Coral. "Jag tänkte att du nog skulle bli glad över att få dem."
"Glad? Jag är mer än glad! Helt otroligt att de fanns kvar! Tack Coral!"
Kyle gav sin syster en lång kram.
Sedan tystnade han och hans ögon blev blanka.
"Jag önskar att morfar Harry kunde få se mig spela med hans grejer."
Coral svalde en klump i halsen och lade armen om sin brors axlar.
"Det gör han, Kyle. Han sitter däruppe nånstans och ser oss."
Coral tittade ut genom fönstret, ut på den vintervita himlen.
Kyle lade armarna om sin syster igen.
"Tack Coral." viskade han.
*
fredag, december 25, 2009
Jul hos Elle – del 2
*
Juldagen – 25 december
Kväll.
”Mamma, får jag gå till Green Hill och testa min nya pulka?” frågade Elle.
Louella skakade på huvudet.
”Inte nu Elle.”
”Jo! Snäääälla mamma!”
”Nej Elle. Klockan börjar bli mycket och det är mörkt. Och jag gillar inte att du åker pulka vid Green Hill.”
”Varför inte?” undrade Elle.
”Därför att barnen som åker där är både större och äldre än du och de är oförsiktiga när de åker nedför backen.”
”Ska min nya pulka bara stå i hallen och ruttna då?” skrek Elle. ”Pappa Eddie skulle låta mig gå dit! Han skulle till och med följa med!”
Elle skämdes varje gång hon gav sin mamma dåligt samvete genom att antyda att hennes far var en bättre förälder, men hon kunde inte rå för det, hon blev så besviken när hon inte fick prova sin julklapp.
”Lugna ner dig Elle.” sa Louella. ”Du och jag kan gå till den mindre backen och åka pulka tillsammans - imorgon, när det är ljust.”
Elle sken upp.
”Kan vi gå ut direkt efter frukost?” frågade hon ivrigt.
”Direkt efter frukost.” lovade Louella.
Elle gick ut i hallen och strök med händerna över sin nya rosa pulka.
”Mamma, har vi en dammtrasa?” ropade hon.
”Dammtrasa? Vad ska du med en dammtrasa till?”
”Duh! Torka av pulkan såklart!” sa Elle. ”Så att den inte blir dammig. Jag måste hålla den ren och fin.”
”Du är verkligen rädd om dina saker du.” sa Elles mormor.
”Ja. Det måste man vara.” sa Elle.
När hon sett till att pulkan var dammfri gick Elle in i vardagsrummet och lekte lite med sina andra julklappar.
När hon leende somnade i soffan den kvällen, iklädd morgonrock och pyjamas med fötter, höll hon några favoritjulklappar i famnen; en nalle, en ljusgrön dagbok med doftande sidor och en ny baddräkt.
I sina drömmar satt hon på en flygande pulka och strödde ut stjärnpulver över alla hon tyckte om. Stjärnpulvret skulle göra alla lyckliga.
*
Juldagen – 25 december
Kväll.
”Mamma, får jag gå till Green Hill och testa min nya pulka?” frågade Elle.
Louella skakade på huvudet.
”Inte nu Elle.”
”Jo! Snäääälla mamma!”
”Nej Elle. Klockan börjar bli mycket och det är mörkt. Och jag gillar inte att du åker pulka vid Green Hill.”
”Varför inte?” undrade Elle.
”Därför att barnen som åker där är både större och äldre än du och de är oförsiktiga när de åker nedför backen.”
”Ska min nya pulka bara stå i hallen och ruttna då?” skrek Elle. ”Pappa Eddie skulle låta mig gå dit! Han skulle till och med följa med!”
Elle skämdes varje gång hon gav sin mamma dåligt samvete genom att antyda att hennes far var en bättre förälder, men hon kunde inte rå för det, hon blev så besviken när hon inte fick prova sin julklapp.
”Lugna ner dig Elle.” sa Louella. ”Du och jag kan gå till den mindre backen och åka pulka tillsammans - imorgon, när det är ljust.”
Elle sken upp.
”Kan vi gå ut direkt efter frukost?” frågade hon ivrigt.
”Direkt efter frukost.” lovade Louella.
Elle gick ut i hallen och strök med händerna över sin nya rosa pulka.
”Mamma, har vi en dammtrasa?” ropade hon.
”Dammtrasa? Vad ska du med en dammtrasa till?”
”Duh! Torka av pulkan såklart!” sa Elle. ”Så att den inte blir dammig. Jag måste hålla den ren och fin.”
”Du är verkligen rädd om dina saker du.” sa Elles mormor.
”Ja. Det måste man vara.” sa Elle.
När hon sett till att pulkan var dammfri gick Elle in i vardagsrummet och lekte lite med sina andra julklappar.
När hon leende somnade i soffan den kvällen, iklädd morgonrock och pyjamas med fötter, höll hon några favoritjulklappar i famnen; en nalle, en ljusgrön dagbok med doftande sidor och en ny baddräkt.
I sina drömmar satt hon på en flygande pulka och strödde ut stjärnpulver över alla hon tyckte om. Stjärnpulvret skulle göra alla lyckliga.
*
torsdag, december 24, 2009
Jul hos Coral & Kyle – del 6
24 december
På kvällen var stugan uppvärmd och en brasa sprakade mysigt i den öppna spisen.
Stämningen var glad, något som var väldigt ovanligt i den isolerade stugan nära skogen vid Lake Hydra.
Coral och Kyle trängde undan alla onda minnen de hade därifrån. Och det gick bra, för tack vare Lizzie fick de bara roliga saker att tänka på.
Kyle och Coral bakade en födelsedagstårta tillsammans med Lizzie efter middagen.
”Du ser ut som en snögubbe, Kyle!” skrattade Lizzie.
Kyle såg på sina kläder som nu var nermjölade.
”Det ska synas att man bakar.” sa Kyle.
Coral och Lizzie skrattade.
”Du har mjöl i ansiktet också.” sa Lizzie. Hon torkade bort mjölet från Kyles kind.
”Och du har något här.” Coral pekade på sin näsa.
”Vaddå?” frågade Kyle.
”Det här.” Coral satte en klick grädde på hans näsa.
”Tack så mycket.” log Kyle. ”Så du vill ha matkrig?”
Coral bara log.
Kyle tog upp sprayburken med grädde och sprayade ner sin syster.
Coral slängde lite mjöl på Kyle.
Lizzie såg skrattande på syskonen.
”Ska ni inte sluta nu innan vi har grädde och mjöl överallt?”
”Nej, det här är roligare.” sa Kyle glatt.
Han var på ett riktigt bushumör nu, så han sprayade lite grädde på Lizzie också.
”Tack så mycket Kyle." skrattade Lizzie.
”Varsågod.” flinade Kyle. ”Du såg lite hungrig ut.”
Lizzie svarade med att ta tag i Kyle och kittla honom.
Coral såg skrattande på sin bror och styvmor.
Det här är den bästa födelsedagen på länge, tänkte hon.
*
På kvällen var stugan uppvärmd och en brasa sprakade mysigt i den öppna spisen.
Stämningen var glad, något som var väldigt ovanligt i den isolerade stugan nära skogen vid Lake Hydra.
Coral och Kyle trängde undan alla onda minnen de hade därifrån. Och det gick bra, för tack vare Lizzie fick de bara roliga saker att tänka på.
Kyle och Coral bakade en födelsedagstårta tillsammans med Lizzie efter middagen.
”Du ser ut som en snögubbe, Kyle!” skrattade Lizzie.
Kyle såg på sina kläder som nu var nermjölade.
”Det ska synas att man bakar.” sa Kyle.
Coral och Lizzie skrattade.
”Du har mjöl i ansiktet också.” sa Lizzie. Hon torkade bort mjölet från Kyles kind.
”Och du har något här.” Coral pekade på sin näsa.
”Vaddå?” frågade Kyle.
”Det här.” Coral satte en klick grädde på hans näsa.
”Tack så mycket.” log Kyle. ”Så du vill ha matkrig?”
Coral bara log.
Kyle tog upp sprayburken med grädde och sprayade ner sin syster.
Coral slängde lite mjöl på Kyle.
Lizzie såg skrattande på syskonen.
”Ska ni inte sluta nu innan vi har grädde och mjöl överallt?”
”Nej, det här är roligare.” sa Kyle glatt.
Han var på ett riktigt bushumör nu, så han sprayade lite grädde på Lizzie också.
”Tack så mycket Kyle." skrattade Lizzie.
”Varsågod.” flinade Kyle. ”Du såg lite hungrig ut.”
Lizzie svarade med att ta tag i Kyle och kittla honom.
Coral såg skrattande på sin bror och styvmor.
Det här är den bästa födelsedagen på länge, tänkte hon.
*
Jul hos Coral & Kyle – del 5
*
24 decemberNär de satt på Archie’s Diner och åt lunch sköt fadern över ett hårt paket med lila glansigt papper till Coral.
”Grattis på födelsedagen. Du trodde väl inte att vi hade glömt bort det?”
”Nej då.” svarade Coral. ”Tack.”
Hon öppnade paketet och strålade av lycka när hon såg vad det var.
”En iPhone!”
”Det var Lizzie som valde.” sa fadern. ”Jag vet inget om vad ungar vill ha nuförtiden.”
”Den är jättecool! Tack så mycket!”
”Grattis älskling.” sa Lizzie.
”Grattis Coral.” Kyle kramade sin syster och gav henne ett litet paket.
Det innehöll amulett på en läderrem.
”Det är en Keltisk knut.” förklarade Kyle.
Coral nickade gillande.
”Kul att se att ungarna värnar om vårt Irländska och Skotska påbrå och gamla symboler.” sa fadern stolt.
”Tack brorsan! Den är jättefin.”
Coral kramade Kyle.
Hon visste mycket väl varför hennes bror köpt just den här amuletten till henne.
För dem stod den Keltiska knuten för så mycket mer än deras påbrå.
De visste att den bland annat var ett beskydd mot olyckor och ondska.
Keltisk knut
Jul hos Ryan & co – del 4
*
24 December, 1970
Kväll.
”Sitter du och gäspar redan Ryan?” fnissade Maureen. ”Klockan är bara halv tio. Hur ska du orka sitta uppe och vänta på tomten?”
”Jag ska inte vänta på tomten.” sa Ryan med ett litet skratt. Han satte sig på knä i soffan, nära Maureen. ”Jag ska busa med dig.”
Han lade armarna om Maureen.
”Vad ska du nu hitta på?” undrade Maureen.
Ryan svarade inte, han bara log busigt.
”Om du kittlar mig ligger du väldigt risigt till sen.” skrattade Maureen.
”Jag vet.” log Ryan. ”Var är du kittlig?”
”Det talar jag väl inte om för dig busunge!”
"Jo, nu vet jag! Du är kittlig här.”
Ryan lade en hand strax ovanför Maureens knä.
Maureen tog bort handen och höll fast den.
”Ryan, jag hinner brotta ner dig innan du har börjat kittla mig. Det vet du.”
”Nej. Inte idag.” sa Ryan. ”Jag har två händer, vet du.”
Han lade armen om Maureens midja.
”Vem ligger risigt till nu, Maureen?”
Ryan började kittla henne.
”Jag vann!” jublade han.
Han log mot Maureen.
”Det är kul att kittlas.” sa han.
”Ryan, ska man inte vara snäll mot tjejer?” frågade Kate.
”Nej, man ska busa med dom!” sa Ryan glatt. ”Särskilt dom kittliga tjejerna.”
”Kom här och ge mig en kram busunge.” sa Maureen.
Hon drog Ryan intill sig och höll om honom.
Ryan besvarade kramen.
”Nu släpper jag inte dig Ryan.” sa Maureen. ”Du är fast här för resten av kvällen.”
Ryan log.
”Det går väl bra. Bara du inte pussas eller kittlas…”
”Det kan jag inte lova.” log Maureen och pussade honom på näsan.
*
24 December, 1970
Kväll.
”Sitter du och gäspar redan Ryan?” fnissade Maureen. ”Klockan är bara halv tio. Hur ska du orka sitta uppe och vänta på tomten?”
”Jag ska inte vänta på tomten.” sa Ryan med ett litet skratt. Han satte sig på knä i soffan, nära Maureen. ”Jag ska busa med dig.”
Han lade armarna om Maureen.
”Vad ska du nu hitta på?” undrade Maureen.
Ryan svarade inte, han bara log busigt.
”Om du kittlar mig ligger du väldigt risigt till sen.” skrattade Maureen.
”Jag vet.” log Ryan. ”Var är du kittlig?”
”Det talar jag väl inte om för dig busunge!”
"Jo, nu vet jag! Du är kittlig här.”
Ryan lade en hand strax ovanför Maureens knä.
Maureen tog bort handen och höll fast den.
”Ryan, jag hinner brotta ner dig innan du har börjat kittla mig. Det vet du.”
”Nej. Inte idag.” sa Ryan. ”Jag har två händer, vet du.”
Han lade armen om Maureens midja.
”Vem ligger risigt till nu, Maureen?”
Ryan började kittla henne.
”Jag vann!” jublade han.
Han log mot Maureen.
”Det är kul att kittlas.” sa han.
”Ryan, ska man inte vara snäll mot tjejer?” frågade Kate.
”Nej, man ska busa med dom!” sa Ryan glatt. ”Särskilt dom kittliga tjejerna.”
”Kom här och ge mig en kram busunge.” sa Maureen.
Hon drog Ryan intill sig och höll om honom.
Ryan besvarade kramen.
”Nu släpper jag inte dig Ryan.” sa Maureen. ”Du är fast här för resten av kvällen.”
Ryan log.
”Det går väl bra. Bara du inte pussas eller kittlas…”
”Det kan jag inte lova.” log Maureen och pussade honom på näsan.
*
Jul hos Ryan & co – del 3
24 December, 1970
Kväll.
”Just det, Maureen föreslog att vi ska ge Ryan en klätterställning i julklapp.” berättade Rebecca.
”Vilken perfekt julklapp till vår little monkey boy!” skrattade David. ”Vad säger du Ryan, ska vi be farfar bygga en åt dig?”
Ryan log och lade armen om sin far.
”Var snäll gamle man, annars får du bara gammal rutten fisk i julklapp.”
David skrattade.
”Rutten fisk…?”
”Ja, jätterutten fisk.” flinade Ryan.
David såg på de andra.
”Rutten fisk... och så kallar han sin far 'gamle man'... Är han inte lite väl kaxig, den här grabben?”
De andra instämde.
”Ska lägga den jätteruttna fisken i alla dina strumpor, pappa.” fortsatte Ryan.
David lyfte upp Ryan och vände honom upp och ner.
”Nu är du inte så kaxig va?” flinade David.
”Jooo!” fnissade Ryan.
David vände Ryan rätt och ställde ner honom på golvet. Men han höll fast sin son i en kram.
”Då får vi väl ta till det gamla knepet då…” sa David.
”Nej!” fnissade Ryan. Han försökte ta sig ur sin fars grepp.
”Vad är 'det gamla knepet'?” frågade faster Sue.
”Ska vi visa henne?” sa David.
”Nej, det ska vi verkligen inte!” fnissade Ryan.
”Ryan, kom och sätt dig här hos mig, så ska jag rädda dig!” sa Maggie.
Ryan lyckades komma ur sin fars armar och satte sig intill Maggie i soffan.
Maureen började skratta.
”Åh lilla Ryan… du går på det varje gång! Du vet ju att mamma älskar att kittlas!”
Ryan såg oroligt på Maggie.
”Men idag räddar du väl mig, Maggie?” frågade han.
”Jag vet inte det jag.” log Maggie och höll om honom.
”Men det är julafton…” försökte Ryan. ”Då ska man vara snäll.”
”Det är roligare att vara busig. Och jag hjälper gärna till.” sa Maureen. ”Ryan, nu ska vi visa din faster Sue vad vi brukar göra med dig.”
”Nej… Hjälp mig!” pep Ryan.
*
Kväll.
”Just det, Maureen föreslog att vi ska ge Ryan en klätterställning i julklapp.” berättade Rebecca.
”Vilken perfekt julklapp till vår little monkey boy!” skrattade David. ”Vad säger du Ryan, ska vi be farfar bygga en åt dig?”
Ryan log och lade armen om sin far.
”Var snäll gamle man, annars får du bara gammal rutten fisk i julklapp.”
David skrattade.
”Rutten fisk…?”
”Ja, jätterutten fisk.” flinade Ryan.
David såg på de andra.
”Rutten fisk... och så kallar han sin far 'gamle man'... Är han inte lite väl kaxig, den här grabben?”
De andra instämde.
”Ska lägga den jätteruttna fisken i alla dina strumpor, pappa.” fortsatte Ryan.
David lyfte upp Ryan och vände honom upp och ner.
”Nu är du inte så kaxig va?” flinade David.
”Jooo!” fnissade Ryan.
David vände Ryan rätt och ställde ner honom på golvet. Men han höll fast sin son i en kram.
”Då får vi väl ta till det gamla knepet då…” sa David.
”Nej!” fnissade Ryan. Han försökte ta sig ur sin fars grepp.
”Vad är 'det gamla knepet'?” frågade faster Sue.
”Ska vi visa henne?” sa David.
”Nej, det ska vi verkligen inte!” fnissade Ryan.
”Ryan, kom och sätt dig här hos mig, så ska jag rädda dig!” sa Maggie.
Ryan lyckades komma ur sin fars armar och satte sig intill Maggie i soffan.
Maureen började skratta.
”Åh lilla Ryan… du går på det varje gång! Du vet ju att mamma älskar att kittlas!”
Ryan såg oroligt på Maggie.
”Men idag räddar du väl mig, Maggie?” frågade han.
”Jag vet inte det jag.” log Maggie och höll om honom.
”Men det är julafton…” försökte Ryan. ”Då ska man vara snäll.”
”Det är roligare att vara busig. Och jag hjälper gärna till.” sa Maureen. ”Ryan, nu ska vi visa din faster Sue vad vi brukar göra med dig.”
”Nej… Hjälp mig!” pep Ryan.
*
Jul hos Ryan & co – del 2
24 December, 1970
Ryan satt på verandaräcket och spanade efter gästerna.
Maggie och Maureen kom först.
”Sitter du här och väntar?” sa Maggie och kramade Ryan.
”Mmmm, man har bra utsikt här uppe.” svarade Ryan.
”Och så har du en bra ursäkt att klättra lite på räcket.” skrattade Maureen.
”Exakt!” skrattade Ryan.
”Du borde få en klätterställning i julklapp.” sa Maureen.
”Det var en bra idé!” sa Rebecca.
”Du är så rolig Maureen.” sa Ryan och lade armen om henne.
”Ja, visst är jag.” sa Maureen. ”Och du är supergullig.”
Maureen pussade honom på kinden.
”Ska du hålla på och pussas nu igen?” sa Ryan.
”Ja, hela dagen.” log Maureen.
”Nu kommer mormor och morfar!” meddelade Rebecca.
Hon och Ryan sprang ner på stranden och mötte dem.
Mormor och morfar kramade sina barnbarn länge. Sedan gick de upp till huset.
”Har ni köpt julklappar till hela stan?” skojade Kate när hon såg alla kassar hennes mor och far bar på.
”Du vet hur pappa är, Kate, han vill alltid skämma bort er.”
”Nu skyller hon på mig.” skrattade morfar. ”Själv har hon tömt varenda hylla i alla stans affärer.”
”Ni behöver inte köpa så mycket.” sa Rebecca.
”Nej, det behöver vi inte.” log mormor. ”Men vi vill det. Och jag har bakat pretzels.”
”Yes!” sa Ryan. ”Dina pretzels är bäst mormor!”
”Åh tack min älskling.” Mormor gav sin dotterson en kram.
”Du kan ge några till tomten och renarna när de kommer inatt.” sa morfar och rufsade om Ryans hår.
Alla skrattade.
Ryan låtsades bli sur.
”Jag ska inte sitta upp och vänta på några renar.” sa han truligt. ”Och de får absolut inte äta våra pretzels.”
”Det här skämtet om tomten och renarna har hängt kvar i många år nu va?” frågade faster Sue.
”Ja, sedan Ryan var sju.” sa Rebecca.
”Och skämtet blir aldrig tråkigt.” sa Maureen. Hon såg på Ryan. ”Eller vad säger du, gullunge?”
Ryan kastade ett popcorn på Maureen.
”Om du kastar fler popcorn pussar jag dig.” varnade Maureen.
Ryan bara flinade busigt. Han tog upp tre popcorn ur skålen och kastade dem på Maureen.
”Det verkar som om Ryan vill bli pussad.” skrattade Maggie.
”Du är en tjejtjusare du Ryan.” sa David.
”Nä, men Maureen blir så glad om hon får pussa mig lite.” flinade Ryan.
De andra skrattade.
”Det kommer att gå illa för dig om du fortsätter vara så där kaxig.” sa Maureen.
”Yeah, right.” sa Ryan lugnt.
Han satte sig lite nonchalant på kanten av köksbordet.
Maureen gick fram till honom och pussade honom på halsen, precis så där som Sheila brukade göra med honom.
”Nej sluta!” pep Ryan och försökte komma undan. ”Jag ska inte vara kaxig mer, jag lovar.”
”Jodå det kommer du visst att vara.”sa Maureen ”Du kan inte låta bli. Förresten är du väldigt söt när du rodnar och dina öron blir röda.”
Ryan kastade ännu ett popcorn på Maureen.
*
Ryan satt på verandaräcket och spanade efter gästerna.
Maggie och Maureen kom först.
”Sitter du här och väntar?” sa Maggie och kramade Ryan.
”Mmmm, man har bra utsikt här uppe.” svarade Ryan.
”Och så har du en bra ursäkt att klättra lite på räcket.” skrattade Maureen.
”Exakt!” skrattade Ryan.
”Du borde få en klätterställning i julklapp.” sa Maureen.
”Det var en bra idé!” sa Rebecca.
”Du är så rolig Maureen.” sa Ryan och lade armen om henne.
”Ja, visst är jag.” sa Maureen. ”Och du är supergullig.”
Maureen pussade honom på kinden.
”Ska du hålla på och pussas nu igen?” sa Ryan.
”Ja, hela dagen.” log Maureen.
”Nu kommer mormor och morfar!” meddelade Rebecca.
Hon och Ryan sprang ner på stranden och mötte dem.
Mormor och morfar kramade sina barnbarn länge. Sedan gick de upp till huset.
”Har ni köpt julklappar till hela stan?” skojade Kate när hon såg alla kassar hennes mor och far bar på.
”Du vet hur pappa är, Kate, han vill alltid skämma bort er.”
”Nu skyller hon på mig.” skrattade morfar. ”Själv har hon tömt varenda hylla i alla stans affärer.”
”Ni behöver inte köpa så mycket.” sa Rebecca.
”Nej, det behöver vi inte.” log mormor. ”Men vi vill det. Och jag har bakat pretzels.”
”Yes!” sa Ryan. ”Dina pretzels är bäst mormor!”
”Åh tack min älskling.” Mormor gav sin dotterson en kram.
”Du kan ge några till tomten och renarna när de kommer inatt.” sa morfar och rufsade om Ryans hår.
Alla skrattade.
Ryan låtsades bli sur.
”Jag ska inte sitta upp och vänta på några renar.” sa han truligt. ”Och de får absolut inte äta våra pretzels.”
”Det här skämtet om tomten och renarna har hängt kvar i många år nu va?” frågade faster Sue.
”Ja, sedan Ryan var sju.” sa Rebecca.
”Och skämtet blir aldrig tråkigt.” sa Maureen. Hon såg på Ryan. ”Eller vad säger du, gullunge?”
Ryan kastade ett popcorn på Maureen.
”Om du kastar fler popcorn pussar jag dig.” varnade Maureen.
Ryan bara flinade busigt. Han tog upp tre popcorn ur skålen och kastade dem på Maureen.
”Det verkar som om Ryan vill bli pussad.” skrattade Maggie.
”Du är en tjejtjusare du Ryan.” sa David.
”Nä, men Maureen blir så glad om hon får pussa mig lite.” flinade Ryan.
De andra skrattade.
”Det kommer att gå illa för dig om du fortsätter vara så där kaxig.” sa Maureen.
”Yeah, right.” sa Ryan lugnt.
Han satte sig lite nonchalant på kanten av köksbordet.
Maureen gick fram till honom och pussade honom på halsen, precis så där som Sheila brukade göra med honom.
”Nej sluta!” pep Ryan och försökte komma undan. ”Jag ska inte vara kaxig mer, jag lovar.”
”Jodå det kommer du visst att vara.”sa Maureen ”Du kan inte låta bli. Förresten är du väldigt söt när du rodnar och dina öron blir röda.”
Ryan kastade ännu ett popcorn på Maureen.
*
Jul hos Ryan & co – del 1
24 December, 1970
”Vi har ju glömt att sätta upp stjärnan i granen!” sa Rebecca på julaftonsmorgonen.
”Det kan jag göra!” sa Ryan. ”Var är vår trappstege?”
”Du ska alltid klättra på allt du, Little Monkey Boy.” skrattade Rebecca.
”Det är kul!” sa Ryan glatt.
”Stegen är så gammal och ranglig, Ryan.” sa David. ”Ingen ska klättra upp på den. Jag ska kasta den nån dag.”
”Sätt upp stjärnan du pappa.” sa Rebecca. ”Innan Ryan börjar klättra i granen.”
David skrattade.
”Ja, det är nog säkrast.”
”Vad ska jag klättra på då?” frågade Ryan.
”Du kan klättra upp på din stol.” log Kate. ”Vi ska äta frukost.”
Ryan satte sig på sin plats vid köksbordet.
”När kommer gästerna?” frågade Rebecca.
”Mormor, morfar, Maggie och Maureen kommer till lunch.” sa Kate. ”Farmor och farfar kommer lite senare.”
”Och jag ska åka till flygplatsen och hämta faster Sue om en stund.” sa David.
”Det ska bli så kul att träffa faster Sue igen!” sa Ryan.
”Ja, verkligen!” sa Rebecca. ”Det var längesen. Kul att hon vill fira jul med oss.”
”Ja ska bli kul att ha henne här ett tag.” sa David. ”Hon var lite tveksam först, med tanke på hur folk har pratat bakom hennes rygg.”
”Hon ska inte bry sig om alla inskränkta människor!” sa Ryan. ”Och en del borde ha vett att inte lägga sig i så mycket.”
”Tänk om alla var lika kloka och snälla som du älskling!” sa Kate. Hon pussade Ryan på håret.
”Ja, då skulle världen vara bättre.” sa Rebecca. ”Du är världens finaste, visste du det lillbrorsan?”
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*
”Vi har ju glömt att sätta upp stjärnan i granen!” sa Rebecca på julaftonsmorgonen.
”Det kan jag göra!” sa Ryan. ”Var är vår trappstege?”
”Du ska alltid klättra på allt du, Little Monkey Boy.” skrattade Rebecca.
”Det är kul!” sa Ryan glatt.
”Stegen är så gammal och ranglig, Ryan.” sa David. ”Ingen ska klättra upp på den. Jag ska kasta den nån dag.”
”Sätt upp stjärnan du pappa.” sa Rebecca. ”Innan Ryan börjar klättra i granen.”
David skrattade.
”Ja, det är nog säkrast.”
”Vad ska jag klättra på då?” frågade Ryan.
”Du kan klättra upp på din stol.” log Kate. ”Vi ska äta frukost.”
Ryan satte sig på sin plats vid köksbordet.
”När kommer gästerna?” frågade Rebecca.
”Mormor, morfar, Maggie och Maureen kommer till lunch.” sa Kate. ”Farmor och farfar kommer lite senare.”
”Och jag ska åka till flygplatsen och hämta faster Sue om en stund.” sa David.
”Det ska bli så kul att träffa faster Sue igen!” sa Ryan.
”Ja, verkligen!” sa Rebecca. ”Det var längesen. Kul att hon vill fira jul med oss.”
”Ja ska bli kul att ha henne här ett tag.” sa David. ”Hon var lite tveksam först, med tanke på hur folk har pratat bakom hennes rygg.”
”Hon ska inte bry sig om alla inskränkta människor!” sa Ryan. ”Och en del borde ha vett att inte lägga sig i så mycket.”
”Tänk om alla var lika kloka och snälla som du älskling!” sa Kate. Hon pussade Ryan på håret.
”Ja, då skulle världen vara bättre.” sa Rebecca. ”Du är världens finaste, visste du det lillbrorsan?”
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*
Jul hos Elle
*
Julafton”Var är du, Elle?” Louella såg sig om efter dottern.
”Jag är här!” hördes en liten röst bakom granen. ”Jag gömmer julklappar.”
Elle kröp fram och ställde sig upp.
”Så, nu ligger de bra där.”
”Du är duktig du som ordnar med allt julpyssel.” sa Louella.
”Jaaa, det är jag.” sa Elle. ”Det är roligt. Du mamma, får jag gå ut en stund?”
”Okej, men stanna här utanför.”
”Det ska jag. Jag ska bygga snögubbe.”
”Ha så roligt älskling.” sa Louella.
Elle såg på sin mamma en stund, funderade på något.
”Snäääälla mamma, du kan väl följa med ut och bygga snögubbe med mig och kanske en snölykta?”
Elle såg bedjande på Louella.
Louella log.
”Jo, det kan jag väl.”
”Jippi!” Elle studsade upp och ner av glädje.
”Klä på dig du, Elle. Jag ska bara hämta ljus till snölyktan.”
”Många ljus. Det ska bli världens finaste snölykta!” sa Elle. ”En jättestor ska vi bygga, så alla som ser den ska bli glada.”
”Du är världens finaste och sötaste unge. Vet du det Elle?”
Elle kastade sig i sin mammas famn och kramade henne.
”Vi får en fin jul; du och mormor och jag.” sa Louella när de gick ut i snön. ”Tror du inte det?”
”Jo.” sa Elle. ”Men jag önskar att pappa också får en bra jul.”
”Han blir glad om han vet att du tänker lite extra på honom.” sa Louella.
”Han blir nog glad om du också tänker lite extra på honom.” trodde Elle.
”Mmmm.” sa Louella.
”Ikväll, när vi går till sängs ska jag säga extra högt: ’God natt pappa och god jul!’ Då känner han att jag tänker på honom och längtar.”
*
Jul hos Coral & Kyle – del 4
24 december
”Kör försiktigt nu, Robert.” sa Lizzie när de åkte på den slingriga vägen vid Morton’s Quarry.
Han flinade och körde oförsiktigt ryckigt.
”Lägg av!” sa Lizzie.
”Jag skojar ju bara lite.” sa han.
”Det är inte kul.” sa Lizzie. ”Du vet hur många som har dött på den här vägen.”
”Okej, förlåt. Jag ska köra försiktigt.”
Fadern sneglade på Kyle och Coral i baksätet.
”Det är ingen som är åksjuk va?”
”Nej.” svarade Kyle och Coral samtidigt.
”Bra.” sa fadern.
”Nån som är hungrig då? Det börjar bli dags för lunch.” sa Lizzie. ”Ska vi ta en hamburgare på Archie’s Diner?”
”Brukade inte ni sjunga den där cheeseburger-låten när ni var yngre?” frågade Lizzie. ”Hur gick den?”
Coral puffade mjukt till Kyle.
”Sjung brorsan.”
Kyle log och skakade på huvudet. Han puffade tillbaka.
“Bara om du också sjunger.”
Coral log.
”Okej, vi sjunger båda två.”
Cheeseburgers for me
Cheeseburgers for me right now
If I could only have a shake and some pie
My life would be so complete
If I go walk for what a treat
Some onion rings would be so neat
The fries and shakes that can't be beat
Give me food I want to eat
”Vilken jävla låt…” sa fadern. Men han skrattade lite.
Coral och Kyle sjöng sista versen ännu högre.
Cheeseburgers for me
My life would be so complete
Burgers really are neat
Every day of the week
And don't forget my fries!
*
”Kör försiktigt nu, Robert.” sa Lizzie när de åkte på den slingriga vägen vid Morton’s Quarry.
Han flinade och körde oförsiktigt ryckigt.
”Lägg av!” sa Lizzie.
”Jag skojar ju bara lite.” sa han.
”Det är inte kul.” sa Lizzie. ”Du vet hur många som har dött på den här vägen.”
”Okej, förlåt. Jag ska köra försiktigt.”
Fadern sneglade på Kyle och Coral i baksätet.
”Det är ingen som är åksjuk va?”
”Nej.” svarade Kyle och Coral samtidigt.
”Bra.” sa fadern.
”Nån som är hungrig då? Det börjar bli dags för lunch.” sa Lizzie. ”Ska vi ta en hamburgare på Archie’s Diner?”
”Brukade inte ni sjunga den där cheeseburger-låten när ni var yngre?” frågade Lizzie. ”Hur gick den?”
Coral puffade mjukt till Kyle.
”Sjung brorsan.”
Kyle log och skakade på huvudet. Han puffade tillbaka.
“Bara om du också sjunger.”
Coral log.
”Okej, vi sjunger båda två.”
Cheeseburgers for me
Cheeseburgers for me right now
If I could only have a shake and some pie
My life would be so complete
If I go walk for what a treat
Some onion rings would be so neat
The fries and shakes that can't be beat
Give me food I want to eat
”Vilken jävla låt…” sa fadern. Men han skrattade lite.
Coral och Kyle sjöng sista versen ännu högre.
Cheeseburgers for me
My life would be so complete
Burgers really are neat
Every day of the week
And don't forget my fries!
*
Jul hos Coral & Kyle – del 3
*
24 december”Jag tänkte att vi ska åka upp till stugan vid Lake Hydra och fira jul.” sa fadern på julaftons morgon. ”Det är så vackert och fridfullt där uppe och det blir skönt att komma ifrån stan lite.”
”Det låter jättetrevligt.” sa Lizzie.
”Måste vi…?” slank det ur Kyle innan han hann tänka sig för.
Fadern skrattade.
”Ungar… de vill bara vara i stan jämt, med alla moderniteter.” sa han till Lizzie.
Sedan vände han sig till Kyle och Coral.
”Ni har ju era bärbara datorer, ta med er dom så ni kan spela och chatta eller vad ni nu gör när ni får tråkigt.”
”Tycker ni inte om stugan?” frågade Lizzie.
”Jo då, det gör dom.” svarade fadern. ”De tycker väl att det är lite trist att vara borta från stan bara. Eller hur?”
Fadern rufsade om Kyles hår.
”Mmmm…” mumlade Kyle.
”Kom Kyle, vi går och packar.” sa Coral.
Syskonen gick in i rummet de delade.
Kyle sjönk ner på sin säng.
”Jag vill inte åka till stugan, Coral.”
”Jag vet.” sa Coral. ”Inte jag heller.”
”T-t-t-änk om…” stammade Kyle. Han började bita på sin tumnagel.
Coral satte sig intill honom och tog ner hans hand.
”Bit inte så där, Kyle, du kommer bita sönder hela nageln snart.”
Coral lade armen om sin brors axlar.
”Han kan inte göra nåt nu - inte när Lizzie är med.”
De hörde fadern ropa från köket:
”Packar ni nu eller? Vi åker om en timme!”
”Ja, vi packar!” skrek Coral tillbaka.
Hon reste sig och tog fram deras väskor ur garderoben.
”Det är väl bäst att vi börjar packa.”
Kyle suckade.
Coral såg på sin bror och log finurligt. Hon började prata med fånigt överdriven basröst.
”Kyle, sluta sucka. Packa dina väskor istället. Dagens ungar är så lata. De sitter bara och tjurar.”
De kollapsade på sängen och gapskrattade.
Lizzie uppenbarade sig i dörröppningen. Hon såg roat på Coral och Kyle.
”Vad är det som är så roligt?”
”Coral.” skrattade Kyle. ”Hon är knasig.”
*
onsdag, december 23, 2009
Jul hos Coral & Kyle – del 2
*
”Jag går ut och skottar snö.” sa fadern på kvällen.
”Nu? Men jag har gjort varm choklad.” sa Lizzie.
”Det ska snöa mer inatt och då blir det dubbelt så mycket skotta imorgon.” svarade Robert. "Och jag arbetar inte som en slav på julafton."
Han gick ut i hallen och drog på sig sina varma ytterkläder.
”Ska jag hjälpa till, pappa?” frågade Kyle tjänstvilligt.
Fadern gav ifrån sig ett litet hånfullt skratt.
”Du…? Du orkar väl knappt lyfta en snöskyffel!”
Kyle bara blängde på sin far. Han orkade inte ta illa upp.
Det gjorde Coral i hans ställe; hennes ögon smalnade när hon spände blicken i fadern.
”Det var ett skämt.” sa fadern. ”Slappna av.”
”Skotta snö du.” sa Lizzie. ”Vi går i alla fall ut i köket och dricker choklad.”
Hon lade armen om Kyle och Coral och ledde ut dem i köket.
”Jag är glad att du vill vara vår mamma.” sa Kyle.
Han såg lite generad ut när han insåg att han tänkt högt.
”Det är jag också glad för.” sa Coral.
”Åh tack, älsklingar!” Lizzie såg glad ut. ”Och jag är glad att ni vill ha mig till mamma.”
Hon kramade om Kyle och sedan Coral.
Coral var nära att börja gråta. Hon bet ihop och upprepade tyst för sig själv:
Inga tårar Coral. Inte gråta.
Kyle kramade sin systers hand. Som om han visste vad hon tänkte.
Coral harklade sig.
”Nu dricker vi choklad tycker jag.” sa hon.
”Det tycker jag med.” sa Kyle.
Lizzie log mot dem.
Jag hoppas att de vet vilka fina ungar de är, tänkte hon.
*
”Jag går ut och skottar snö.” sa fadern på kvällen.
”Nu? Men jag har gjort varm choklad.” sa Lizzie.
”Det ska snöa mer inatt och då blir det dubbelt så mycket skotta imorgon.” svarade Robert. "Och jag arbetar inte som en slav på julafton."
Han gick ut i hallen och drog på sig sina varma ytterkläder.
”Ska jag hjälpa till, pappa?” frågade Kyle tjänstvilligt.
Fadern gav ifrån sig ett litet hånfullt skratt.
”Du…? Du orkar väl knappt lyfta en snöskyffel!”
Kyle bara blängde på sin far. Han orkade inte ta illa upp.
Det gjorde Coral i hans ställe; hennes ögon smalnade när hon spände blicken i fadern.
”Det var ett skämt.” sa fadern. ”Slappna av.”
”Skotta snö du.” sa Lizzie. ”Vi går i alla fall ut i köket och dricker choklad.”
Hon lade armen om Kyle och Coral och ledde ut dem i köket.
”Jag är glad att du vill vara vår mamma.” sa Kyle.
Han såg lite generad ut när han insåg att han tänkt högt.
”Det är jag också glad för.” sa Coral.
”Åh tack, älsklingar!” Lizzie såg glad ut. ”Och jag är glad att ni vill ha mig till mamma.”
Hon kramade om Kyle och sedan Coral.
Coral var nära att börja gråta. Hon bet ihop och upprepade tyst för sig själv:
Inga tårar Coral. Inte gråta.
Kyle kramade sin systers hand. Som om han visste vad hon tänkte.
Coral harklade sig.
”Nu dricker vi choklad tycker jag.” sa hon.
”Det tycker jag med.” sa Kyle.
Lizzie log mot dem.
Jag hoppas att de vet vilka fina ungar de är, tänkte hon.
*
Jul hos Coral & Kyle – del 1
*
”Wow! Vilken julgran!” utbrast Kyle när han och Coral kom hem från Darla.
”Ja, visst är den fin!” sa Lizzie.
Granen var mörkgrön och bred och nådde nästan ända upp till taket.
Coral och Kyle klädde granen tillsammans med Lizzie senare på eftermiddagen.
Fadern satt och tittade på.
Coral lade märke till att han såg lite svartsjuk ut när hans barn skojade och skrattade tillsammans med Lizzie.
”Robert, sluta tjura.” sa Lizzie. ”Kom hit och umgås och klä granen med oss istället.”
Han reste sig och gjorde som Lizzie sa.
Kyle och Coral såg på varandra, fulla i skratt.
De njöt av att Lizzie fick fadern att göra precis som hon sa.
Lizzie lagade en god kycklinggryta till middag och de hade en riktigt trevlig måltid.
Ett oroligt ögonblick uppstod när Coral råkade välta ut sitt glas med läsk så att drycken rann ner på golvet.
Coral satt spikrak i ryggen, varenda nerv i kroppen spänd.
Kyle såg på fadern, sedan på systern med oroliga ögon.
Fadern höjde handen för att slå till Coral, men så kom han på sig själv; Lizzie var ju med.
Istället för att ge sin dotter en örfil, rufsade han om hennes kopparröda lockar och skrattade.
”Se inte så sorgsen ut Coral. Det är bara lite Pepsi, det går att torka upp, vet du.”
Fadern hämtade hushållspapper och torkade upp läsken, sedan tog han fram en ny Pepsi-burk till Coral.
Coral och Kyle utväxlade blickar.
Vem var den här mannen...?
Han såg ut som deras far, men han betedde sig absolut inte som mannen de hatade och fruktade.
De visste inte vad Lizzie gjorde med fadern, men de älskade henne för att hon fanns hos dem.
Snälla Lizzie, stanna hos oss för alltid! bad Kyle tyst för sig själv.
*
”Wow! Vilken julgran!” utbrast Kyle när han och Coral kom hem från Darla.
”Ja, visst är den fin!” sa Lizzie.
Granen var mörkgrön och bred och nådde nästan ända upp till taket.
Coral och Kyle klädde granen tillsammans med Lizzie senare på eftermiddagen.
Fadern satt och tittade på.
Coral lade märke till att han såg lite svartsjuk ut när hans barn skojade och skrattade tillsammans med Lizzie.
”Robert, sluta tjura.” sa Lizzie. ”Kom hit och umgås och klä granen med oss istället.”
Han reste sig och gjorde som Lizzie sa.
Kyle och Coral såg på varandra, fulla i skratt.
De njöt av att Lizzie fick fadern att göra precis som hon sa.
Lizzie lagade en god kycklinggryta till middag och de hade en riktigt trevlig måltid.
Ett oroligt ögonblick uppstod när Coral råkade välta ut sitt glas med läsk så att drycken rann ner på golvet.
Coral satt spikrak i ryggen, varenda nerv i kroppen spänd.
Kyle såg på fadern, sedan på systern med oroliga ögon.
Fadern höjde handen för att slå till Coral, men så kom han på sig själv; Lizzie var ju med.
Istället för att ge sin dotter en örfil, rufsade han om hennes kopparröda lockar och skrattade.
”Se inte så sorgsen ut Coral. Det är bara lite Pepsi, det går att torka upp, vet du.”
Fadern hämtade hushållspapper och torkade upp läsken, sedan tog han fram en ny Pepsi-burk till Coral.
Coral och Kyle utväxlade blickar.
Vem var den här mannen...?
Han såg ut som deras far, men han betedde sig absolut inte som mannen de hatade och fruktade.
De visste inte vad Lizzie gjorde med fadern, men de älskade henne för att hon fanns hos dem.
Snälla Lizzie, stanna hos oss för alltid! bad Kyle tyst för sig själv.
*
The Night Before Xmas at the McKenzie family
23 December, 1970
Maggie och Kate stod i köket och bakade julkakor.
”Ingen ser om jag snor en kaka, va?” sa Ryan och tog en kaka.
”Spara några åt Tomten.” log Kate.
Det hade blivit ett klassiskt litet julskämt hos familjen McKenzie.
När Ryan var liten var han väldigt noga med att Tomten och renarna skulle få kakor och morötter när de kom. Julen när Ryan var sju år satt han uppe mitt i natten och väntade på Tomten.
När David frågade vad han gjorde uppe så sent svarade Ryan, på en sjuårings fulla allvar:
"Tomten och renarna kanske vill ha lite sällskap när dom kommer."
“Ska vi lägga fram några kakor åt tomten och renarna?” frågade Rebecca och log lite retsamt mot sin lillebror. ”Det brukar du ju vilja göra.”
”Ha, ha, roligt.” svarade Ryan. Men han kunde inte låta bli att le.
Han satte sig hos Maureen och Sunshine i soffan.
”Vilken familj jag har, va…?” sa han till tjejerna. ”Man gör en knasig grej när man är liten och sen retas familjen för resten av ens liv…”
”Den berättelsen är ju så gullig!” sa Maureen och drog in Ryan i sin famn. ”Jag älskar att höra om alla dina roliga och gulliga påhitt.”
”Gör du…?” sa Ryan.
”Ja, det gör jag!” Maureen skrattade åt hans förvåning. "Men det vet du väl att jag gör?”
”Kanske det.” sa Ryan och log mot Maureen.
”Ska du sitta uppe i natt och vänta på Tomten?” frågade Maureen och petade honom retsamt i sidan.
Ryan fnissade.
”Sluta kittlas! Och nej, jag ska inte sitta uppe i natt.”
”Stackars Tomten...” sa Rebecca. ”Han kanske gillar ditt sällskap.”
”Det är alltså ingen här som vill ha julklappar i år…?” sa Ryan.
”Awww… lilla Ryan… retas vi för mycket med dig?” frågade Maureen.
”Nej, det gör ingenting.” log Ryan. ”Jag gillar er ändå.”
Ryan kramade Maureen.
”Min älskling, du är så gullig!” sa Maureen. ”Får man ge dig en liten julpuss?”
”Nej,” sa Ryan med glimten i ögat. ”Jag vill inte ha tjejbaciller.”
”Du får en puss i alla fall.” Maureen pussade honom.
”Tjejer är hopplösa…” suckade Ryan.
”Yep.” sa Sunshine glatt. ”Och du älskar oss!”
Maggie och Kate stod i köket och bakade julkakor.
”Ingen ser om jag snor en kaka, va?” sa Ryan och tog en kaka.
”Spara några åt Tomten.” log Kate.
Det hade blivit ett klassiskt litet julskämt hos familjen McKenzie.
När Ryan var liten var han väldigt noga med att Tomten och renarna skulle få kakor och morötter när de kom. Julen när Ryan var sju år satt han uppe mitt i natten och väntade på Tomten.
När David frågade vad han gjorde uppe så sent svarade Ryan, på en sjuårings fulla allvar:
"Tomten och renarna kanske vill ha lite sällskap när dom kommer."
“Ska vi lägga fram några kakor åt tomten och renarna?” frågade Rebecca och log lite retsamt mot sin lillebror. ”Det brukar du ju vilja göra.”
”Ha, ha, roligt.” svarade Ryan. Men han kunde inte låta bli att le.
Han satte sig hos Maureen och Sunshine i soffan.
”Vilken familj jag har, va…?” sa han till tjejerna. ”Man gör en knasig grej när man är liten och sen retas familjen för resten av ens liv…”
”Den berättelsen är ju så gullig!” sa Maureen och drog in Ryan i sin famn. ”Jag älskar att höra om alla dina roliga och gulliga påhitt.”
”Gör du…?” sa Ryan.
”Ja, det gör jag!” Maureen skrattade åt hans förvåning. "Men det vet du väl att jag gör?”
”Kanske det.” sa Ryan och log mot Maureen.
”Ska du sitta uppe i natt och vänta på Tomten?” frågade Maureen och petade honom retsamt i sidan.
Ryan fnissade.
”Sluta kittlas! Och nej, jag ska inte sitta uppe i natt.”
”Stackars Tomten...” sa Rebecca. ”Han kanske gillar ditt sällskap.”
”Det är alltså ingen här som vill ha julklappar i år…?” sa Ryan.
”Awww… lilla Ryan… retas vi för mycket med dig?” frågade Maureen.
”Nej, det gör ingenting.” log Ryan. ”Jag gillar er ändå.”
Ryan kramade Maureen.
”Min älskling, du är så gullig!” sa Maureen. ”Får man ge dig en liten julpuss?”
”Nej,” sa Ryan med glimten i ögat. ”Jag vill inte ha tjejbaciller.”
”Du får en puss i alla fall.” Maureen pussade honom.
”Tjejer är hopplösa…” suckade Ryan.
”Yep.” sa Sunshine glatt. ”Och du älskar oss!”
tisdag, december 22, 2009
Utopia…
*
Coral och Kyle var hemma hos Corals kompis Darla och hennes familj, för att fira att de hade jullov och de skulle sova över där i natt.
Kyle och Coral stortrivdes hemma hos Darla.
Darla, hennes äldre syster Amanda och deras föräldrar var underbara och varma människor.
Nu satt Kyle vid soffbordet och spelade spel med Darla och Amanda.
Coral hjälpte Darlas föräldrar att duka av middagsbordet.
”Gå in och spela med de andra du.” sa Darlas pappa.
”Är det säkert att jag inte ska hjälpa till…?” frågade Coral.
”Du är ju gäst, gumman.” sa Darlas mamma.
Coral gick in till Darla, Amanda och Kyle i vardagsrummet.
”Coral, vet du att din lillebror fuskar?” log Darla.
Coral skrattade.
”Fuskar du Kyle?”
”Han är hopplös.” sa Darla. ”Han flyttade min spelpjäs bakåt.”
”Nej, det var inte jag.” sa Kyle oskyldigt. ”Det måste ha varit någon slags magnetisk dragningskraft.”
”Ja, säkert!” skrattade Darla. ”Jag ska ge dig för magnetisk dragningskraft!”
Darla höll ner Kyle i soffan.
”Nej, inte kittlas!” skrek Kyle. ”Jag hatar att bli kittlad.”
”Sorry lilla vän..." flinade Darla. "men fuskar man och flyttar på andras spelpjäser blir man kittlad i det här huset. Familjeregler.”
Coral såg roat på sin bror som försökte komma undan Darlas kittlingsattacker.
Det kändes skönt att se honom glad.
Coral var oerhört tacksam att Darlas familj kunde få henne och Kyle att känna sig så trygga och lyckliga - och det var utan att de visste vad Coral och Kyle gick igenom med sin pappa.
”Erkänner du att du fuskar, Kyle?” frågade Darla.
”Aldrig!” fnissade Kyle.
”Okej, skyll dig själv.” flinade Darla.
Hon stoppade händerna innanför Kyles tröja och kittlade honom skoningslöst.
Kyle rodnade och försökte komma loss.
Amanda och Coral skrattade.
”Sluta skratta och hjälp mig istället!” sa Kyle.
”Du är det sötaste som finns, Kyle” sa Darla när hon slutat kittla honom.
”Jag håller med.” sa Amanda.
”Det är jag inte alls. Ni är ju helknasiga.” sa Kyle lite blygt.
”Mmmm, vi är helknasiga.” skrattade Darla. ”Men du är i alla fall jättesöt.”
Darla gav Kyle en kram.
Coral satt försjunken i egna tankar.
Hon önskade att hon och Kyle alltid kunde få ha det så här kul och mysigt.
”En penny för dina tankar.” sa Amanda.
”Va?” Coral kom tillbaka till verkligheten.
Amanda log.
”Vad tänker du på gumman?”
”Allt och inget.” mumlade Coral.
Kyle såg på sin syster. Han förstod att hon tänkte samma sak som han; att det var skönt att för en gångs skull få vara i en normal, trygg familj.
Darla strök Kyle över håret.
”Sitter du också och dagdrömmer nu?”
Kyle nickade.
Han önskade att Coral och han skulle få ha det så här bra längre än en dag.
*
Coral och Kyle var hemma hos Corals kompis Darla och hennes familj, för att fira att de hade jullov och de skulle sova över där i natt.
Kyle och Coral stortrivdes hemma hos Darla.
Darla, hennes äldre syster Amanda och deras föräldrar var underbara och varma människor.
Nu satt Kyle vid soffbordet och spelade spel med Darla och Amanda.
Coral hjälpte Darlas föräldrar att duka av middagsbordet.
”Gå in och spela med de andra du.” sa Darlas pappa.
”Är det säkert att jag inte ska hjälpa till…?” frågade Coral.
”Du är ju gäst, gumman.” sa Darlas mamma.
Coral gick in till Darla, Amanda och Kyle i vardagsrummet.
”Coral, vet du att din lillebror fuskar?” log Darla.
Coral skrattade.
”Fuskar du Kyle?”
”Han är hopplös.” sa Darla. ”Han flyttade min spelpjäs bakåt.”
”Nej, det var inte jag.” sa Kyle oskyldigt. ”Det måste ha varit någon slags magnetisk dragningskraft.”
”Ja, säkert!” skrattade Darla. ”Jag ska ge dig för magnetisk dragningskraft!”
Darla höll ner Kyle i soffan.
”Nej, inte kittlas!” skrek Kyle. ”Jag hatar att bli kittlad.”
”Sorry lilla vän..." flinade Darla. "men fuskar man och flyttar på andras spelpjäser blir man kittlad i det här huset. Familjeregler.”
Coral såg roat på sin bror som försökte komma undan Darlas kittlingsattacker.
Det kändes skönt att se honom glad.
Coral var oerhört tacksam att Darlas familj kunde få henne och Kyle att känna sig så trygga och lyckliga - och det var utan att de visste vad Coral och Kyle gick igenom med sin pappa.
”Erkänner du att du fuskar, Kyle?” frågade Darla.
”Aldrig!” fnissade Kyle.
”Okej, skyll dig själv.” flinade Darla.
Hon stoppade händerna innanför Kyles tröja och kittlade honom skoningslöst.
Kyle rodnade och försökte komma loss.
Amanda och Coral skrattade.
”Sluta skratta och hjälp mig istället!” sa Kyle.
”Du är det sötaste som finns, Kyle” sa Darla när hon slutat kittla honom.
”Jag håller med.” sa Amanda.
”Det är jag inte alls. Ni är ju helknasiga.” sa Kyle lite blygt.
”Mmmm, vi är helknasiga.” skrattade Darla. ”Men du är i alla fall jättesöt.”
Darla gav Kyle en kram.
Coral satt försjunken i egna tankar.
Hon önskade att hon och Kyle alltid kunde få ha det så här kul och mysigt.
”En penny för dina tankar.” sa Amanda.
”Va?” Coral kom tillbaka till verkligheten.
Amanda log.
”Vad tänker du på gumman?”
”Allt och inget.” mumlade Coral.
Kyle såg på sin syster. Han förstod att hon tänkte samma sak som han; att det var skönt att för en gångs skull få vara i en normal, trygg familj.
Darla strök Kyle över håret.
”Sitter du också och dagdrömmer nu?”
Kyle nickade.
Han önskade att Coral och han skulle få ha det så här bra längre än en dag.
*
måndag, december 21, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 17
*
21 December, 1970.
Måndag eftermiddag.
”Titta Ryan, vi står under mistel!” Jill pekade på mistel som hängde i ett rött band över dörrposten.
”Eh, det är inte mistel…” försökte Ryan lite nervöst. ”… det är basilika.”
”Älskling, vi gick inte på det där förra året, så vänta dig inte att vi ska göra det i år!” skrattade Maureen.
”Så du kommer inte undan det här året heller, sötnos.” sa Sheila.
”Ni får fånga mig först!”
Ryan skyndade sig mot terrassen, men tjejerna ställde sig i vägen för honom. Han hade inte en chans mot fem tjejer.
Maureen drog in honom i sin famn.
”Nu är du fast Ryan!”
”Jag vill inte ha några pussar.” fnissade Ryan. Hans kinder blev rosiga. ”Ni tjejer är ju farliga!”
Han tog sig ur Maureens grepp.
”Du får pussar vare sig du vill eller inte.” sa Sheila.
Hon knuffade milt ner Ryan i soffan och började pussa honom.
”Det finns ju ingen mistel här över soffan!” protesterade Ryan.
David som just skulle hänga upp mistel över dörren till terrassen gick fram till Ryan och tjejerna och höll misteln över soffan.
”Nu finns det mistel här också.” flinade han.
”Pappa…” suckade Ryan. ”Du är världens knäppaste!”
Tjejerna fnissade.
"Ryan, vad är värst: att bli pussad eller kittlad?” frågade Jill.
”Det är lika hemskt.” sa Ryan.
”Äh, det måste väl vara värre att bli kittlad.” sa Maureen. Hon satte sig intill Ryan i soffan.
”Ja, det vet väl du.” flinade Ryan.
”Och vad menar du med det?” sa Maureen småskrattande.
”Jag menar at du är kittlig.” sa Ryan. ”Inte sant?”
Han lade en hand på Maureens knä.
Maureen tog bort hans hand. Sedan drog hon ner Ryan så att han låg med överkroppen i hennes knä.
”Och du lille vän, är superkittlig.”
”Näää, det är jag inte.” protesterade Ryan.
”Inte ljuga så här nära jul.” sa Maggie. ”Då kommer inte tomten.”
”Kom igen tjejer, nu torterar vi sötnosen!” sa Sheila. ”Alla på en gång!”
”Nej!” fnissade Ryan. ”Pappa, hjälp mig!”
”Pappa hjälp mig?” skrattade David. ”Var det inte jag som var världens knäppaste alldeles nyss?”
”Skojade bara lite.” sa Ryan oskyldigt.
David skrattade.
”Bra försök, pysen.” sa David.
”Ska alla tortera mig nu?” frågade Ryan oroligt.
”Yep!” sa Sunshine.
”Skulle man inte vara snäll nu innan jul...?” flinade Ryan.
”Tomten har sagt att vi ska hålla ordning på dig.” sa Kate. ”Och då måste man kittlas lite.”
Ryan kiknade av skratt när hans familj och vänner började kittla honom.
”Ni får inga julklappar i år!” pep han.
*
☃
* 21 December, 1970.
Måndag eftermiddag.
”Titta Ryan, vi står under mistel!” Jill pekade på mistel som hängde i ett rött band över dörrposten.
”Eh, det är inte mistel…” försökte Ryan lite nervöst. ”… det är basilika.”
”Älskling, vi gick inte på det där förra året, så vänta dig inte att vi ska göra det i år!” skrattade Maureen.
”Så du kommer inte undan det här året heller, sötnos.” sa Sheila.
”Ni får fånga mig först!”
Ryan skyndade sig mot terrassen, men tjejerna ställde sig i vägen för honom. Han hade inte en chans mot fem tjejer.
Maureen drog in honom i sin famn.
”Nu är du fast Ryan!”
”Jag vill inte ha några pussar.” fnissade Ryan. Hans kinder blev rosiga. ”Ni tjejer är ju farliga!”
Han tog sig ur Maureens grepp.
”Du får pussar vare sig du vill eller inte.” sa Sheila.
Hon knuffade milt ner Ryan i soffan och började pussa honom.
”Det finns ju ingen mistel här över soffan!” protesterade Ryan.
David som just skulle hänga upp mistel över dörren till terrassen gick fram till Ryan och tjejerna och höll misteln över soffan.
”Nu finns det mistel här också.” flinade han.
”Pappa…” suckade Ryan. ”Du är världens knäppaste!”
Tjejerna fnissade.
"Ryan, vad är värst: att bli pussad eller kittlad?” frågade Jill.
”Det är lika hemskt.” sa Ryan.
”Äh, det måste väl vara värre att bli kittlad.” sa Maureen. Hon satte sig intill Ryan i soffan.
”Ja, det vet väl du.” flinade Ryan.
”Och vad menar du med det?” sa Maureen småskrattande.
”Jag menar at du är kittlig.” sa Ryan. ”Inte sant?”
Han lade en hand på Maureens knä.
Maureen tog bort hans hand. Sedan drog hon ner Ryan så att han låg med överkroppen i hennes knä.
”Och du lille vän, är superkittlig.”
”Näää, det är jag inte.” protesterade Ryan.
”Inte ljuga så här nära jul.” sa Maggie. ”Då kommer inte tomten.”
”Kom igen tjejer, nu torterar vi sötnosen!” sa Sheila. ”Alla på en gång!”
”Nej!” fnissade Ryan. ”Pappa, hjälp mig!”
”Pappa hjälp mig?” skrattade David. ”Var det inte jag som var världens knäppaste alldeles nyss?”
”Skojade bara lite.” sa Ryan oskyldigt.
David skrattade.
”Bra försök, pysen.” sa David.
”Ska alla tortera mig nu?” frågade Ryan oroligt.
”Yep!” sa Sunshine.
”Skulle man inte vara snäll nu innan jul...?” flinade Ryan.
”Tomten har sagt att vi ska hålla ordning på dig.” sa Kate. ”Och då måste man kittlas lite.”
Ryan kiknade av skratt när hans familj och vänner började kittla honom.
”Ni får inga julklappar i år!” pep han.
*
Rockin' Around the Christmas Tree - del 16
*
21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)
”Ramla inte ner nu.” sa Maureen oroligt när Ryan klättrade upp på statyn av stadens borgmästare.
”Ingen fara.” sa Ryan. ”Jag är van att klättra.”
”Jo vi vet det, Little Monkey Boy!” skrattade Sunshine.
”Ja, du klättrar ju på allt.” skrattade Maureen.
Ryan satte tomteluvan på borgmästarstatyn.
”Så där,” sa han förnöjt. ”nu fryser ingen staty här i stan om huvudet.”
Han klättrade ner till Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska vi klättra på nu?”
”Du ska inte klättra på nånting mer nu Ry.” skrattade Maureen. ”Nu ska vi gå hem till dig och ha julfest.”
”Och vi ska se om de har hängt upp nån mistel än.” sa Sheila.
”Ha, ha, jättekul.” sa Ryan.
”Men det är väl romantiskt att stå under en mistel och kyssas? Tycker du inte det Ryan…?” retades Sheila.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
”Det är ganska fånigt. Jag fattar inte varför folk måste pussas så fort de ser en mistel.”
”Du är så söt, Ryan, så dig måste man pussa hela tiden.” sa Sheila.
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*
☃
* 21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)
”Ramla inte ner nu.” sa Maureen oroligt när Ryan klättrade upp på statyn av stadens borgmästare.
”Ingen fara.” sa Ryan. ”Jag är van att klättra.”
”Jo vi vet det, Little Monkey Boy!” skrattade Sunshine.
”Ja, du klättrar ju på allt.” skrattade Maureen.
Ryan satte tomteluvan på borgmästarstatyn.
”Så där,” sa han förnöjt. ”nu fryser ingen staty här i stan om huvudet.”
Han klättrade ner till Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska vi klättra på nu?”
”Du ska inte klättra på nånting mer nu Ry.” skrattade Maureen. ”Nu ska vi gå hem till dig och ha julfest.”
”Och vi ska se om de har hängt upp nån mistel än.” sa Sheila.
”Ha, ha, jättekul.” sa Ryan.
”Men det är väl romantiskt att stå under en mistel och kyssas? Tycker du inte det Ryan…?” retades Sheila.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
”Det är ganska fånigt. Jag fattar inte varför folk måste pussas så fort de ser en mistel.”
”Du är så söt, Ryan, så dig måste man pussa hela tiden.” sa Sheila.
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*
Rockin' Around the Christmas Tree - del 15
*
21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)
”Grät du mamma?” frågade Ryan när showen var över och eleverna gick ner och mötte sina familjer.
”Ni sjöng ju så fint.” sa Kate.
”Jag grät nästan själv under de sista sångerna.” sa Maureen.
”Men lilla Maureen… är du så känslosam?” sa Ryan retsamt, men kärleksfullt, och klappade Maureen på huvudet.
Maureen bara skrattade och drog in Ryan i en kram.
Macy kom fram till dem.
”Ryan, tack för att jag fick sjunga.” sa hon.
Hon gav Ryan en kram. Sedan skyndade hon iväg.
”Har hon bättrat sig tro?” sa Maureen tankfullt.
”Det är snart jul.” flinade Ryan. ”Hon vill väl inte stå med på tomtens lista över stygga barn.”
De andra skrattade.
”Du hamnar definitivt inte på den listan.” sa Rebecca och rufsade om sin lillebrors hår.
”Säg inte det.” sa Ryan. ”Du vet inte vad vi har planerat att göra i eftermiddag...”
Han såg på Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska ni nu hitta på?” frågade David.
”Vi ska dela ut några tomteluvor.” sa Ryan lurigt.
”Ja, vi vill ju inte att stans statyer ska frysa om huvudet i jul.” sa Maureen.
”Vad gör ni om ni åker fast då?” frågade Maggie.
”Då skyller vi på er.” Ryan pekade på Maggie och Kate. ”Det var ju ni som startade den traditionen.”
”Vi ska nog inte avslöja mer om våra galna upptåg för barnen.” skrattade Maggie.
”Jo, gör det!” sa Ryan ivrigt.
*
☃
* 21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)
”Grät du mamma?” frågade Ryan när showen var över och eleverna gick ner och mötte sina familjer.
”Ni sjöng ju så fint.” sa Kate.
”Jag grät nästan själv under de sista sångerna.” sa Maureen.
”Men lilla Maureen… är du så känslosam?” sa Ryan retsamt, men kärleksfullt, och klappade Maureen på huvudet.
Maureen bara skrattade och drog in Ryan i en kram.
Macy kom fram till dem.
”Ryan, tack för att jag fick sjunga.” sa hon.
Hon gav Ryan en kram. Sedan skyndade hon iväg.
”Har hon bättrat sig tro?” sa Maureen tankfullt.
”Det är snart jul.” flinade Ryan. ”Hon vill väl inte stå med på tomtens lista över stygga barn.”
De andra skrattade.
”Du hamnar definitivt inte på den listan.” sa Rebecca och rufsade om sin lillebrors hår.
”Säg inte det.” sa Ryan. ”Du vet inte vad vi har planerat att göra i eftermiddag...”
Han såg på Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska ni nu hitta på?” frågade David.
”Vi ska dela ut några tomteluvor.” sa Ryan lurigt.
”Ja, vi vill ju inte att stans statyer ska frysa om huvudet i jul.” sa Maureen.
”Vad gör ni om ni åker fast då?” frågade Maggie.
”Då skyller vi på er.” Ryan pekade på Maggie och Kate. ”Det var ju ni som startade den traditionen.”
”Vi ska nog inte avslöja mer om våra galna upptåg för barnen.” skrattade Maggie.
”Jo, gör det!” sa Ryan ivrigt.
*
Rockin' Around the Christmas Tree - del 14
*
21 December, 1970.
Måndag.
”Hur är med vår lilla stjärna?” frågade Maureen och lade armen om Ryan. ”Är du nervös.”
”Nej, inte så mycket.” svarade Ryan och log.
Det var endast fem minuter kvar tills julshowen skulle börja.
Miss Wallace elever stod redo på scenen och publiken satt och småpratade med varandra.
”Kommer du att orka sjunga så här många låtar idag, Ryan?” frågade Macy. ”Är du verkligen bra i halsen redan?”
Sunshine, Maureen och Sheila blängde på Macy.
”Jag är frisk nu Macy.” svarade Ryan coolt.
”Just det, så inbilla dig inget Macy.” sa Maureen.
Macy fnös.
Miss Wallace bad eleverna vara tysta och stilla. Nu skulle ridån gå upp.
Eleverna inledde showen med en tuff version av Rockin' Around the Christmas Tree.
När de sjöng Oh Come All Ye Faithful såg Ryan på sin familj och blinkade med ena ögat åt dem.
Oh Come All Ye Faithful hade en speciell, lite rolig betydelse för familjen McKenzie, eftersom Rebecca som liten trodde att textraden
Oh come all ye faithful
joyful and triumphant
Oh come ye
oh come ye to Bethlehem.
Come and behold him
born the king of angels
Oh come let us adore him
handlade om Ryan.
Under The Twelve Days Of Christmas, som inte var helt lätt att sjunga, tappade Clark bort sin textrad.
Ryan vände sig mot Macy och tecknade åt henne att sjunga den raden istället.
Macy hängde snabbt på.
Miss Wallace såg stolt på dem från sin plats längst fram i publiken. Hon log mot Ryan och Macy och gjorde tummen upp.
Macy var lite förvånad, men väldigt glad över sitt solo, trots att det inte var mycket hon sjöng. Hon tyckte också att det var häftigt att Ryan räddat showen.
Näst sista sången var en stämningsfull duett med Ryan och Sunshine, All I Want For Christmas Is You och sedan avslutades showen med ett solo av Ryan, förstärkt av kören. Det var en medley av flera julsånger; O Holy Night/Silent Night/O Come All Ye Faithful.
Flera i publiken var så rörda att de torkade sig i ögonen med en pappersservett.
*
☃
* 21 December, 1970.
Måndag.
”Hur är med vår lilla stjärna?” frågade Maureen och lade armen om Ryan. ”Är du nervös.”
”Nej, inte så mycket.” svarade Ryan och log.
Det var endast fem minuter kvar tills julshowen skulle börja.
Miss Wallace elever stod redo på scenen och publiken satt och småpratade med varandra.
”Kommer du att orka sjunga så här många låtar idag, Ryan?” frågade Macy. ”Är du verkligen bra i halsen redan?”
Sunshine, Maureen och Sheila blängde på Macy.
”Jag är frisk nu Macy.” svarade Ryan coolt.
”Just det, så inbilla dig inget Macy.” sa Maureen.
Macy fnös.
Miss Wallace bad eleverna vara tysta och stilla. Nu skulle ridån gå upp.
Eleverna inledde showen med en tuff version av Rockin' Around the Christmas Tree.
När de sjöng Oh Come All Ye Faithful såg Ryan på sin familj och blinkade med ena ögat åt dem.
Oh Come All Ye Faithful hade en speciell, lite rolig betydelse för familjen McKenzie, eftersom Rebecca som liten trodde att textraden
Oh come all ye faithful
joyful and triumphant
Oh come ye
oh come ye to Bethlehem.
Come and behold him
born the king of angels
Oh come let us adore him
handlade om Ryan.
Under The Twelve Days Of Christmas, som inte var helt lätt att sjunga, tappade Clark bort sin textrad.
Ryan vände sig mot Macy och tecknade åt henne att sjunga den raden istället.
Macy hängde snabbt på.
Miss Wallace såg stolt på dem från sin plats längst fram i publiken. Hon log mot Ryan och Macy och gjorde tummen upp.
Macy var lite förvånad, men väldigt glad över sitt solo, trots att det inte var mycket hon sjöng. Hon tyckte också att det var häftigt att Ryan räddat showen.
Näst sista sången var en stämningsfull duett med Ryan och Sunshine, All I Want For Christmas Is You och sedan avslutades showen med ett solo av Ryan, förstärkt av kören. Det var en medley av flera julsånger; O Holy Night/Silent Night/O Come All Ye Faithful.
Flera i publiken var så rörda att de torkade sig i ögonen med en pappersservett.
*
En julklapp till Elle
*
Stevenson såg misstroget på sin chef.”Du driver med mig? Tänk om han rymmer!”
”Jag driver aldrig med folk.” sa Tom Harrison allvarligt. ”Och du, skulle du rymma från mig…?”
Tom Harrison var en bred man som mätte 1.97 i strumplästen. Han var snabbt som en kobra och starkare än få.
”Okej, du vinner.” suckade Stevenson. ”Men ska du verkligen ta med dig honom till Daisy’s…?”
Harrison gav sin underordnade en blick.
”Tycker du att det skulle vara bättre att ta med flickungen till fängelset…?”
”Nej…” muttrade Stevenson. ”Självklart inte.”
”Tänkte väl det.”
Tom Harrison reste sig och lämnade polishuset.
Elle satt i ett hörnbås på Daisy’s Diner och doppade pommes frites i ketchup.
Varje gång den lilla klockan ovanför dörren pinglade såg Elle upp; förhoppningsfullt. Men hon blev besviken varje gång. Det var aldrig dem hon väntade på.
Just som Daisy kom fram till Elles bord och frågade om hon ville ha något mer att äta pinglade dörrklockan igen och Tom Harrison klev in. Han stampade av sig snön och torkade av fötterna på dörrmattan.
Efter honom kom en man. Även han stampade snö av skorna, sedan såg han sig om, sökande.
Elle gav ifrån sig ett litet skrik och gled ner från hörnbåsets röda vinylsäte. Hon sprang mot mannen med utsträckta armar.
”Pappa Eddie!” skrek hon.
”Elle!”
Eddie Jenlin svepte upp sin lilla dotter i famnen, kramade och pussade henne.
Några av gästerna såg på dem. De flesta log, rörda av den lilla familjeåterföreningen.
Några såg mindre gillande ut. De visste att Eddie Jenlin satt i fängelse och undrade väl vad han gjorde här.
Elle hade registrerat gästernas blickar.
”Ni vet inget om min pappa. Så sluta glo.”
”Det är okej, Elle.” sa Eddie. Han höll Elle intill sig.
”Han har permission så att han kan träffa sin lilla flicka.” sa Harrison. ”Ni kan lugnt äta vidare.”
”Just det!” sa Elle.
Hon lindade armarna om sin fars hals och kramade honom hårt.
”Jag vill att du aldrig ska gå.” viskade hon. ”Jag vill att du ska vara hos mig.”
”Det vill jag också, min ängel.” svarade Eddie. ”När jag har avtjänat mitt straff ska vi vara tillsammans igen – för alltid.”
”Ja, och vara lyckliga alla dagar!” sa Elle.
När Tom Harrison följde Elle hem några timmar senare stack Elle sin lilla vanthand i Harrisons stora näve.
”Detta här var min bästaste julklapp.” sa flickan.
Hon strålade av glädje.
*
fredag, december 18, 2009
Goda tider
*
Lizzies inflyttning innebar goda tider för Coral och Kyle.
Fadern höll sig lugn. Under de två månader som nu gått sedan Lizzie kom in deras liv, hade varken Coral eller Kyle fått en enda smäll eller hotelse.
Det enda fadern fortfarande gjorde var att ge Kyle gliringar om hans matteproblem.
Mrs. Rice hade, vid mötet de haft på hösten, pratat med honom om Kyles Dyskalkyli.
När de kom hem hade fadern avfärdat det som trams och flum.
"Det är bara deras flummiga sätt att säga att Kyle är dum."
Lizzie hade strängt sagt ifrån att han aldrig någonsin fick säga att Kyle var dum.
"Läs på lite om Dyskalkyli istället, Robert, så att du vet vad din son går igenom." hade hon sagt.
Fadern hade blivit så ställd att han inte fick fram ett enda ord.
Coral och Kyle trivdes bra i Lizzies sällskap, inte bara för att de kunde känna sig trygga tack vare henne, utan också för att hon verkade tycka mycket om dem och hon hittade på roliga saker med dem. De gick på bio, teater, museer och gjorde mysiga utflykter och hon hjälpte dem med läxor de hade problem med.
"Det är lite för bra för att vara sant." sa Coral en kväll när hon och Kyle var ensamma hemma.
Kyle visste precis vad systern menade.
Trots att de hade det bra nu vågade Kyle och Coral inte ha för höga förhoppningar.
De visste att närsomhelst kunde förändringens vind blåsa upp till storm.
*
Lizzies inflyttning innebar goda tider för Coral och Kyle.
Fadern höll sig lugn. Under de två månader som nu gått sedan Lizzie kom in deras liv, hade varken Coral eller Kyle fått en enda smäll eller hotelse.
Det enda fadern fortfarande gjorde var att ge Kyle gliringar om hans matteproblem.
Mrs. Rice hade, vid mötet de haft på hösten, pratat med honom om Kyles Dyskalkyli.
När de kom hem hade fadern avfärdat det som trams och flum.
"Det är bara deras flummiga sätt att säga att Kyle är dum."
Lizzie hade strängt sagt ifrån att han aldrig någonsin fick säga att Kyle var dum.
"Läs på lite om Dyskalkyli istället, Robert, så att du vet vad din son går igenom." hade hon sagt.
Fadern hade blivit så ställd att han inte fick fram ett enda ord.
Coral och Kyle trivdes bra i Lizzies sällskap, inte bara för att de kunde känna sig trygga tack vare henne, utan också för att hon verkade tycka mycket om dem och hon hittade på roliga saker med dem. De gick på bio, teater, museer och gjorde mysiga utflykter och hon hjälpte dem med läxor de hade problem med.
"Det är lite för bra för att vara sant." sa Coral en kväll när hon och Kyle var ensamma hemma.
Kyle visste precis vad systern menade.
Trots att de hade det bra nu vågade Kyle och Coral inte ha för höga förhoppningar.
De visste att närsomhelst kunde förändringens vind blåsa upp till storm.
*
En vändning
*
Det var fredag morgon. Kyle och fadern satt utanför lärarnas kontor och väntade på mattelärarinnan Mrs. Rice. De skulle prata om Kyles mattesvårigheter.
Kyle bet på sin vänster tumnagel, så som han ofta gjorde när han var nervös.
Fadern tog försiktigt ner Kyles hand.
”Du förstör naglarna om du håller på så.”
”Förlåt…” mumlade Kyle.
Fadern log.
”Vad ber du om ursäkt för?”
Kyle undrade varför fadern plötsligt var så vänlig. Hela morgonen hade han varit lugn och trevlig mot både Kyle och Coral.
”Jag har en överraskning till dig och Coral.” sa fadern. ”Jag har träffat någon. Ni ska få en ny mamma. Vet ni vem det är?”
Kyle skakade på huvudet.
”Jo, ni har ju träffat henne flera gånger. Lizzie - fotografen! Hon flyttar hem till oss redan idag. Vi bestämde det sent igår kväll.”
Då förstod Kyle varför fadern blivit så trevlig. Han var kär och lycklig.
En del av Kyle var glad för att Lizzie skulle flytta in till dem. Hon var en mycket rar och trevlig kvinna. Men en annan del av honom ville varna Lizzie för faderns mycket ombytliga humör.
Kyle visste att han var naiv, men han hoppades så att fadern skulle vara en god far på heltid nu när han blivit ihop med Lizzie.
”Vad säger du det, gubben? Va?”
Fadern rufsade om hans hår och log mot honom igen.
”En ny mamma. Det blir väl bra?”
Kyle nickade.
Han kände sig inte helt lättad. Den här ”Jekyll och Hyde-dansen”, som Coral brukade kalla det, hade de varit med om förr.
Närsomhelst kunde fadern bli Mr. Hyde igen.
Kyle bestämde sig för att njuta av de goda tiderna som skulle följa så länge Lizzie bodde hos dem.
Man visste aldrig hur länge sådana stunder kunde vara.
Mrs. Rice öppnade dörren till sitt kontor.
”Varsågoda, ni kan komma in och sätta er.”
Kyle började åter bita på tumnageln.
*
Det var fredag morgon. Kyle och fadern satt utanför lärarnas kontor och väntade på mattelärarinnan Mrs. Rice. De skulle prata om Kyles mattesvårigheter.
Kyle bet på sin vänster tumnagel, så som han ofta gjorde när han var nervös.
Fadern tog försiktigt ner Kyles hand.
”Du förstör naglarna om du håller på så.”
”Förlåt…” mumlade Kyle.
Fadern log.
”Vad ber du om ursäkt för?”
Kyle undrade varför fadern plötsligt var så vänlig. Hela morgonen hade han varit lugn och trevlig mot både Kyle och Coral.
”Jag har en överraskning till dig och Coral.” sa fadern. ”Jag har träffat någon. Ni ska få en ny mamma. Vet ni vem det är?”
Kyle skakade på huvudet.
”Jo, ni har ju träffat henne flera gånger. Lizzie - fotografen! Hon flyttar hem till oss redan idag. Vi bestämde det sent igår kväll.”
Då förstod Kyle varför fadern blivit så trevlig. Han var kär och lycklig.
En del av Kyle var glad för att Lizzie skulle flytta in till dem. Hon var en mycket rar och trevlig kvinna. Men en annan del av honom ville varna Lizzie för faderns mycket ombytliga humör.
Kyle visste att han var naiv, men han hoppades så att fadern skulle vara en god far på heltid nu när han blivit ihop med Lizzie.
”Vad säger du det, gubben? Va?”
Fadern rufsade om hans hår och log mot honom igen.
”En ny mamma. Det blir väl bra?”
Kyle nickade.
Han kände sig inte helt lättad. Den här ”Jekyll och Hyde-dansen”, som Coral brukade kalla det, hade de varit med om förr.
Närsomhelst kunde fadern bli Mr. Hyde igen.
Kyle bestämde sig för att njuta av de goda tiderna som skulle följa så länge Lizzie bodde hos dem.
Man visste aldrig hur länge sådana stunder kunde vara.
Mrs. Rice öppnade dörren till sitt kontor.
”Varsågoda, ni kan komma in och sätta er.”
Kyle började åter bita på tumnageln.
*
torsdag, december 17, 2009
En prövning
*
”Jag kan inte visa honom det här...”
Kyle hade kramat det rättade matteprovet så hårt i sin hand att pappret var alldeles mjukt och skrynkligt.
”Visa mig vaddå?”
Kyle stelnade till när fadern ställde sig bakom honom.
”M-m-m-m-a… matteprovet.”
Fadern daskade till Kyle i bakhuvudet.
”Sluta stamma! Du låter ju efterbliven!”
”Sluta!” skrek Coral.
Fadern gav henne en varnande blick.
”Ut härifrån. Jag pratar med din bror nu.”
”Nej.” sa Coral.
”Nej? Sa du nej? Du säger alltså emot din far...?”
”Ja, det gör jag.” svarade Coral mellan sammanbitna tänder.
”Coral, gör som han säger.” mumlade Kyle.
”Åh, det gör hon.” sa fadern kallt. ”Hon vet bättre än att käfta emot mig. Eller hur Coral?”
Coral gav fadern en förintande blick.
”Du klarar dig den här gången.” sa fadern. ”Men nästa gång har du inte samma tur. Nå Kyle, visa mig matteprovet nu.”
”H-h-h-här…” stammade Kyle och gav sin far matteprovet.
”Sluta stamma sa jag ju. Folk kan ju tro att du är en idiot.”
Fadern hånskrattade och lade armen om sonens hals.
”Vill du att folk ska tro det, Kyle... att du är en liten idiot?”
Han sneglade på sonens matteprov. Han började hånskratta igen.
”Fast om de tittar på det här så behöver de inte tro längre!”
”Håll käften!” vrålade Coral. ”Det är inte Kyles fel att matte är svårt! Och det blir inte bättre av att du hånar honom hela tiden!”
Fadern gick långsamt mot sin dottern. Han höjde handen.
”Ja, slå då.” sa Coral. ”Det är ju det enda du är bra på!”
Det blev ett slag med öppen handflata mot högra kinden.
Coral tog emot slaget utan att röra en min.
Sedan grep hon om Kyles handled och drog med sig honom ut i hallen.
Tillsammans sprang de ut ur huset, lämnade fadern ensam med sin ilska.
*
”Jag kan inte visa honom det här...”
Kyle hade kramat det rättade matteprovet så hårt i sin hand att pappret var alldeles mjukt och skrynkligt.
”Visa mig vaddå?”
Kyle stelnade till när fadern ställde sig bakom honom.
”M-m-m-m-a… matteprovet.”
Fadern daskade till Kyle i bakhuvudet.
”Sluta stamma! Du låter ju efterbliven!”
”Sluta!” skrek Coral.
Fadern gav henne en varnande blick.
”Ut härifrån. Jag pratar med din bror nu.”
”Nej.” sa Coral.
”Nej? Sa du nej? Du säger alltså emot din far...?”
”Ja, det gör jag.” svarade Coral mellan sammanbitna tänder.
”Coral, gör som han säger.” mumlade Kyle.
”Åh, det gör hon.” sa fadern kallt. ”Hon vet bättre än att käfta emot mig. Eller hur Coral?”
Coral gav fadern en förintande blick.
”Du klarar dig den här gången.” sa fadern. ”Men nästa gång har du inte samma tur. Nå Kyle, visa mig matteprovet nu.”
”H-h-h-här…” stammade Kyle och gav sin far matteprovet.
”Sluta stamma sa jag ju. Folk kan ju tro att du är en idiot.”
Fadern hånskrattade och lade armen om sonens hals.
”Vill du att folk ska tro det, Kyle... att du är en liten idiot?”
Han sneglade på sonens matteprov. Han började hånskratta igen.
”Fast om de tittar på det här så behöver de inte tro längre!”
”Håll käften!” vrålade Coral. ”Det är inte Kyles fel att matte är svårt! Och det blir inte bättre av att du hånar honom hela tiden!”
Fadern gick långsamt mot sin dottern. Han höjde handen.
”Ja, slå då.” sa Coral. ”Det är ju det enda du är bra på!”
Det blev ett slag med öppen handflata mot högra kinden.
Coral tog emot slaget utan att röra en min.
Sedan grep hon om Kyles handled och drog med sig honom ut i hallen.
Tillsammans sprang de ut ur huset, lämnade fadern ensam med sin ilska.
*
onsdag, december 16, 2009
Förvandling
*
Coral och Kyle mindes att fadern inte alltid varit elak och våldsam mot dem.
De första åren i deras liv hade han faktiskt varit ganska snäll och omtänksam.
När Coral var fem och Kyle fyra år träffade fadern en kvinna som flyttade in hos dem.
De hade det bra tillsammans allihop. Men två år senare lämnade kvinnan honom.
Coral och Kyle mindes inte varför hon flyttat, bara att de länge saknade sin snälla styvmor.
När Coral och Kyle var åtta och sju år gamla började faderns förvandling, från Dr. Jekyll till Mr. Hyde. Han blev mer och mer sträng och kunde skrika åt dem för ingenting.
Första gången han bar hand på sina barn var en kväll när Coral var 8 ½ och Kyle 7 ½ år.
Coral hade hört några äldre barn använda grova svordomar och på kvällen råkade hon använda en av dem när hon berättade något.
Fadern hade gripit tag om hennes nacke och dragit med sig henne till badrummet.
”Små flickor ska inte svära!” vrålade han.
Kyle, som satt i badkaret och tog sitt kvällsbad, började gråta när han såg sin förskrämda och gråtande syster.
”Om små flickor svär måste man tvätta munnen på dem!” sa fadern.
Han tryckte ner Coral på toalettlocket, tvingade upp hennes käkar och hällde flytande tvål i hennes mun.
När han tyckte att han var klar med tuktningen av Coral, vände han sig mot Kyle och gav honom en rungade örfil, bara för att han grät.
Sedan lämnade han sina snyftande barn i badrummet och smällde igen dörren efter sig.
När Coral lyckats få bort det mesta av tvålen ur munnen och kräkts i toaletten, såg hon rödögt på sin lillebror och sa:
”Svär aldrig, Kyle.”
*
Coral och Kyle mindes att fadern inte alltid varit elak och våldsam mot dem.
De första åren i deras liv hade han faktiskt varit ganska snäll och omtänksam.
När Coral var fem och Kyle fyra år träffade fadern en kvinna som flyttade in hos dem.
De hade det bra tillsammans allihop. Men två år senare lämnade kvinnan honom.
Coral och Kyle mindes inte varför hon flyttat, bara att de länge saknade sin snälla styvmor.
När Coral och Kyle var åtta och sju år gamla började faderns förvandling, från Dr. Jekyll till Mr. Hyde. Han blev mer och mer sträng och kunde skrika åt dem för ingenting.
Första gången han bar hand på sina barn var en kväll när Coral var 8 ½ och Kyle 7 ½ år.
Coral hade hört några äldre barn använda grova svordomar och på kvällen råkade hon använda en av dem när hon berättade något.
Fadern hade gripit tag om hennes nacke och dragit med sig henne till badrummet.
”Små flickor ska inte svära!” vrålade han.
Kyle, som satt i badkaret och tog sitt kvällsbad, började gråta när han såg sin förskrämda och gråtande syster.
”Om små flickor svär måste man tvätta munnen på dem!” sa fadern.
Han tryckte ner Coral på toalettlocket, tvingade upp hennes käkar och hällde flytande tvål i hennes mun.
När han tyckte att han var klar med tuktningen av Coral, vände han sig mot Kyle och gav honom en rungade örfil, bara för att han grät.
Sedan lämnade han sina snyftande barn i badrummet och smällde igen dörren efter sig.
När Coral lyckats få bort det mesta av tvålen ur munnen och kräkts i toaletten, såg hon rödögt på sin lillebror och sa:
”Svär aldrig, Kyle.”
*
Små vita lögner - del 2
*
Liksom Coral brukade Kyle hjälpa till i badhuset en dag i veckan, fast på onsdagar.
De tyckte att jobbet var helt okej. De träffade trevligt folk och tjänade egna pengar.
Båda syskonen Collins var omtyckta bland personal och gäster i simhallen.
Kyle var populär hos tjejerna, de tyckte att han var söt och snäll.
De vuxna kvinnorna och damerna gillade honom för att han var snäll och artig och inte hade behov av att hävda sig och spela tuffa, som de tyckte att många andra i Kyles ålder gjorde.
Kyles granne hade en gång sagt: ”Alla tjejer mellan fyra och hundra år älskar Kyle”. Och det stämde väldigt bra.
Coral var också mycket uppskattad för sin artighet och vänliga sätt. Flera av de yngre flickorna såg upp till henne och tyckte hon var väldigt cool.
Syskonens lite annorlunda utseenden drog också folks blickar till sig.
Coral hade kopparrött hår och mörkblå ögon, ovanligt i Blue Creek och grannstäderna, där de flesta var brunhåriga eller blonda.
Kyles ögon var, liksom systerns, mörkt kristallblå och han hade hasselnötsbrunt hår, som kunde få ljusare, lite "strawberry blonde" slingor, av sommarsol.
Nu sprang Elle mot Kyle med utsträckta armar.
”Kyle!” ropade hon glatt och slog armarna om hans hals.
Kyle, som satt på huk och pratade med en kompis som stod nere i poolen, välte nästan omkull på grund av farten Elle haft när hon sprang.
”Oj, här är småungarna brutala.” skojade Kyles kompis.
”Hej Elle.” skrattade Kyle. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra.” sa Elle. ”Hur mår du?”
Kyle log mot den lilla sjuåringen.
”Jag mår bra.”
”Och hur mår Coral? Har hon fortfarande ont i ögat?” frågade Elle oroligt.
”Jag tror det är lite bättre.” sa Kyle.
”Måste ha gjort ont att bli träffad av en dykring.” sa Elle.
”Eh… ja, det måste det.” sa Kyle.
Han förstod att det var Coral som hittat på det där med dykringen, de var båda vana vid att hitta på sanningar om sina skador.
Han lade ”sanningen” på minnet - ifall någon mer skulle fråga vad som hänt med Corals öga.
*
Liksom Coral brukade Kyle hjälpa till i badhuset en dag i veckan, fast på onsdagar.
De tyckte att jobbet var helt okej. De träffade trevligt folk och tjänade egna pengar.
Båda syskonen Collins var omtyckta bland personal och gäster i simhallen.
Kyle var populär hos tjejerna, de tyckte att han var söt och snäll.
De vuxna kvinnorna och damerna gillade honom för att han var snäll och artig och inte hade behov av att hävda sig och spela tuffa, som de tyckte att många andra i Kyles ålder gjorde.
Kyles granne hade en gång sagt: ”Alla tjejer mellan fyra och hundra år älskar Kyle”. Och det stämde väldigt bra.
Coral var också mycket uppskattad för sin artighet och vänliga sätt. Flera av de yngre flickorna såg upp till henne och tyckte hon var väldigt cool.
Syskonens lite annorlunda utseenden drog också folks blickar till sig.
Coral hade kopparrött hår och mörkblå ögon, ovanligt i Blue Creek och grannstäderna, där de flesta var brunhåriga eller blonda.
Kyles ögon var, liksom systerns, mörkt kristallblå och han hade hasselnötsbrunt hår, som kunde få ljusare, lite "strawberry blonde" slingor, av sommarsol.
Nu sprang Elle mot Kyle med utsträckta armar.
”Kyle!” ropade hon glatt och slog armarna om hans hals.
Kyle, som satt på huk och pratade med en kompis som stod nere i poolen, välte nästan omkull på grund av farten Elle haft när hon sprang.
”Oj, här är småungarna brutala.” skojade Kyles kompis.
”Hej Elle.” skrattade Kyle. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra.” sa Elle. ”Hur mår du?”
Kyle log mot den lilla sjuåringen.
”Jag mår bra.”
”Och hur mår Coral? Har hon fortfarande ont i ögat?” frågade Elle oroligt.
”Jag tror det är lite bättre.” sa Kyle.
”Måste ha gjort ont att bli träffad av en dykring.” sa Elle.
”Eh… ja, det måste det.” sa Kyle.
Han förstod att det var Coral som hittat på det där med dykringen, de var båda vana vid att hitta på sanningar om sina skador.
Han lade ”sanningen” på minnet - ifall någon mer skulle fråga vad som hänt med Corals öga.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)