*
När vi hade suttit där i sanden en stund huttrade Alex plötsligt till.
"Raring, du fryser ju... nu går vi hem till dig och stoppar dig i ett varmt bad." sa jag bestämt.
Alex såg roat på mig.
"Vi...? Tror du inte jag kan bada själv?" sa han leende.
Jag skakade glatt på huvudet.
"Nope! För nån måste ju se till att du tvättar dig ordentligt bakom öronen."
Alex skakade på huvudet åt mig och muttrade truligt att jag var knasig.
Jag log och rufsade om i hans hår. Det var lite trassligt av salt havsvatten.
"Du behöver nog tvätta håret." sa jag.
"Tror du?" sa Alex och skrattade lite.
Jag nickade och reste mig ur sanden. Sedan drog jag upp Alex på fötter.
"Nu går vi hem. Jag tror din familj är lite orolig."
Alex ryckte lätt på axlarna.
"Nja... dom vet nog att jag är här."
Jag lade armen om hans midja och drog honom med mig mot familjen Clarkes hus på andra sidan vägen.
"Och Joanne sa att du inte har ätit nåt på hela dagen." påpekade jag.
Alex log lite och skakade på huvudet.
"Föräldrar... alltid lika oroliga..."
Jag gav Alex en lätt dask i baken.
"Klart man blir orolig för dig, man vet ju aldrig vad du hittar på."
Alex skrattade och lade armen om mina axlar.
"Vet du Holly, jag har verkligen tur. Jag har världens bästa familj - och världens bästa kompis. Tack för att du kom ner hit och snackade lite med mig."
Awww... älskade Alex. Han gjorde mig rörd.
"Och du är den finaste killen i hela världen." sa jag.
Jag drog honom tätare intill mig och gav honom en puss på kinden.
Sedan log jag, för Alex är så söt när han blir generad.
Han vet liksom inte riktig vad han ska säga eller göra när man pussar honom, eller talar om hur söt och fin han är.
När vi hade suttit där i sanden en stund huttrade Alex plötsligt till.
"Raring, du fryser ju... nu går vi hem till dig och stoppar dig i ett varmt bad." sa jag bestämt.
Alex såg roat på mig.
"Vi...? Tror du inte jag kan bada själv?" sa han leende.
Jag skakade glatt på huvudet.
"Nope! För nån måste ju se till att du tvättar dig ordentligt bakom öronen."
Alex skakade på huvudet åt mig och muttrade truligt att jag var knasig.
Jag log och rufsade om i hans hår. Det var lite trassligt av salt havsvatten.
"Du behöver nog tvätta håret." sa jag.
"Tror du?" sa Alex och skrattade lite.
Jag nickade och reste mig ur sanden. Sedan drog jag upp Alex på fötter.
"Nu går vi hem. Jag tror din familj är lite orolig."
Alex ryckte lätt på axlarna.
"Nja... dom vet nog att jag är här."
Jag lade armen om hans midja och drog honom med mig mot familjen Clarkes hus på andra sidan vägen.
"Och Joanne sa att du inte har ätit nåt på hela dagen." påpekade jag.
Alex log lite och skakade på huvudet.
"Föräldrar... alltid lika oroliga..."
Jag gav Alex en lätt dask i baken.
"Klart man blir orolig för dig, man vet ju aldrig vad du hittar på."
Alex skrattade och lade armen om mina axlar.
"Vet du Holly, jag har verkligen tur. Jag har världens bästa familj - och världens bästa kompis. Tack för att du kom ner hit och snackade lite med mig."
Awww... älskade Alex. Han gjorde mig rörd.
"Och du är den finaste killen i hela världen." sa jag.
Jag drog honom tätare intill mig och gav honom en puss på kinden.
Sedan log jag, för Alex är så söt när han blir generad.
Han vet liksom inte riktig vad han ska säga eller göra när man pussar honom, eller talar om hur söt och fin han är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar