*
Jag log.
"Ta det lugnt nu vildbasare." sa jag och masserade hans nacke.
Alex skrattade till och jag antog att det hade med beröringen att göra, mer än det jag sa.
"Vad skrattar du åt?" frågade jag.
Alex mumlade att han inte skrattade åt något särskilt och när jag frågade om min beröring kittlades förnekade han det bestämt.
"Såååå jäklarns kittlig är jag faktiskt inte, Holly."
"Lilla lögnare." skrattade jag.
Han lade sin hand på mitt knä och log brett.
"Är inte du kittlig här...?" sa han.
Jag tog bort hans hand.
"Nu pratade vi om dig Lill-räkan." skrattade jag.
Alex skakade leende på huvudet och slog armarna om mig.
"Försök inte slingra dig nu Holly. Erkänn att du är kittlig."
Han tänkte tydligen inte ge sig. Hans beslutsamhet var så charmig att jag blev full i skratt.
"Lyssna på mig sötnos. Jag är ganska kittlig, det vet du."
Alex nickade förnöjt.
"Men," fortsatte jag. "till skillnad från dig kan jag erkänna det."
"Men jag..." började Alex.
Jag visste vad han skulle säga och log.
"Nej Alex, du erkänner aldrig att du är kittlig. Din knasboll."
Jag pussade honom på näsan.
Alex log.
"Okej, jag är väl ganska kittlig."
Jag gav honom en granskande blick.
"Snarare super-kittlig, älskade vännen." fnissade jag.
Alex skruvade lite besvärat på sig.
"Mmmm... och det är pinsamt."
Jag skrattade och strök honom över ryggen.
"Inte då, det är gulligt. Och väldigt bra, för man kan köra utpressning på dig och få dig att erkänna saker."
Alex bara gapade, låtsades bli helt förnärmad.
"Sånt där kallas tortyr." mumlade han.
"Håll truten och ge mig en kram." sa jag och drog honom intill mig.
Alex lydde (haha!).
Och han höll om mig länge.
Jag log.
"Ta det lugnt nu vildbasare." sa jag och masserade hans nacke.
Alex skrattade till och jag antog att det hade med beröringen att göra, mer än det jag sa.
"Vad skrattar du åt?" frågade jag.
Alex mumlade att han inte skrattade åt något särskilt och när jag frågade om min beröring kittlades förnekade han det bestämt.
"Såååå jäklarns kittlig är jag faktiskt inte, Holly."
"Lilla lögnare." skrattade jag.
Han lade sin hand på mitt knä och log brett.
"Är inte du kittlig här...?" sa han.
Jag tog bort hans hand.
"Nu pratade vi om dig Lill-räkan." skrattade jag.
Alex skakade leende på huvudet och slog armarna om mig.
"Försök inte slingra dig nu Holly. Erkänn att du är kittlig."
Han tänkte tydligen inte ge sig. Hans beslutsamhet var så charmig att jag blev full i skratt.
"Lyssna på mig sötnos. Jag är ganska kittlig, det vet du."
Alex nickade förnöjt.
"Men," fortsatte jag. "till skillnad från dig kan jag erkänna det."
"Men jag..." började Alex.
Jag visste vad han skulle säga och log.
"Nej Alex, du erkänner aldrig att du är kittlig. Din knasboll."
Jag pussade honom på näsan.
Alex log.
"Okej, jag är väl ganska kittlig."
Jag gav honom en granskande blick.
"Snarare super-kittlig, älskade vännen." fnissade jag.
Alex skruvade lite besvärat på sig.
"Mmmm... och det är pinsamt."
Jag skrattade och strök honom över ryggen.
"Inte då, det är gulligt. Och väldigt bra, för man kan köra utpressning på dig och få dig att erkänna saker."
Alex bara gapade, låtsades bli helt förnärmad.
"Sånt där kallas tortyr." mumlade han.
"Håll truten och ge mig en kram." sa jag och drog honom intill mig.
Alex lydde (haha!).
Och han höll om mig länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar