Apor & skaldjur - del 2

När Sunshine och Maureen kom hem från bion sprang Ryan ner på stranden och mötte dem.
”Man skulle kunna tro att du inte har sett oss på tre år!” skrattade Maureen. ”Vi har varit bort i två timmar. Har du saknat oss eller?”
”Nä, jag har inte saknat er.” sa Ryan, plötsligt blyg. ”Jag har haft tråkigt.”
”Du har visst saknat oss!” retades Maureen.
Hon slog armarna om Ryan och pussade honom på kinden.
”Tjejer…” mumlade Ryan.
Han torkade bort kyssen och rodnade.
Sunshine och Maureen fnissade.
Kate, David och Maggie stod uppe på verandan och tittade ner på Ryan och tjejerna.
”Kom upp och ät nu!” ropade Kate. ”Vi har dukat här ute.”
”Vi kommer!” ropade tjejerna.
”Kolla nu när jag klättrar upp!” ropade Ryan till Kate.
David harklade sig.
”Jag skojade bara!” flinade Ryan.
”Tur för dig det.” sa David och log.

”Vad har ni gjort i skolan idag då?” frågade Maggie när de ätit.
”Vi pratade om vårkonserten.” sa Maureen.
”Och jag blev torterad.” sa Ryan. ”Av fjorton tjejer!”
”Vad gjorde ni med honom?” frågade Maggie.
”Vi kittlade honom lite bara.” sa Maureen oskyldigt.
”Lite…?!” sa Ryan. ”Månadens underdrift!”
”Lilla stackare!” skrattade Maggie. ”Var det hemskt?”
”Ja!” sa Ryan. ”Tjejer är farliga!”
”Du älskar tjejer.” sa Maureen och petade honom i sidan.
”Inte idag.” mumlade Ryan truligt.
”Just det, Ryan, vi träffade Macy vid bion.” sa Sunshine. ”Hon var fortfarande sur.”
”Hon kommer nog vara sur resten av året.” sa Ryan med ett litet skratt.
”Vad var hon sur för?” undrade Maggie.
”Hon får inte sjunga på vårkonserten i år.” sa Sunshine.
”Vem ska då sjunga alla solon?” frågade Kate.
Ryan log hemligt.
”Vad ler du åt?” frågade David. ”Är det du som ska sjunga?”
Ryan nickade.
”Vad roligt älskling!” sa Kate. ”Grattis!”
Hon reste sig och kramade sin son.
”Grattis grabben!” sa David stolt.
”Vad kul att du ska sjunga, raring!” sa Maggie.
Hon kramade också om Ryan.
”Är det så kul att jag ska sjunga?” sa Ryan förvånat.
”Ja, det är det!” sa Maureen. ”Du är så duktig!”
Ryan log lite generat.
”Äh, så bra är jag inte.”
”Jo det är du!” sa Sunshine.
”Just det!” sa Maureen.
”Ni ska väl inte också krama mig nu va?” sa Ryan.
Sunshine och Maureen skrattade. Sedan kramade de Ryan.
”Tjejer är verkligen jobbiga…!” suckade Ryan.
Sedan började han fnissa när Maureen kittlade honom i nacken.
”Sluta kittlas!” pep han.
”Tar du tillbaka det där?” frågade Maureen.
”Nej, tjejer är jobbiga!” fnissade Ryan.
”Om du inte tar tillbaka låter jag mamma kittla dig!” varnade Maureen.
Ryan svalde.
”Just det...” flinade Maureen. ”Hon kittlas värre än vad jag gör. Mycket värre.”
”Jag tar tillbaka!” sa Ryan snabbt. ”Tjejer är inte jobbiga! Jag älskar tjejer.”
De andra skrattade.
”Det är alltid lika roligt att retas med dig Ryan.” sa Maureen.
Ryan kastade en brödbit på henne.
Maureen låtsades bli förnärmad.
”Kastar du bröd på mig…? Vad är jag - en anka eller?”
Ryan flinade.
”Mmm, du ser ut som en anka.”
”Du ska få för anka.”
Maureen såg på Maggie, som satt bredvid Ryan i soffan.
”Mamma, vill du…?”
Maggie log.
”Med nöje.”

Apor & skaldjur

Ryan satt på verandaräcket och såg ut mot havet.
”Hur är det raring?” frågade Kate som just kom ut på verandan.
”Jag har tråkigt.” sa Ryan dystert.
”Var är flickorna då?” frågade Kate.
”På bio.”
”Men då får du hitta på något att göra tills de kommer tillbaka.”
”Mmm…” suckade Ryan.
”Du ramlar väl inte ner därifrån nu va, grabben?” sa David.
”Nej då.” sa Ryan och log.
Ryan reste sig upp på räcket.
”Nej, men snälla Ryan, sätt dig eller kom ner därifrån!” sa Kate förskräckt.
”Men jag ska inte ramla ner.” sa Ryan. ”Men om jag gör dig nervös kan jag sätta mig ner.”
”Ja tack.” sa Kate.
”Ja, gör det.” sa David. ”Vi vill inte hamna på akuten mer nu.”
”Nej, helst inte.” instämde Kate.
Ryan satte sig igen.
Kate slog armarna om sin son.
”Envisa unge. Vad ska vi göra med dig och all din energi?”
”Mamma, ska jag visa att jag kan klättra upp för verandan?” frågade Ryan ivrigt.
”Kan du klättra ända upp hit?” frågade Kate förbluffat. ”Från stranden?”
”Yep!” sa Ryan stolt.
”Ja, han är en riktigt liten apa.” sa David. ”Men du, i fortsättningen håller vi oss på jorden, okej Ryan?”
”All right.” sa Ryan.

Maggie stod på stranden och vinkade till dem.
”Hallå däruppe!”
”Hej Maggie! Kom upp!” ropade David tillbaka.
Maggie kom upp till dem.
Hon såg på Ryan som såg ut mot havet igen.
”Hur är det med den här sötnosen då?”
”Han är uttråkad.” svarade Kate.
Maggie kramade om Ryan.
”Maureen och Sunny kommer tillbaka om en ungefär timme, raring.” sa hon.
”Då kan väl ni äta middag med oss här?” sa Kate.
”Ja, gärna!” sa Maggie.
”Ska vi åka och köpa lite skaldjur?” föreslog David.
Ryan sken upp.
”Massor med skaldjur!”
David, Kate och Maggie skrattade.
”Hoppa in i bilen, så åker vi till fiskmarknaden och köper massor med skaldjur.” sa David.
Ryan hoppade ner från räcket och skyndade mot trappan.
”Skor, älskling.” sa Kate. ”Du kan inte gå barfota på fiskmarknaden.”
”Visst ja, skor!”
Ryan sprang in och hämtade sina skor.
”Tänk om man hade hälften av den pojkens energi!” sa Maggie.

En liten hemlighet - del 3

”Skönt att jag ska sjunga duett med dig, Sunny och inte med Macy.” sa Ryan.
”Vi kan fråga lärarna om du får sjunga en liten duett med Macy.” retades Sunshine.
”Ja, det vore väl kul Ryan?” sa Maureen.
”Ni tjejer är verkligen jätteroliga.” sa Ryan. ”Jag borrar hellre i mina egna tänder!”
Maureen fortsatte att retas med honom:
”Eller ännu bättre: en liten kärleksduett med Jill!”
”Maureen, vet du, jag kan brotta ner dig hur lätt som helst.” sa Ryan ivrigt och slog armarna om Maureen.
Hans ögon glittrade av busighet.
”Jaså du, sötnos.” skrattade Maureen. ”Ryan, har du glömt att jag alltid vinner när du försöker brottas?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nähä! Det gör du inte alls.”
”Joho då, det gör jag visst!” sa Maureen. ”För Ryan, raring, jag kan kittla dig hur lätt som helst, det vet du.”
Maureen och Sunshine log brett när de såg hur Ryans kaxighet snabbt byttes mot nervositet.
Ryan svalde nervöst.
”Men… jag är inte kittlig.” försökte han.
”Lögnare!” fnissade Sunshine.
”Alla vet att du är kittlig, Ryan!” sa Maureen.
”Nähä, det gör de inte alls!” sa Ryan.
”Sheila sa igår ju att hon skulle berätta för dem, minns du väl.” sa Sunshine.
Plötsligt log Ryan triumferande.
”Maureen, du är ju också kittlig!”
”Kanske det.” log Maureen.
Hon drog ner Ryan, så att han halvlåg i hennes famn.
”Men jag är långt ifrån lika kittlig som du, Ryan. Dessutom är det nog inte så klokt av dig att retas med mig här - bland fjorton tjejer.”
Ryan slog utmanande ut med armarna.
”Okej, kom igen - kittla mig då.” sa han kaxigt.
”Ryan... var försiktig med vad du önskar dig…” varnade Sunshine.
Sheila och några andra tjejer i klassen kom fram till Ryan.
”Ville du nåt lille vän?” frågade Sheila.
Ryan skakade på huvudet.
”Jag tyckte precis att du ville att vi skulle kittla dig.” sa Sheila.
”Nej.” sa Ryan. ”Du hörde fel.”
Tjejerna skrattade.
”Du inser att du inte kommer undan nu, va?” sa Maureen.
”Jag skojade bara!” försökte Ryan. ”Ni kan återgå till det ni höll på med.”
Maureen höll fast honom.
”Jag bara skojade. Jag är inte kittlig.” försökte Ryan igen och rodnade. ”Maureen, släpp mig.”
”Ledsen sötnos, men du är fast här nu.” sa Maureen.

En liten hemlighet - del 2

”Vad?!” skrek Macy med skärande tonfall. ”Men jag sjunger varje år!”
Miss Wallace ignorerade Macy, istället såg hon på Ryan och log mot honom.
”Det vore väldigt roligt om du vill ta solot i år Ryan.”
Sunshine puttade till Ryan.
”Gör det! Säg ja!”
”Okej, jag gör det.” sa Ryan.
Macy gav ifrån sig ett ljudligt indignerat läte.
”Ville du säga något, Macy?” frågade Miss Wallace lugnt.
”Jag sjunger varje år!” gnällde hon igen.
”Har du hakat upp dig eller?” frågade Sheila.
”Det är väl rättvist att ge någon annan chansen i år?” sa Miss Wallace. ”Inte sant, Macy?”
Macy vände sig mot Ryan.
”Ryan, kan du ens sjunga...?”

Ryan öppnade munnen för att svara, men Arthur hann före.
”Nej, han låter som en katt i en mixer.” sa Arthur och himlade sig. ”Klart han kan sjunga, spånhuvud!”
”Macy och Arthur, nu räcker det!” sa Mr. Griffin, deras andra musiklärare som just kommit in i salen. ”Macy, du kan inte säga vad som helst till dina kamrater bara för att du blir missnöjd.”
Flera av eleverna gjorde tummen upp och log mot Ryan.
De var så glada över att slippa höra Macy sjunga att de helst ville ställa sig upp och jubla, men lite taktkänsla hade de, så de sansade sig.

Miss Wallace reste sig och skrev upp några låtar, och vem som skulle sjunga dem, på svarta tavlan.
”Så här ser vår repertoar ut.”
Miss Wallace flyttade sig så att alla kunde se tavlan.

Swinging On A Star (Ryan, Sunny, Sheila & Maureen + kören)
Rock Around the Clock (kören)
Good morning, Starshine (kören)
Summertime Blues (Ryan solo + kör)
Joy To the World (kören)
All You Need Is Love (Ryan solo + kör)
Ain't No Mountain High Enough (Ryan & Sunny + kör)

”Ska Sunny också sjunga… och Maureen... och Sheila...?!” skrek Macy.
”Ja, Macy, det ska de.” svarade Mr. Griffin.
”Så jag får inte en enda låt i år…?!” gnällde Macy.
”Men snälla människa, ge dig nån gång!” stönade Sheila.
”Macy, även om du tror det, så kretsar inte universum runt dig.” sa Arthur.
Macy fnös förnärmat.
”Vi tar en liten rast,” sa Mr. Griffin. ”så kan vissa här lugna ner sig lite innan vi börjar repetera.”
Dramasalen fylldes med fnissningar.
”Vi ses här igen om femton minuter.” sa Miss Wallace.
Macy stormade ut.
”Jag behöver luft och något att dricka!”
”Vilken drama queen.” sa Ryan och himlade med ögonen.
Alla skrattade.
Lärarna och de flesta i klassen gick ut för att ta en liten paus.

En liten hemlighet - del 1

”Vad har vi för lektion nu?” frågade Sheila, som aldrig tycktes komma ihåg schemat.
”Men hallå, Sheila…!” suckade Maureen. ”Musik och drama vet du väl. Vi ska ju repetera inför vårkonserten.”
”Visst ja!” sa Sheila. ”Idag får vi reda på vem som ska sjunga solo.”
”Svårt att gissa vem det blir…” sa Maureen och himlade sig. ”Macy har sjungit solo på våra skolkonserter sedan första klass.”
”Och hon är lika mallig varje år.” suckade Sheila.
”Miss Wallace kanske låter nån annan sjunga i år.” sa Sunshine.
”Vi får hoppas det!” sa Arthur, en av killarna i klassen. ”Jag orkar inte höra Macy ett enda år till! Hon tror ju att hon ska bli stjärna på Broadway…!”

När de kom in i dramasalen fick de genast syn på Macy. Hon var inte svår att missa:

Hon stod uppe på den lilla scenen och höll på med ett egenhändigt koreograferat dansnummer.
”Jag tänkte föreslå att vi har med några dansnummer i år!” sa hon glatt.
”Dansnummer på en konsert… lyckat.” muttrade Sheila.

Mary Wallace, musik- och drama-läraren, kom in i dramasalen. Hon var strålande glad som vanligt.
Macy skuttade ner från scenen.
”Miss Wallace! Jag har några idéer som jag skulle vilja gå igenom med er!”
”Inte nu Macy. Vi måste prata och konserten och sen ska vi repetera.”
Klassen och Miss Wallace slog sig ned på golvet.
”Först ska vi prata om solonumren.” sa Miss Wallace.
Macy sträckte på sig som en stolt påfågel.
”Det blir två eller tre solon, som vanligt. Och en duett.” fortsatte Miss Wallace. ”Ryan - vad säger du om att ta solot i år?”
Ryan stirrade på sin lärare.
”Jag…?!”

Coach H:s utmaning - Del 6

”Är ni också helt slut efter simningen?” frågade Kate.
”Det var ganska jobbigt.” sa Sunshine.
”Ganska jobbigt?!” utbrast Maureen. ”Sunny, var vi på samma träning?”
”Det var inte så farligt.” sa Ryan som kom ner från sitt rum.
”Ni två är ju vrickade!” sa Maureen. ”Tyckte ni inte att det var jobbigt alls?”
”Nej, det var inte jobbigt alls.” sa Ryan, bara för att reta Maureen.
”Om jag inte var så trött skulle jag brotta ner dig.” sa Maureen.
”Ska jag brotta ner honom åt dig?” frågade David.
”Ja tack!” skrattade Maureen.
”Nej.” sa Ryan. ”Vi går till piren istället.”
”Ja, så brottar vi ner dig sen.” sa Maureen glatt.
”Eller så kan man göra så här.”
David lyfte upp Ryan och vände honom uppochner.
”Var försiktig David.” sa Maggie.
”Just det! Akta ryggen, gamle man!” fnissade Ryan.
”Kallar du din far gammal?” sa David och skrattade. ”Fräcka unge - jag är trettionio år.”
”Jaså, jag trodde du var nittiotvå.” sa Ryan.
De andra skrattade.
”Släpp ner mig!” fnissade Ryan.
”Jaså, jag trodde du vill hänga så här hela kvällen.” sa David.
”Konstigt nog vill jag inte det.” sa Ryan.
David ställde ner Ryan på golvet.
Sedan gick de mot piren.
”Ibland tror jag att jag är mamma till två pojkar.” sa Kate.
David lade armen om sin fru.
”Så det är dig vår son har fått sin kaxighet ifrån?” log han.
Kate log tillbaka och kysste David.
”Hallå, vi är faktiskt utomhus!” sa Ryan. ”Var inte så pinsamma.”
”Min lilla älskling, man får faktiskt pussa på folk man tycker om.” sa Kate.
”Just det Ryan.” sa Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
Maureen log.
”Jag kan pussa dig om du vill.”
”Nej tack!” fnissade Ryan och så sprang han ifrån dem.

Coach H:s utmaning - Del 5

Ryan satt och gäspade redan vid middagen den kvällen.
”Ursäkta.” sa han.
”Det var värst vad du är trött idag då!” skrattade David och rufsade om Ryans hår. ”Tuff dag i skolan?”
”Ganska tufft idrottspass.” sa Ryan. ”Vi simmade åttio varv.”
”Åttio…?!” flämtade Kate. ”Är inte det mycket?”
”Jo, för nybörjare är det mycket.” sa David.
”Vi måste ju träna - ifall vi ska börja tävla nästa år.” sa Ryan. ”Man vet aldrig vad Coach Henderson har för planer. Han vill att vi ska simma hundra varv på måndag.”
”Vad tyckte klassen om det?” frågade David.
”Några ville sluta med simning.” sa Ryan. ”Men då blev Coach Henderson sur. Han sa till dem att simningen inte handlar om att ligga på en luftmadrass i en pool och sola.”
”Är han inte lite väl sträng ibland?” frågade Kate.
”Han är bättre än Mr. Kirkwood i alla fall.” sa Ryan. ”Han kunde bli helt maktgalen.”
”Fick han sluta efter den där händelsen med hopptornet?” frågade David.
Ryan nickade.
”Ja, och Coach Henderson hotade att strypa honom med snöret till visselpipan.”
”Låter trevligt.” sa Kate.
”Mr. Kirkwood förtjänade det.” sa Ryan.
”Men annars är Henderson är en bra lärare, va?” frågade David.
”Ja, han kan vara sträng, men för det mesta är han schyst.” sa Ryan. ”De flesta gillar honom. De som inte gillar honom är de som inte gillar disciplin och regler.”
Ryan gäspade igen.
”Men lille vän, är du så trött?” skrattade Kate. ”Du får nog gå och lägga dig extra tidigt i kväll.”
Ryan nickade.
”Tur att vi inte har läxor idag, jag skulle nog somna i böckerna.”

Just när de ätit färdigt knackade det på verandadörren.
Där ute stod Maggie, Maureen och Sunshine.
”Vi ska till piren och äta glass.” sa Maureen. ”Ska ni följa med?”
”Gärna.” sa Kate. ”Jag ska bara duka av bordet först.”
”Ska jag hjälpa till?” frågade Ryan.
”Nej, det behöver du inte hjärtat.” sa Kate. ”Känner du dig lite piggare nu förresten?”
”Ja, det hjälpte att äta lite.” svarade Ryan.
”Vad bra.” sa Kate. ”Du, spring upp och ta på dig en lite varmare tröja, det kan bli kyligt ute på piren.”
”Ja, passa på att springa nu, innan träningsvärken slår till.” sa Maureen.

Coach H:s utmaning - Del 4

”Finns det nån jobbigare tjej än Jill…?” sa Ryan till Sunshine, Maureen och Sheila när de bytt om och var på väg till skolsköterskan.
”Nämen Ry, hon gillar ju dig!” retades Sheila.
”Snälla Sheil, jag får mardrömmar!” stönade Ryan.
Sheila slog armarna om Ryan och började, med lite gäll ton, att härma Jills röst:
”Åh Ryan! Du är såååå söt! Jag drömmer om dig varenda natt!”
”Äh lägg av.” sa Ryan blygt och slank ur Sheilas grepp.
”Du är så söt när du rodnar, Ry.” sa Sheila.
Ryan räckte ut tungan åt henne.

När de var framme hos skolsköterskans mottagning tvekade Ryan.
”Vet ni, jag struntar i att byta bandage.”
Han vände sig för att gå därifrån.
”Det gör du inte alls.”
Maureen öppnade dörren och föste in honom.
”Gå in nu, vi väntar här.”

Några minuter senare kom Ryan ut med ett nytt, fräscht bandage om tummen.
Maureen slog armarna om honom.
”Det var väl inte så farligt?”
Ryan log och skakade på huvudet.
”Vad har vi för lektion nu?” frågade Sheila, som aldrig tycktes komma ihåg schemat.
”Lunch.” svarade Sunshine.
”Ah, en av mina favoritlektioner!” sa Sheila.
”Du är så knäpp!” sa Ryan.
Sheila vände sig till Sunshine och Maureen.
”Vet ni, jag tror Ryan vill att vi ska berätta för de andra tjejerna om hur kittlig han är.”
”Nej, snälla, berätta inte det!” sa Ryan. ”Du är inte knäpp, jag skämtade bara.”
Sheila flinade.
”Ge mig en puss, så stannar din hemlighet hos mig.”
”Utpressare.” mumlade Ryan.
”Som du vill…” log Sheila. ”men du kommer inte få det lätt på musik och drama-lektionen i morgon, lille vän...”
”Sheil… du tänker väl inte berätta…?” frågade Ryan oroligt.
Sheila bara skrattade lömskt.

Coach H:s utmaning - Del 3

Femtio varv senare såg Coach Henderson på sina elever som hängde vid kanten och pustade ut.
”Då tar vi trettio till! Det orkar ni va?”
De flesta stönade högt.
Coach Henderson log ett varggrins-leende.
”Var det ett ja? Bra! Kör igång!”

Efter alla åttio varv kravlade sig eleverna upp på kanten och hämtade andan.
”Jag vill aldrig se en pool mer så länge jag lever!” pustade Sheila och lade sig raklång på marken.
”Nästa vecka kör vi hundra varv.” sa Coach Henderson.
”Vi…?” sa Ryan.
Maureen satte handen för munnen på honom.
”Tyst, annars blir det säkert två hundra varv!” sa hon.
Coach Henderson började gapskratta.
”Är jag verkligen en sån tyrann?”
”Lite, ja.” sa Sunshine.
Coach Henderson fortsatte att skratta.
”Om ni klarar två hundra varv på måndag så kan vi hitta på nåt roligt.”
”Vad då?” mumlade klassen, måttligt intresserade.
Coach Henderson log.
”Miss Coleman nämnde något om en studieresa i höst…” sa han mystiskt. ”En liten önskning från er sida?”
”Resan till San Francisco…?” sa Maureen.
”Just det!” sa Coach Henderson. ”Men jag lovar inget än. Jag ska prata med rektorn och Miss Coleman och givetvis era föräldrar.”
Klassen började ivrigt prata förväntansfullt om resan.
”Vi ses på måndag!” sa Coach Henderson ”Stick iväg och byt om nu. Och Ryan, du går till skolsköterskan och får bandaget bytt!”
”Ja Sir.” sa Ryan och gjorde honnör.

”Vad har du gjort med tummen egentligen?” undrade Sheila.
”Rostig fiskkrok.” svarade Ryan.
”Bläää!” sa Sheila och räckte ut tungan.
”Åhh… stackars Ryan…!” sa Jill, en av tjejerna i klassen.
Hon gick fram till Ryan för att ge honom en kram.
”Gjorde det hemskt ont?”
”Sådär.” sa Ryan och backade undan från Jill.

Coach H:s utmaning - Del 2

Coach Henderson blåste i sin visselpipa.
”Okej, är ni redo att simma långt idag?” frågade han.
”Vi kommer nog inte så himla långt…” sa Ryan. ”Poolens storlek är rätt begränsad…”
Hela klassen skrattade.
”Så vi är på skojhumör idag?” sa Coach Henderson.
Ryan log ett soligt leende.
”Som ni vill.” sa Coach Henderson. ”Simma tjugo varv.”
”Sorry…” sa Ryan till klassen.
Klassen verkade inte ta illa upp. De gillade när någon vågade vara lite kaxig mot Coach Henderson.
”Tjugo varv är ingenting, jag brukar simma mycket mer.” skröt en av de största killarna.
”Coach Henderson, ni måste skämta!” skrek Sheila. ”Tjugo varv? Kom igen, var lite schyst!”
Coach Henderson spände blicken i henne.
”Du har ju själv valt simning. Vi säger… trettio varv!”
”Trettio varv?! Tyrann!” skrek Sheila.
”Om jag var du skulle jag hålla tyst nu.” viskade Sunshine till henne.
”Tyrann...? Ja, men då säger vi väl femtio varv.” sa Coach Henderson.
Sheila stönade.
”Det är ungefär än hälften av vad en simmare på mellannivå gör.” upplyste Coach Henderson.
Han blåste i visselpipan.
”Vad väntar ni på? Hoppa i!”
Flera i klassen blängde på Sheila när de gick mot poolkanten.
”Tack så mycket!” gnällde de.
Ännu en blåsning i visselpipan.
”Stopp!” skrek Coach Henderson.
Alla stannade tvärt.
”Ni har valt simning och ändå gnäller ni över femtio varv?”
”Men vi har inte hållit på med simning länge…” gnällde en av tjejerna.
”Okej, börja med femtio varv, så får vi se hur mycket mer ni orkar sen! I med er nu!”

Coach H:s utmaning - Del 1

Det var en stekande het försommardag.

Skolan avundades förstaårseleverna i klassen som skulle ha simning nu.
Klassen satt eller stod vid poolen och väntade på att Coach Henderson skulle starta lektionen.
Ryan satt vid poolkanten och pratade med Sunshine.
Maureen smög fram till Ryan och drog med fingertopparna längs hans rygg och sidor.
Ryan försökte hålla sig för skratt, men till slut började han fnissa.
”Gör inte så!” pep han.
”Jag gör ingenting.” sa Maureen oskyldigt.
”Jag slänger dig i poolen Maureen.” varnade Ryan.
Maureen slog sig ner bredvid honom.
Hon lade handen på hans knä.
Ryan tog bort den.
”Jag ska inte göra nåt.” sa Maureen.
”Yeah right…” sa Ryan.
”Du är lite nervös nu va, sötnos?” frågade Maureen.
”Varför skulle jag vara nervös?” frågade Ryan.
Sheila satte sig på huk bakom Ryan och lade armen om hans axlar.
”Du är nervös för att alla tjejer här ska få reda på din lilla hemlighet…” viskade hon.
Ryan svalde.
”Ni säger väl ingenting?” viskade han.
”Kanske, kanske inte.” flinade Sheila.
”Jag slänger dig också i poolen.” sa Ryan.
Sheila drog med en av sina långa naglar längs Ryans revben.
Ryan vände sig om och låtsades se sur ut.
”Sötnos.” sa Sheila.
Hon ställde sig upp och pussade honom på huvudet.

Olycksfågel - del 3

”Gubben vågar nog inte komma tillbaka - inte efter två utskällningar på samma kväll.” sa Maggie när de satt i bilen på väg hem.
”Jag gillar Sunnys utskällning bäst!” sa Maureen.
”Den missade jag.” sa Ryan.
”Det gjorde inte gubben!” fnissade Maureen. ”Jag trodde han skulle börja gråta!”
”Sunny, vad sa du till honom egentligen?” frågade Ryan.
”Något som inkluderar ett vasst instrument och hans bak.” sa Sunny nonchalant.
Ryan skrattade.
Sedan blev han plötsligt allvarlig.
”Jag är ledsen att jag förstörde er kväll.” sa han lågt.
”Men lilla älskling, du har inte förstört någons kväll!” sa Kate.
”Du fick ju inte kroken i fingret med flit, eller hur?” sa Maureen.
”Jag antar att ni har rätt.” sa Ryan.
”Vi är bara glada att du mår bra.” sa Maggie. ”Har du ont?”
”Det känns som sprutan gav mig stelkramp istället för att förhindra det.” sa Ryan.
”Jag vet hur det känns.” sa Sunshine. ”Jag fick en stelkrampsspruta för två år sen.”
”Vad hade du gjort?” undrade Ryan.
”Trampat på en rostig spik.” sa Sunshine.
”Vad är det med er två och vassa, rostiga grejer…?” sa Maureen.
”Vi är nog olycksfåglar.” sa Sunshine.
Ryan nickade.
”Det tror jag med.”
”Hur är det med tummen då, grabben?” frågade David.
”Den är okej.” sa Ryan.
Men de andra visste att han hade mer ont än han ville erkänna.

När de kom hem sjönk Ryan ner i soffan.
”Jag är helt slut…!”
”Somna inte bara, pizzorna kommer strax.” sa David.
”Ha ha, så fort somnar jag inte.” sa Ryan.
”Jag slår vad om två dollar att du sover innan klockan tio.” fnissade Maureen.
Ryan sträckte fram handen.
”Hosta upp två dollar.” sa han kaxigt.
Maureen log och skakade på huvudet.
”Sällan pysen, det är nittio minuter kvar.”

Några minuter i tio satt Ryan i soffan och gäspade.
”Jag sover inte, jag gäspar bara.” försäkrade han.
”Vad ska jag köpa för mina två dollar…?” sjöng Maureen retsamt.
”Du har inte vunnit än.” sa Ryan och gäspade igen.
”En minut kvar.” meddelade Sunshine.
”Håll dig vaken, håll dig vaken!” mumlade Ryan för sig själv.
”Nej, sov du.” sa Maureen.
Hon drog ner Ryan så att han låg med huvudet i hennes knä.
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, jag ska hålla mig vaken.”
”Ska jag sjunga en vaggvisa?” retades Maureen.
”Nej tack.” fnissade Ryan.
Sunshine tittade på klockan.
”En minut över tio. Sorry, Maureen…”
”Jäklar!” suckade Maureen.
”Jag vann!” Ryan log triumferande.
Sedan gäspade han igen och somnade.

Olycksfågel - del 2

En gammal gubbe i väntrummet på akuten stirrade på fiskkroken i Ryans tumme.
”Vad skulle det där vara bra för?” skrockade han.
”Han har aldrig haft en krok i tummen förut, så han ville testa det.” svarade Sunshine.
Gubben fnös.
En sköterska kom ut och ropade upp Ryans namn.
”Ska jag följa med in?” frågade Kate.
Ryan nickade.
”Jag kan inte ha en massa folk som är i vägen därinne.” sa sköterskan. ”Endast den som är skadad.”
Den gamle gubben flinade när en skakig Ryan reste sig upp.
”Du, grabben, stelkrampssprutorna är så här stora.”
Han höll ut händerna och mätte ungefär en meter och skrockade elakt.
Ryan skyndade sig efter sköterskan. Han ville komma ifrån den knäppa gubben.
Gubben skrockade fortfarande elakt.
Sunshine spände blicken i gubben.
”De kommer att köra upp en spruta i röven på dig om du inte håller tyst!” fräste hon.
Gubben såg ut att vilja sjunka genom golvet.
De andra gapskrattade.
”Det är bra Sunny!” sa David och kramade om henne.

När Ryan kom tillbaka såg han fortfarande skakig och blek ut.
Han hade ett bandage om tummen.
Kate reste sig och drog in honom i sin famn.
”Hur gick det älskling?”
”Bedövning, några stygn och en spruta som gjorde ont som fan.” mumlade Ryan. ”Kan vi åka hem nu?”
”Klockan är åtta och vi har inte ätit nån middag.” sa David. ”Vad sägs om att åka hem och beställa hem lite pizza?”
”Det låter bra.” sa Kate.
De andra instämde.
Den gamle gubben satt fortfarande kvar.
Ryan stirrade på honom.
”Är han fortfarande kvar? Bor han här eller…?!"
Sköterskan som tagit hand om Ryan kom ut i väntrummet igen.

När hon fick syn på gubben såg hon ilsket på honom.
”Är du här nu igen! Vi har sagt åt dig hundra gånger att du ska sticka härifrån! Nu lämnar du mitt sjukhus innan jag ringer polisen!”
Gubben skyndade sig iväg.
”Är inte han sjuk?” frågade Maureen.
”Han har inget här att göra.” svarade sköterskan barskt. ”Han är bara jobbig och nyfiken. Nuförtiden ringer vi polisen när han kommer.”

Olycksfågel - del 1

Sunshine, Maureen och Ryan gick ner till den gamla bryggan vid piren.

De ville slippa några snobbiga tjejer från klassen som just kommit ut på piren.
Ryan satte sig längst ut på bryggan.
”Ramla inte i, raring.” sa Maureen.
”Det ska jag inte.” sa Ryan och log mot dem.
Maureen och Sunshine pratade om vad de skulle göra på sommarlovet.
Plötsligt hörde de Ryan mumla:
”Okej… det här är inte bra…”
De vände sig om och på honom.
”Vad är inte bra?” frågade Sunshine oroligt.
Ryan höll upp sin vänstra hand.
Sunshine och Maureen såg förfärade på Ryans tumme. En gammal fiskkrok hade fastnat och den satt djupt.
”Åh herregud…!” skrek Maureen.
”Det gör inte så ont.” sa Ryan.
”Ryan, du har en fiskkrok i tummen och du försöker slå i oss att det inte gör ont…?” utbrast Maureen.
”Kom, nu går vi hem.” sa Sunshine.

Kate, David och Maggie hade just kommit från Kates fotoutställning och satt på verandan när Ryan och tjejerna kom hem.
Ryan gömde snabbt den skadade handen bakom ryggen.
”Vad är det lilla gubben?” frågade Kate.
”Inget.” sa Ryan snabbt.
”Du ser lite blek ut.” sa Maggie oroligt. ”Du är väl inte sjuk?”
”Nej, jag mår bra.”
”Han har en fiskkrok i tummen.” sa Sunshine.
”En fiskkrok? Hur gick det till?” utbrast Kate.
Ryan ryckte på axlarna.
”Ryan, sätt dig här så får jag se.” sa David.
”Nej pappa, det är ingen fara!”
Ryan försökte smita in, men David tryckte ner Ryan på en stol.
Han tog tag om pojkens hand och undersökte tummen.
”Det är en rostig krok. Du måste få en stelkrampsspruta.”
”Nej! Inga sprutor! Pappa, du kan väl bara ta ut kroken?”
”Ledsen grabben, men det är ett otäckt sår och det kan bli infekterat. Vi åker till doktorn nu.”
”Nej!” skrek Ryan.
”Ryan, du kan bli jättesjuk om du inte tar den där sprutan.” sa Sunshine.
”Vi kan följa med till doktorn.” sa Maureen.
”Ja, vi följer med allihop.” sa Kate.
De gick ner mot garaget, men Ryan satt kvar.
”Hej då, ha så kul!” sa han och vinkade.
David kunde inte låta bli att skratta.

Han vände och gick fram till Ryan.
”Bra försök grabben, men du ska med.”
Ryan skakade bestämt på huvudet.
”Jag kan bära dig till bilen om det behövs, vet du.” sa David.
Ryan reste sig och gick sakta och modfälld med till bilen.

Little Monkey Boy

På torsdagskvällen kom Rebecca hem från college för att bo hemma över helgen.
Sunshine och Maureen kom uppför trappan till verandan.
”Vi är inte sena, va?” frågade Maureen.
”Nej då, Kate och Maggie har inte kommit tillbaka än.” sa David. ”Var är Ryan då...?”
”Här!”
Ryan kom klättrande över verandaräcket.
”Har du klättrat ända upp hit...?” frågade David.
”Yep!” sa Ryan stolt.
”Vi har en trappa, din lilla apa.” skrattade Rebecca.
”Jag vet, men det här sättet är roligare.” sa Ryan och hoppade vigt ner från räcket.
”Du är knäpp du, lillbrorsan. Kom och ge din syster en kram.”
”Okej då.”
Ryan kramade snabbt om Rebecca.
”Larva dig inte lillbrorsan. Det där var ingen riktig kram. Ge mig en ordentlig kram nu.”
”Tjejer… de ska bara kramas hela tiden.” suckade Ryan.
Men han gav sin syster en ordentlig kram.
”Klart man vill krama dig hela tiden,” sa Maureen. ”du är ju så söt.”
”Är jag inte alls!” protesterade Ryan och rodnade.
Han klättrade upp på verandaräcket och satte sig.
”Man kanske kan klättra upp på taket också - till mitt fönster!” sa Ryan ivrigt, som om det vore världens bästa idé.
”Ja, om du vill ramla ner och bryta varenda ben du har i kroppen.” sa Sunshine.
”Just det, lyssna på Sunny.” sa David. ”Ry, taket klättrar vi inte upp på, okej?”
Ryan log.
”Okej!”
”Bra.” log David. ”Nu går vi in; mamma och Maggie är snart här med maten.”
Ryan hoppade ner igen och sprang in i köket.
”Har han alltid så här mycket energi?” frågade Rebecca.
”För det mesta.” sa David.
”Gud… låt honom aldrig börja dricka kaffe…!” stönade Rebecca.
”Jag kan lugna ner honom.”
Maureen brottade ner Ryan på golvet och satte sig på hans ben.
”Vad ska vi göra med dig?”
”Vi säljer honom till cirkusen,” sa Rebecca. ”de vill säkert ha en liten apa.”
”Cirkusen har redan en apa.” sa Ryan och räckte ut tungan åt sin syster.
”Men vet ni vad de inte har…?” sa David och tog tag om Ryans midja med båda händerna.
”Vad...?” frågade Ryan, fast han anade vad som skulle hända.
”En kittlig liten apa!”
”Ja!” sa Maureen förtjust. ”En kittlig söt liten apa!”
”Nej!”
Ryan försökte få bort sin fars händer från sin midja och Maureens händer från sin mage.
Men det gick inte så bra.
”Jag är inte kittlig!” försökte Ryan.
De andra skrattade.
”Du är superkittlig sötnos.” retades Maureen.

”Vad håller ni på med?” utbrast Kate roat när hon och Maggie kom hem med maten.
”De tänker sälja honom till cirkusen.” fnissade Sunshine.
”Nej, lyssna inte på henne!” pep Ryan. ”De bråkar med mig! Rädda mig!”
”Vi kan väl äta innan vi säljer nån till cirkusen?” sa Kate. ”Annars blir maten kall.”
”Tack!” sa Ryan lättat.
David tog papperskassarna med mat och ställde dem på köksbordet.
Maureen klev av Ryans ben och drog upp honom på fötter.
”Du ska få igen för det här Maureen.” sa han.
”Jaså, vad ska du göra då, Little Monkey Boy…?” frågade Maureen.
”Jag kommer nog på nåt.” sa Ryan med ett mystiskt leende.
”Borde jag vara rädd eller?” flinade Maureen.
Ryan nickade.

"Yep!"

Kärlekens sång - akt II

Torsdag.

När kören sjungit Oh Happy Day vid slutet av gudstjänsten, ställde sig Pastor Michaels framför församlingen igen.

”Nu blir det mer skön sång. En sång om kärlek. Varsågod, Ryan McKenzie.”
Ryans familj såg stolt på honom.
Maggie satt vid pianot. Hon blinkade åt Ryan.
”Redo baby?”
Ryan nickade.
Maggie började spela och kören började inleda sången.
De första tonerna ur All You Need Is Love fyllde kyrkan.
När Ryan började sjunga drog hela församlingen efter andan och sedan blev det alldeles tyst. Man hörde inte ens minsta hostning.
Musiklärarinnan Mary Wallace lutade sig fram mot Kate och David och log stolt.
”Visst har han talang, pojken?”
”Helt otroligt…! Jag är mållös.” viskade David.

Kören applåderade som besatt när sången var slut.
Hela församlingen instämde med en stående ovation.
”Bravo baby!” ropade Maggie.
Hon, Kate och David gick fram och omfamnade Ryan.
”Fantastiskt pojk!” berömde Pastor Michaels.
Ryan var så omtumlad att han varken visste vad han skulle säga eller göra.
”Jag har aldrig hört en sån talang här i kyrkan förut!” utbrast en kvinna i kören.
”Jag vet!” sa Sunshine lillgammalt med ett stort leende.
Eftersom hon var så upprymd, blev hennes sydstatsaccent extra stark.
”Den pojken är magisk!”

The Beatles: All You Need Is Love

Kärlekens sång - akt I

Måndag.

Pastor Michaels kom fram till Kate och David i mataffären.

”Jo, jag tänkte fråga er om ni tror att Ryan vill sjunga för oss på gudstjänsten på torsdag? Jag skulle vilja höra en ung röst i kyrkan för omväxlings skull och Ryans musiklärarinna Mary Wallace rekommenderade honom, hon sa att han har en fin sångröst.”
”Vad roligt!” sa Kate. ”Vi kan fråga honom. Har ni tänkt er nån speciell sång?”
Pastor Michaels log lite förläget.
”Något som piggar upp lite vore bra. Jag har märkt att en del i församlingen verkar… hur ska jag säga... en aning uttråkade.”
Kate och David skrattade.
”Vi ska prata med Ryan, så ringer vi när han har bestämt sig.” lovade David.
”Tack.” sa Pastor Michaels. ”Jag hoppas att han vill sjunga.”


Vid middagen berättade Kate och David för Ryan vad Pastor Michaels pratat med dem om.
”Men jag kan inte sjunga.” sa Ryan.
”Jo, det kan du.” sa Sunshine bestämt.
Maureen slog armarna om Ryan.
”Snälla älskade Ryan, sjung på torsdag!” bad hon. ”Annars måste vi höra gamla Mrs. Thompson kraxa - och det blir ingen glad av...!”
Ryan fnissade.
”Ja, hon är hemsk, det kan ingen neka till. Men… ska jag verkligen sjunga…?”
”Ja, det ska du.” tyckte Sunshine.
”Ryan, kören står ju bakom dig, och jag sitter vid pianot,” sa Maggie. ”så du kommer ju inte stå ensam där framme.”
”Exakt! Och Sunny och jag ska ju vara med i kören på torsdag.” sa Maureen. ”Så om det är nån i församlingen som vågar somna - eller så mycket som hosta - kan Sunny sparka dom på smalbenen! Eller hur Sunny?”
Sunshine nickade och gjorde tummen upp.
Ryan skrattade.
”Okej, jag ska tänka på saken.”
”Vi kan hjälpa dig att välja sång!” sa Sunshine.
”Vågar vi verkligen ta med oss flickorna till kyrkan på torsdag förresten...?” frågade David.
”Oroa er inte,” sa Sunshine. ”jag ska inte sparka dom så hårt.”

Ett litet ögonkast

Fortsättningen på SkrivPuff-utmaningen Skriv om ett ögonkast.

Jag tittar nu på min snart 14-årige pojke som ligger på soffan och läser.
Det är en gammal utgåva; Les Misérables av Victor Hugo.
Till min förvåning ser jag att det är exakt samma bok som gjorde att jag förälskade mig i hans far den där vårdagen för tjugo år sedan.

Jag visste inte ens att vi hade kvar den.
Jag går fram till min son och sätter mig hos honom i soffan.
”Var hittade du boken?” frågar jag.
”På vinden.” svarar pojken. ”Den är bra. Har du läst den?”
”Ja, men det var länge sedan. Du, får jag visa en sak i boken?”
Pojken sätter sig upp, nyfiken nu.
”Vad då?” frågar han ivrigt.
Jag tar boken och slår upp försättsbladet.
Överst står det:

Tillhör David McKenzie

Sedan känner jag en behaglig rysning när jag ser texten på mitten av sidan, Davids ungdomliga handstil, som han verkligen ansträngt sig för att få vacker.

Kate & David
Evig kärlek!
30 april, 1950

Jag ser på vår fina pojke och tänker:

Om David aldrig hade tappat boken, kanske vi inte hade mötts.
Då hade vi inte förälskat oss, gift oss och fått våra två barn.
Jag blir alldeles tårögd.
Jag tar pojken i famn.
”Vad är det mamma…?” frågar han. ”Du gråter ju! Är du okej...?”
”Ingen fara, min älskling.” svarar jag och pussar honom på håret. ”Jag tänker bara på hur ett enda ögonkast kan förändra människors liv.”
Pojken ler okynnigt.
”Blir du alltid sentimental av gamla böcker, mamma?”
Jag stryker med handen över bokens gamla slitna pärmar.
”Nej, pyret, bara av den här.”


Efter middagen sitter vi kvar vid köksbordet lite längre än vanligt.
Jag tittar igenom några av mina fotografier och Ryan läser de sista sidorna i Les Misérables.
Plötsligt spelas Dream a Little Dream of Me på radion.
David står i dörröppningen och ler.
”Den här sången minns jag. Får man lov till en dans med sin vackra fru?”
Vi dansar tills sången är slut.
Ryan ser på oss och fnissar.
”Mmm… du skrattar du, pysen,” ler David och rufsar om i Ryans hår. ”men det här är romantik när den är som bäst. Eller hur, Kate?”
”Absolut.”
Jag kysser min älskade make.
”Förresten, David, har du sett vilken bok Ryan läser?”
David lägger armen om Ryan och tittar på bokens framsida.
”Nämen! Les Misérables - en sann klassiker. Vet du, Ryan, det är tack vare den där boken jag träffade din mor.”
Ryan ler mot oss och ögonen glittrar.
”Häftigt! Jag har ju alltid sagt att det är bra att läsa böcker!”

SkrivPuff: Utmaning 228 - 16 augusti

Skriv om ett ögonkast.


Leslie Bloombergs portabla radio spelade Dream a Little Dream of Me med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong.
Ett gäng killar gick förbi oss, de var inne i en hetsig diskussion om synagogan som brunnit ner en vecka tidigare.
En av killarna bar på en stor hög med böcker.
Jag hade sett honom flera gånger i skolan. Jag visste att han hette David och var 19 år, ett år äldre än jag. Men vi hade aldrig pratat med varandra.
Han verkade särskilt upprörd över det som hänt.
”Det var ett rent hatbrott!” utbrast han.
En av hans böcker gled ur högen och ner i gruset.
Jag sprang fram och räckte honom boken.
”Åh, tack så mycket.” sa han.
Han såg på mig och log. Jag höll på att drunkna i hans blå ögon.
”Vad oartig jag är.” sade han. Han sträckte fram sin högra hand. ”David McKenzie. Och du är Kate Goldman.”
”Ja.” svarade jag med darrig röst.
Jag trodde jag skulle svimma. Han visste vem jag var!
Hans blick föll på stjärnan som hängde på min halskedja, sedan såg han in i mina ögon.
Han såg lite sorgsen ut nu.
Utan att han behövde uttala orden visste jag att han beklagade det fruktansvärda som hänt med synagogan.
”Kate, skulle du vilja gå ut med mig i kväll?” frågade han efter några minuters tystnad.
Mitt hjärta slog volter.
”Ja, det vill hon!” sa Maggie snabbt, innan jag hann säga någonting.
Jag såg på David och vi skrattade lite.
”Ja, tack, det vill jag gärna.” sa jag.
Maggie och Leslie satt på bänken och såg på oss.

De log stort och började nynna bröllopsvalsen.

På kvällen gick David och jag på bio och sedan åt vi middag på en diner.
När vi ätit tog han upp boken ur sin ryggsäck.
”Vill du låna den?”
”Gärna.”
Han tog upp en penna och skrev något på en sida i boken.
”När vill du ha tillbaka den?” frågade jag när han ger mig boken.
Han log och de vackra blå ögonen glittrade.
”På vår nästa date?”

Efter middagen och bion följde han mig ända hem till dörren.
En stilla kyss, och en kärleksfull blick, innan vi säger god natt och han går hemåt.

Karaktärerna om sig själva 7: Elle

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

ELLE

Namn: Elle Tessa Lou Jenlin
Smeknamn: Little One
Ålder: 7 (i vinter)
Födelsedag: 31 december
Hårfärg: Ljusbrunt och lite rött
Ögonfärg: Bruna
Bor: Blue Creek

Favoriter:
Mat: Pizza, bagels med jordnötssmör
Dryck: Coca-Cola & Cherry Coke (Fast jag dricker mest vatten, det är lite nyttigare hi hi hi.)
Sport: Simma som en glad säl
Ämne i skolan: Bild, engelska, läsning

Går i kyrkan: ibland

Hatar/ogillar:
Alla som är dumma mot andra människor!

Älskar:
Några gosiga personer som jag låtsas är min familj

(alltså, personerna är verkliga, men de är inte min familj på riktigt :-( )
Jag gillar också böcker och några djur jag har träffat.

Hälsokontroll-nerver - del 2

”Vill du till skolan - eller vill du hjälpa mig i galleriet idag?” frågade Kate när de satt i bilen på parkeringen.
Ryan såg storögd på sin mor.
”Menar du att jag slipper skolan idag...?”
Kate log.
”Som belöning efter sjukhusbesöket tänkte jag.”
”Tack mamma.”
Ryan gav sin mamma en kram.
”Jag hjälper dig gärna i galleriet, mamma. Är din utställning redan den här veckan?”
”Ja,” sa Kate. ”den börjar på fredag.”
”Det ska bli roligt att se dina foton.” sa Ryan.
”Tack min älskling. Vet du, Ry, pappa och jag har en överraskning till dig.”
”Till mig...? Vad då för överraskning?”
”Vi tänkte ge dig en kamera som födelsedagspresent eller julklapp, men så bestämde vi att du ska få den nu i sommar istället.”
Ryan strålade av lycka.
”Wow! En egen kamera…! Tack mamma!”
Han kramade sin mamma igen.
Kate log.
”Vi tänkte att du nog skulle bli glad.”
”Glad…? Mamma, jag blir skitlycklig! Eh… sorry, jag menar… jättelycklig.”
Kate skrattade.
”Åh älskling, jag är så glad över att se dig så här skitlycklig!”
”Men mamma… du får inte säga skit.” sa Ryan med låtsas-sträng röst.
Sedan brast de båda i skratt.

Hälsokontroll-nerver - del 1

Fortsättningen på "Onda aningar"

Ryan höll så hårt om armstöden på stolen i väntrummet att knogarna nästan vitnade.
Kate klappade honom på armen.
”Slappna av, älskling.”
”Vi har väntat länge.” sa Ryan.
Kate nickade.
”Ja, de har säkert mycket att göra.”
”De har säkert glömt bort oss!” sa Ryan förhoppningsfullt.
Han reste sig ivrigt och drog i sin mammas hand.
”Kom, vi sticker.”
Kate bara skrattade.
”Nehej du, sätt dig ner. Det är nog din tur snart.”

Ryan stelnade till när han hörde sitt namn ropas upp.
För ett ögonblick tänkte han faktiskt springa därifrån.
Som om Kate läst hans tankar lade hon armen om hans midja och styrde honom åt rätt håll. Hon ledde in en mycket motvillig Ryan i undersökningsrummet.

Den kvinnliga läkaren som opererat bort hans blindtarm log varmt mot honom.
”Du behöver inte vara orolig, Ryan, jag ska bara titta på dig lite idag. Och ta bort stygnen.”
Ryan kände sig ökentorr i munnen när han låg på undersökningsbritsen och läkaren knäppte upp hans skjorta.
Han försökte andas normalt.
”Vill du ha lite vatten?” frågade läkaren.
Ryan nickade.
Hon fyllde en pappersmugg med vatten och räckte honom den.
Han drack upp alltihop.
”Tack.” sa han.
”Det var så lite så.” Läkaren log mot honom.
”Vad har du gjort här?”
Ryan kände att läkaren pekade på märket efter Randys cigarett.
”Eh… några i min klass använde mig som askkopp.” mumlade Ryan.
”Det var inga trevliga klasskamrater.” sa läkaren.
Ryan skakade på huvudet.

Till sin lättnad kände Ryan nästan ingenting när läkaren tog bort stygnen. Han blev överraskad över att det gick så fort.
”Nu ska jag känna lite på din mage för att se om du har ont, okej.”
”Okej.” sa Ryan.
”Gör det ont?” frågade läkaren när hon tryckte på magen.
”Nej.” svarade Ryan.
Kate och läkaren såg roade på varandra och log när Ryan ryckte till lite och de anade en antydan till leende i hans ansikte.
”Kittlig.” mimade Kate.
Läkaren log och nickade förstående.
”Allt ser jättebra ut.” sa läkaren. ”Nu får du gå hem, Ryan.”
Ryan knäppte snabbt skjortan och gick mot dörren.
”Du har bråttom du, vännen.” skrattade läkaren. ”Ta hand om dig nu.”
”Tack.” sa Ryan.
”Du springer väl inte ifrån mig nu, va?” skrattade Kate när Ryan skyndade ut i korridoren.

Onda aningar

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #32

Doktorn tar emot nu, sa sköterskan och jag klev in.

Han tittade upp från skrivbordet och när han såg mig smålog han.
Såååå, vi ses igen, skrattade han och jag ville bara vända på
klacken och springa därifrån.

Han tog fram ett otäckt instrument som jag inte vet (eller vill veta) namnet på.
”Det kommer nog göra lite ont.” flinade han. ”Men det är bara att bita ihop, grabben.”
Jag undrade försiktigt - och nervöst - om jag inte skulle sövas, eller åtminstone bedövas.
Nej, operationen skulle bara ta för lång tid då, svarade han.
Jag förstår inte vad han höll på med…
Jag skulle inte opereras!
Han bara skrattade när jag protesterade.
Hans sköterska klädde av mig och jag blev fastspänd på båren.
”Det hjälper inte att du skriker.” sa sköterskan. ”Det är ändå ingen som kommer att höra dig.”

Men jag skrek ändå.
Någon på sjukhuset måste väl höra mig!
Jag blundade, för ville inte se vad som skulle hända.
Och jag skrek ännu högre när någon plötsligt tog tag i mig.
Jag försökte slita bort händerna från min kropp.

”Ryan, titta på mig.”
”Nej! Jag vill inte! Släpp mig!”
”Ryan, titta på mig!”
Jag öppnade sakta ögonen.
Det var inte den otäcka doktorn och hans sköterska jag tittade upp på - det var mamma!
Och jag låg inte på en kall bår, utan hemma i min trygga, varma säng.
”Du hade en mardröm, älskling.” sa mamma och kramade om mig.
”Varför drömmer jag alltid så verkliga, konstiga drömmar…?” mumlade jag.
”Du har nog livlig fantasi.” sa mamma. ”Och ibland kan våra rädslor förvandlas till mardrömmar.”
Hon hade rätt som vanligt. Hon är klok, min mamma.
”Jag tar en dusch.” sa jag.
Den äckliga drömmen hade gjort mig alldeles svettig.
”Gör det du.” sa mamma. ”Jag gör frukost under tiden, så åker vi sen.”
”Åker? Vart ska vi åka?”
”Sjukhuset.” sa mamma.
Jag stirrade på på henne.
”Sjukhuset...?!”
”Ja, de ska ta bort stygnen och kolla ditt blindtarmsärr idag.”

Jag var tvungen att bita mig hårt i kinden för att hindra mig själv från att skrika högt igen.

Jag leker… #1

Jag leker

att jag flyger

Jag leker

att jag är nå’n annan

Jag leker

med mina kompisar

Jag leker själv

Jag leker

och leker

tills jag blir

alldeles trött.

Nu måste jag sova.

Men i morgon

ska jag leka igen.

Camp Topeka - del 8

David kom ut på verandan.
Han såg på Ryan i Maggies grepp och skrattade.
”Jag tyckte jag hörde någon pipa, jag trodde vi hade fått små möss.”
”Haha, kul... Pappa, hjälp mig!”
”Hur är det med dig grabben?”
”Bra, om jag slipper bli kittlad hela tiden.”

Ryan försökte låta bli att fnissa, men det gick inte så bra.
”Nä, nu ska jag inte bråka med dig mer.” Maggie slutade att kittla honom, men hon höll fortfarande fast honom i en kram.
”Berätta mer vad vi gjorde med dig, Ry.” retades Maureen.
Ryan rodnade.
”Sheila hade ett litet pusskalas.” förklarade Maureen.
”Men det var väl trevligt.” David log retsamt mot sin son.
Ryan låtsades se sur ut och räckte ut tungan.
”Blir du lite generad när tjejerna pussar på dig, raring?” frågade Maggie.
”Nej, det blir jag inte.” sa Ryan blygt.
Sunshine och Maureen fnissade.
Maureen gick fram till Ryan.
”Vill du ha en puss nu?” frågade hon.
”Verkligen inte.” fnissade Ryan. ”Inga fler tjejbaciller tack.”
”Du ska i alla fall få en puss av mig innan du somnar i kväll.” sa Maureen.

”Jag antar att ni är hungriga.” sa David en stund senare. ”Ska vi ringa och beställa pizza?”
De andra tyckte att det lät som en lysande idé.
Under middagen berättade ungdomarna mer om klassresan och allt roligt de gjort.
Ryan tyckte att det var skönt att slippa prata om Chuck och Randy och allt som hade med dem att göra.

Eftersom Ryan, Sunshine och Maureen var trötta efter den långa hemresan och de skulle till skolan tidigt nästa morgon, bröt de upp och sade god natt redan klockan nio.

”Ska du berätta om brännmärket?” viskade Maureen till Ryan när hon skulle gå hem.
Ryan skakade på huvudet.
”Inte i kväll i alla fall.”
”Okej.” sa Maureen.
”God natt.” Ryan vände sig om för att gå in.
”Hallå där!” sa Maureen och drog honom intill sig. ”Ge mig en kram innan du smiter iväg.”
Ryan lade blygt armarna om Maureen och kramade henne.
Sedan kramade han Sunshine också.
Sunshine och Maureen pussade honom på kinden.
Maggie gav honom också en godnatt-kram.
”Vi ses i morgon!” ropade Ryan efter flickorna när de gått en bit.
”Hej då sötnos!” ropade tjejerna och vinkade glatt.
Ryan gick upp på sitt rum för att lägga sig.

Kate och David kom in och sade god natt till sin son.
”Skönt att ha dig hemma igen.” sa Kate.
”Jag var ju bara borta i några dagar.” sa Ryan.
”Ja, men det är så tomt utan dig.” sa Kate.
”Äh, mamma… det är väl skönt för er att vara för er själva lite, så kan ni hålla på att pussas och sådär...” Ryan flinade.
”Du vet vad som händer om du är kaxig, va...?” sa David.
Ryan bara skrattade.

Camp Topeka - del 7

Under hemresan på torsdagseftermiddagen satt Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila längst bak i bussen.
Ryan tittade ut genom fönstret, försjunken i tankar.
”Vad tänker du på?” frågade Maureen.
”Vi berättar inte för mamma och pappa vad som har hänt.” sa Ryan. ”Vad Chuck och Randy gjorde med mig, menar jag.”
”De vet nog redan vad som har hänt.” sa Maureen.
”Hur då…?” frågade Ryan. ”Syns det nåt?”
Hans fingrar kände försiktigt på näsan.
”Näsan är inte svullen och jag har väl ingen blåtira...?”
”Ryan… Coach Henderson har säkert berättat det för dem.” sa Sunshine.
Ryan suckade.
”Vuxna… de gör så stor grej av allting…”
”Med all rätt.” tyckte Maureen. ”Det var en stor grej, Ryan. Chuck och Randy borde polisanmälas!”
”Men de vet inte om det där med cigaretten!” sa Ryan efter någon minuts funderande.
”Och det tror du att du kan hålla hemligt för Kate och David…?” sa Maureen och log. ”Sällan, pysen.”
”Vi får väl se.” sa Ryan.

Tre timmar senare klev Ryan, Maureen och Sunshine upp på familjen McKenzies veranda.
Kate och Maggie satt i träsoffan vid bordet.
Maureen och Sunshine kramade Maggie och Kate och slog sig sedan ner i varsin stol.
”Ryan, kom och sätt dig här, så får jag se på dig.” sa Kate.
Ryan såg på tjejerna och suckade.
”Nu börjas det.”
Han gick och satte sig mellan Kate och Maggie i soffan.
Kate studerade hans ansikte.
”Coach Henderson berättade vad som hänt. Hur är det med dig, älskling?”
”Jag mår bra mamma.”
”Är det säkert det?” frågade Kate.
”Ja…!” suckade Ryan.
”Vi blev oroliga, förstår du väl. Vad skönt att se att du mår bra.”
Ryan log.
”Men du, får man ingen kram någon gång då?” frågade Kate.
”Ryan, ge din mamma en kram.” sa Maureen.
Ryan log busigt och skakade på huvudet.
”Då får man väl stjäla en kram!”
Kate fångade in sin son i en stor kram.
”Är det pinsamt att krama sin mamma?” frågade Kate.
Ryan log och skakade på huvudet. Han gav sin mamma en snabb kram.
”Har ni haft det bra?” frågade Maggie.
Hon drog in Ryan i sin famn.
”Vi har haft jättekul!” sa tjejerna.
Ryan nickade instämmande.
”Låt mig gissa;” sa Maggie. ”ni har sovit för lite, skrämt upp varandra med spökhistorier, spökat för era klasskamrater?”
”Ungefär ja.” sa Sunshine.
”Du glömde ’torterat Ryan’.” mumlade Ryan.
Tjejerna skrattade.
”Ja, det gjorde vi också.” sa Maureen.
”Nämen, lilla gubben, vad gjorde de med dig?” frågade Maggie. ”De kan väl aldrig ha... kittlat dig…?”
”Jo…” sa Ryan truligt.
”Men Ryan, du är väl inte ett dugg kittlig...?” retades Maggie och började kittla honom.
Ryan fnissade och skruvade på sig.
”Nej Maggie, sluta!”
”Jag har ju sagt att det kan vara farligt att sitta nära mamma.” skrattade Maureen.

Camp Topeka - del 6

”Hur kan man sova så där…?!” utbrast Maureen nästa morgon.
De tittade på Ryan som sov djupt.
Han låg så nära kanten att det såg ut som att han var nära att ramla ur sängen och vänsterarmen hängde ner mot golvet.
”Det ser definitivt inte skönt ut.” fnissade Sheila.
Maureen såg på sin klocka.
”Trettiofem minuter till väckning. Vi går och gör oss i ordning, så väcker vi honom sen.” föreslog hon. ”Han behöver inte lika lång tid på sig.”
Tjejerna samlade ihop sina toalettsaker och gick mot dörren.
”Vänta lite.” sa Maureen.
Hon gick fram till Ryan, lyfte upp hans arm i sängen och flyttade honom lite längre inåt väggen.
Ryan rörde sig en aning, men han vaknade inte.
”Jag önskar att jag kunde sova så där djupt.” sa Sheila.


Klockan 8:50 hördes en hård bankning på dörren.
”Vem är det?” skrek Sheila.
”Det kan inte vara Coach Henderson - så brutal är han inte.” sa Maureen.
”Väckningspatrullen!” ropade någon utanför.
Sedan hördes bullrande skratt.
”Clark och Joe… alltid lika roliga.” suckade Maureen.
”Vakna!” brölade Clark och Joe.
”Vi är vakna, dumhuvuden!” ropade Sheila.
”Vakna!” brölade Clark och Joe ännu högre.
”Dra åt helvete!” sa Sunshine.
Maureen och Sheila skrattade och gjorde tummen upp.
”Nämen, Sunny…” skrattade Joe. ”Inte ska väl en fin tös som du vara så vulgär i munnen.”
”Öppna,” sa Clark. ”Vi vill hur ni bor.”
”Alla stugor ser likadana ut.” sa Sunshine.
”Men ni kanske har dekorerat eller vad det heter.” sa Clark. ”Är det inte sånt tjejer gör?”
”Clark.”
”Ja, Sunny, mylady?”
”Gå härifrån. Nu.”
”Får inte vi ädla riddare eskortera de sköna damerna till frukosten?” frågade Joe besviken.
”Nej tack.” sa Sunshine.
”Vi har Ryan.” påminde Maureen dem.
”Som vi borde väcka nu.” viskade Sheila. ”Fast han har väl redan vaknat. Ingen kan sova i det här oväsendet.”
Tjejerna tittade bort mot Ryan. Han sov lika tungt som förut.
”Jag säger ju det!” sa Maureen. ”Operasjungande elefanter!”
Sheila och Sunshine gapskrattade.
”Vad är så roligt?” ropade Clark. ”Vad skrattar ni åt?”
”Åt faktumet att ni två ska pallra er iväg till matsalen nu.” sa Sheila.
Maureen satte sig på Ryans säng och skakade honom mjukt.
”Vakna sömntuta.”
Ryan sträckte på sig och gäspade.
”Är det morgon?” frågade han sömnigt.
”Nej, det är därför jag väcker dig.” log Maureen. ”Dummer, det är klart att det är morgon. Upp med dig nu. Det är snart frukost.”
”Okej. Jag går och duschar.” sa Ryan. ”Väntar ni här?”
”Vi kan följa med dig in i duschen om du vill.” retades Sheila.
Ryan såg förskräckt på henne.
”Det är den friska luften.” sa Sunshine lugnande. ”Den gör henne lite…”
Hon visslade och ritade cirklar i luften vid tinningen.
”Det förklarar saken.” log Ryan.

När Ryan öppnade dörren reste sig Clark och Joe upp.
”God morgon, ädle riddar-kollega.” sa Clark.
”Hur mår de sköna damerna?” frågade Joe.
Ryan stirrade på Joe och Clark.
”Har ni rökt nåt eller...?”
”Vi är höga på livet och kärleken, min vän.” sa Clark.
Ryan gjorde tummen upp.
”Bra för er.”
Han tittade på tjejerna och skakade på huvudet.
”Frisk luft…” sa Sunshine menande.
Ryan nickade instämmande.

Camp Topeka - del 5

”Får Ryan sova i vår stuga?” frågade Maureen vid indelningen av sovplatser.
Ryan la armarna om Maureen.
”Hon är så rädd för spöken, jag måste vara hennes spökvakt.” flinade han.
Lärarna och klasskamraterna skrattade.
”Ja, det går väl bra.” sa Miss Coleman. ”Maureen, Sunshine, Sheila och Ryan i stuga sex alltså.”
”Du ska få för spöken.” varnade Maureen.
Ryan log bara strålande mot henne.
”I väg till era stugor nu.” sa Coach Henderson. ”Och stanna inte uppe för länge. Släckning senast klockan elva.”
Sheila räckte upp handen.
”När blir det väckning i morgon?”
”Väckning klockan nio.” svarade Coach Henderson.
Eleverna sa god natt till varandra, sedan tog de sitt bagage och gick mot sina stugor.
”Ryan, lycka till med spökvaktandet.” sa Miss Coleman.
”Äsch, han kommer somna innan han hinner säga spöke.” fnissade Maureen.
”Jag orkar nog vara vaken längre än du.” sa Ryan kaxigt.
Men i nästa sekund gäspade han.
”Känner jag dig väl eller vad?” skrattade Maureen och rufsade om i hans redan rufsiga hår.

”Ryan, ska du sova i min säng, med mig - i fall spökena kommer?” retades Sheila när de kommit i ordning i stugan.
Ryan låtsades kasta sin sko på henne.
Tjejerna skrattade, de visste att han gjorde så för att kamouflera att han blev generad.
”Vet du Ryan...” sa Sheila. ”du är så jäkla söt, så jag tänker överösa dig med pussar.”
”Nej!” fnissade Ryan.
Han dök ner i sin säng och borrade ner ansiktet i kudden.
Tjejerna satte sig på sängen.
”Är du säker på att du inte vill att jag ska pussa dig?” frågade Sheila.
”Mmmm...” mumlade Ryan nerifrån kudden.
Han lade sig på sidan, stödde sig på armbågen och tittade på tjejerna.
”Du är lite nervös nu va?” frågade Maureen och strök bort några hårslingor från hans ansikte.
”Nej, inte alls.” sa Ryan.
Sheila drog in honom i sin famn.
”Du vill ha en puss, va?” retades hon.
Ryan skakade på huvudet.
Han försökte ta sig ur Sheilas grepp, men då började hon pussa honom flera gånger på halsen.
”Nej, sluta!” fnissade Ryan.
”Kittlas det?” retades Maureen.
”Nej, det gör det inte.” sa Ryan.
”Din lilla lögnare.” sa Sunshine.

Efter släckningsdags satt de i Ryans säng och berättade spökhistorier.
De bröt lite mot regeln och lät en liten lampa vara tänd.

Men de släckte den snabbt när de hörde lärarnas röster där ute.
När de hörde dörrarna till lärarnas stugor stängas tände de igen.
Ryan gäspade.
”Lilla sötnos, skulle inte du vara spökvakt?” frågade Maureen.
”Jo.” sa Ryan.
Han kröp ihop i Maureens famn.

Maureen log och strök honom över ryggen.
”Jag bara lurar spökena att jag sover.” viskade Ryan konspiratoriskt.
”Ah, jag förstår.” fnissade Maureen.
”Du gör ett väldigt bra jobb, Ryan.” fnissade Sunshine och gjorde tummen upp.
Ryan log sömnigt.
”Vill du sova, eller ska vi berätta fler spökhistorier?” frågade Sheila.
”Berätta fler spökhistorier.” sa Ryan.

Tio minuter senare sov Ryan.
Maureen lade försiktigt ner honom på kudden och stoppade om honom.
Sedan tassade tjejerna över till sina sängar.
Sunshine, som hade sin säng närmast lampan, släckte.
Tjejerna låg sedan och pratade och fnissade i mörkret.
”Vi väcker väl inte sötnosen?” frågade Sheila.
”Nej då.” försäkrade Maureen. ”Vi skulle kunna släppa in en hel hop operasjungande elefanter här, han skulle ändå inte vakna.”
Tanken på en hel skock operasjungande elefanter i deras lilla stuga fick dem nästan att skratta högt.

Karaktärerna om sig själva 6: Emilia

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

EMILIA

Namn: Emilia Esmeralda Franksten
Smeknamn: Lilla E, Millis, Esse
(Smeknamn jag hatar: Frankenstein, Plutten)

Ålder: 11
Födelsedag: 30 september
Hårfärg: Ljusbrunt
Ögonfärg: Blå
Bor: Stockholm

Favoriter:
Mat: Mammas mat, allt som mormor & farmor bakar, pizza
Dryck: Fanta, O’Boy, Svartvinbärssaft
Sport: Ingen
Ämne i skolan: Bild, musik

Går i kyrkan: Bara om nån gifter sig, blir döpt eller konfirmerad

Hatar/ogillar:
Alla som mobbar mig, mitt efternamn (för jag blir retad för det)

Älskar/gillar:
Mor & far, mor- och farföräldrarna.
Pontus, Jesper, Lars + K - en kille på kollo (men bara som kompisar!!!)

Sunny's egen historia

Nu finns Sunny's egen historia En annorlunda sommar

som en "roman i bloggform".

Prolog och kapitel 1-6 finns redan uppe och jag lägger upp

nya kapitel så snart som möjligt! :-)

Trevlig läsning!

// Dakota (& Sunny)

Karaktärerna om sig själva 5: Ceci

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

CECILIE (Ceci)

Namn: Cecilie Josefin Olsen
Smeknamn: Ceci, C, Cille/Sille, Olsen

Mindre trevliga smeknamn: Danska Wienerbröd, Rödluvan (en del är så roliga… *suck*)
Ålder: 17 (snart)
Födelsedag: 29 november
Hårfärg: Kastanj/Rött
Ögonfärg: Blå
Bor: Sverige (& Danmark ibland)

Favoriter:
Mat: Tacos, pizza
Dryck: Pepsi, Coca-Cola, vatten
Sport: Lacrosse, simning, fotografering (ingen sport kanske… men men...)
Ämne i skolan: Bild, musik, engelska & historia

Går i kyrkan: på bröllop & dop + skolavslutningar

Hatar/ogillar:
Barnmisshandel, mardrömmar, våld, krig, rasism, sjukhus, astma

Älskar:
Familjen & vännerna

Karaktärerna om sig själva 4: Leni

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)


LENI

Namn: Leni Johanna Simonsson
Smeknamn: 


* Neni (Melwin har lite svårt att säga Leni)
* LeJo (från de första bokstäverna i mina förnamn.

Fast Noel säger Lejon istället - roligare tycker han)
* Sims (pga efternamnet, ej spelet ;-) )

Ålder: 17 (i december)
Födelsedag: 6 december
Hårfärg: Rött
Ögonfärg: Blå
Bor: Stockholm

Familj:

Mammas sida: Malena (mamma), Göran (mammas nye man),

3 yngre bröder: Linus, Noel & Melwin

Pappas sida: Johan (pappa), Camilla (pappas sambo), 1 lillasyster: Olivia

Favoriter:
Mat: Tacos
Dryck: Pepsi, vatten
Sport: Lacrosse, Fotografering (är väl egentligen en hobby, ingen sport, men ändå…)
Ämne i skolan: Svenska, bild, musik, engelska, religion & historia

Går i kyrkan:
Kyrkan: mest vid bröllop/dop/begravningar.
Synagogan: med morföräldrarna vid högtider.

Hatar/ogillar:
Våld, krig, rasism, barnmisshandel, grymhet mot djur,
pappas jobb - ibland (man blir lite orolig med en farsa som är polis…)

Älskar:
Min familj & mina vänner (och min vovve)

Karaktärerna om sig själva 3: Maureen

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

”Sunshine/Ryan/Maureen-serien” (utspelas 1970)


MAUREEN

Namn: Maureen Crystal Watson
Smeknamn: Marie (Ryan kunde inte säga Maureen när han var liten)
Ålder: 15
Födelsedag: 27 april
Hårfärg: Mörkbrunt (nästan svart)
Ögonfärg: Ljusblå
Bor: Ocean Beach, California

Favoriter:
Mat: (Nästan) allt mamma lagar, cheeseburger & fries, pizza
Dryck: Coca-Cola, Dr. Pepper, mjölk
Sport: Simning
Ämne i skolan: Drama & music, simning, historia, engelska (ibland)

Går i kyrkan: Söndagar

Hatar/ogillar:
Idiotiska människor, rasism, våld & krig, bensinlukt, översittare,

när någon sårar dem jag älskar

Älskar:
Mamma, Sunny & Ryan

Karaktärerna om sig själva 2: Ryan

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

”Sunshine/Ryan/Maureen-serien” (utspelas 1970)

RYAN

Namn: Ryan David McKenzie-Goldman
Smeknamn: Ry, Little Monkey Boy, sötnos (enligt Maureen iaf)
Ålder: 14 (nästan... fyller 14 i november)
Födelsedag: 29 november
Hårfärg: Ljusbrunt
Ögonfärg: Blå
Bor: Ocean Beach, California

Favoriter:
Mat: Kyckling & potatismos, cheeseburger & fries, pizza, Mac & Cheese
Dryck: Coca-Cola, Root beer, vatten
Sport: Simning & baseball
Ämne i skolan: Rast (nej, jag skojade bara) simning, engelska & historia

Går i kyrkan: Vi går både i kyrkan och synagogan

Hatar/ogillar:
Folk som dömer, våld & krig, rasism, höjder, Uncle W, sjukhus,

när någon gör illa/sårar dem jag älskar, tomatsoppa,

när jag tvingas göra saker jag inte vill göra

Älskar: Min familj, Sunny & Maureen

Karaktärerna om sig själva 1: Sunny

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

”Sunshine/Ryan/Maureen-serien” (utspelas 1970)


SUNSHINE

Namn: Sunshine Annabelle Robinson
Smeknamn: Sunny, Hippie Princess, Dixie girl
Ålder: 15 (nästan)
Födelsedag: 4 december
Hårfärg: Kastanjebrunt
Ögonfärg: Bruna
Bor: Ocean Beach, California

Favoriter:
Mat: Kyckling, cheeseburger & fries, pizza
Dryck: Coca-Cola, Root beer, vatten
Sport: Simning & baseball
Ämne i skolan: Engelska, Drama & music, simning, historia

Går i kyrkan: Ibland

Hatar/ogillar:
Inskränkta & ignoranta människor, rasism, våld & krig, trånga & mörka utrymmen, när någon gör illa eller sårar dem jag älskar

Älskar:
Min familj, Ryan & Maureen

Camp Topeka - del 4

Fem minuter senare kom tjejerna tillbaka med kläder till Ryan.
”Tack! Gå ut medan jag klär på mig.” sa Ryan.
Tjejerna gick lydigt ut.
”Nu kan ni komma in.” sa Ryan när han klätt på sig.
Han satt i sängen med knäna uppdragna under hakan.
”Ska inte du ligga och vila?” frågade Maureen.
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, det ska du.”
Maureen brottade milt ner Ryan i sängen och höll honom i sin famn, så att han inte skulle kunna sätta sig upp.
Sheila lade upp Ryans bara fötter i sitt knä.

Hon såg busigt på Sunshine och Maureen.
”Är hans fötter kittliga...?”
Sunshine och Maureen fnissade och nickade.
Ryan drog snabbt bort fötterna. Men han kom inte ur Maureens famn.
”Ni får inte kittlas.” mumlade Ryan.
”Jo, bara lite.” sa Sunshine.
Ryan skakade på huvudet.
”Ska vi pussa dig då?” fnissade Sheila.
”Nej!” sa Ryan.
”Du får välja.” sa Maureen. ”Antingen så pussar vi dig eller så kittlar vi dig.”
”Ni är inte snälla!” sa Ryan.
”Vi vet.” log Sunshine.

”Välj nu.” sa Maureen.
”Aldrig i livet!” sa Ryan.
”Okej, då gör vi båda.” sa Sheila.
”Inga pussar - jag vill inte ha tjejbaciller!” fnissade Ryan.
Sheila såg på Sunshine och Maureen och flinade lite elakt.
”Okej, ni hörde honom. Han valde bort pussar.”
”Då så, Ryan, då återstår bara en sak…” sa Maureen.
”Åh nej!” stönade Ryan. ”Vad har jag gjort…?”

Camp Topeka - del 3

Läkaren i sjukstugan frågade Ryan om han mådde illa.
”Nej, lite yr bara.” försäkrade Ryan.
”Vad bra.” sa läkaren. ”Du får ligga här och vila som sagt. Lite tråkigt - men nödvändigt. Och du får ta av dig de där blöta kläderna.”
Ryan stirrade på henne.
”Men…” började han.
Läkaren bara log. Hon bäddade med rena lakan i sjuksängen och lade dit en enorm frotté-filt.
”Du får ha den här på dig så länge. Du ska ju ändå ligga här och vila.”
Ryan drog motvilligt av sig sin T-shirt.

Läkaren fick syn på det röda märket som Randys cigarett gjort.
”Är det där ett brännmärke av en cigarett?”
Ryan nickade.
”Ligg still, så ska jag göra rent det där.”

När läkaren gick in i ett angränsande rum för att hämta bomull och en flaska sårsprit drog Ryan motvilligt av sig resten av kläderna.

Sedan lade han sig i sängen och såg noga till att filten täckte hela honom.
Det knackade på dörren och Sunshine, Maureen och Sheila kikade in i sjukstugan.
”Kom in ni.” sa läkaren. ”Det är okej va?”
Ryan log och nickade.
Han var glad över att se sina vänner - och väldigt glad över att han hunnit få på sig filten.
”Här ligger du och har det mysigt.” sa Sheila.
”Sunny och jag hämtar kläder åt dig sen.” sa Maureen. "Vi antar att du inte vill gå omkring och vara blöt."

"Tack." sa Ryan.

"Vad snällt." sa läkaren. "Det tar ju ett tag innan de här är klara."

Läkaren plockade upp Ryans blöta och blodiga kläder och stoppade in dem i en tvättmaskin.

Fint, nu vet de att jag inte har mina kläder på mig... tänkte Ryan.

Han kontrollerade att filten låg kvar ordentligt.
”Maureen, när tänkte ni hämta kläderna...?" frågade Ryan.

”När vi har tid.” skrattade Maureen retsamt.
”Kul Maureen.” sa Ryan.
”Nu ska jag bara tvätta rent det där såret så får ni vara ifred sen.” sa läkaren.
Hon vek ner filten till midjan på Ryan.
Sheila busvisslade. Ryan räckte ut tungan åt henne.
Läkaren skrattade lite. Hon gjorde rent cigarett-brännmärket och strök på kortisonsalva.
”Gör det ont?” frågade Sunshine.
”Nej.” ljög Ryan.

När läkaren lämnade rummet satte sig tjejerna i Ryans säng.
”Så du har inga kläder på dig…?” retades Sheila.
Ryan kastade en kudde på henne.
”Ryan, lille vän, man kastar inte kuddar, då kan det gå illa.” sa Sheila.
Hon petade honom i sidan.
”Nej, sluta!” fnissade Ryan.
Han drog filten över sig så att den dolde ansiktet också.
”Rodnar du?” fnissade Sunshine.
”Nej.” sa Ryan.
”Kom fram då.” sa Sheila.
”Aldrig.”
Sheila drog retsamt i filten.
”Vad tjejer är jobbiga!” mumlade Ryan.
Maureen drog bort filten från Ryans ansikte.
”Men du älskar väl oss ändå?” frågade hon. ”Det gör du väl?”
Hon började också peta honom i sidan.
”Nej, inte för tillfället.” fnissade Ryan. ”Hämta kläder åt mig nu.”
Flickorna klev ur sängen.
”Vi kommer tillbaka om en stund.” sa Maureen pussade honom på pannan. ”Ska vi säga klockan sju i kväll?”
Ryan slängde i väg den andra kudden mot Maureen.

Maureen skrattade och höll avvärjande upp händerna.

”Okej då, sötnos, fem minuter - högst.”

Camp Topeka - del 2

Klassen, Coach Henderson och Miss Coleman satt i matsalen och skulle just börja äta lunch när en genomblöt och blodig Ryan klev in genom dörrarna.

Han sjönk matt ner på golvet.
Alla stirrade chockat på honom.

Sunshine och Maureen rusade fram till Ryan.
”Herregud, vad har hänt?” skrek Sunshine.
I nästa sekund kom Chuck och Randy in i matsalen.
Coach Henderson reste sig och gick med arga kliv mot dem. Det syntes lång väg hur förbannad han var.
”Ni två - utanför! NU!” vrålade han.
Han knuffade nästan ut Chuck och Randy.
Sedan hörde klassen och Miss Coleman hur han skrek på dem.

Miss Coleman satte sig på knä intill Ryan och höll hans ansikte i sina händer.
”Du får gå till sjukstugan.”
Ryan stönade.
”Nej, jag mår bra.”
”Du kan ha fått hjärnskakning och näsbenet kan vara brutet.”
”Inte igen…!” utbrast Sunshine.
Hon tänkte på Ryans skador efter den hemska bilfärden med Uncle Walter.
”Jag är okej, Sunny. Jag lovar.” sa Ryan.
Miss Coleman hjälpte Ryan på fötter och ledde honom till sjukstugan.

Läkaren i sjukstugan var en vänlig kvinna i fyrtioårs-åldern.
Hon undersökte Ryan och kunde konstatera att näsbenet inte var brutet och att han inte hade hjärnskakning.
”Det är inget fara med dig, det räcker med att du ligger här och vilar i eftermiddag.”

Miss Coleman gick tillbaka till matsalen och meddelade de oroliga eleverna att det inte var någon fara med Ryan.
Coach Henderson hade ringt rektor Benson och förklarat läget.
Nu tog han Chuck och Randy till sin bil och körde hem dem.
Därhemma väntade några månaders avstängning för de båda översittarna.

Camp Topeka - del 1

Miss Coleman och Coach Henderson var på skolresa med sin klass.
I fyra dagar skulle de bo på Camp Topeka i Blue Hills.

Kate och David var lite oroliga för Ryan nu när han opererats så nyligen. Men de ville inte att han skulle missa sin klassresa.

De fick sin son att lova att han skulle ringa hem när de var framme.
Telefonen på lägret var ur funktion, så Ryan gick till bensinstationen och ringde hem för att tala om att de var framme och att resan gått bra.

Randy och Chuck, som var uttråkade och på dåligt humör, följde efter Ryan till och från bensinstationen.
Hela vägen tillbaka till Camp Topeka gick de nära Ryan och de började knuffa honom framför sig.
”Vad fan håller ni på med?” fräste Ryan.
”Nu kan inte dina små flickvänner rädda dig.” sa Randy.
Han tog ett bloss på sin cigarett och blåste ut ett stinkande moln.
”Nämen Randy, du får väl inte röka nu - vi är på skolresa!” sa Chuck med tillgjord, gnällig röst, som han tyckte liknade stränga lärarröster.
”Du har så rätt Chuck.” sa Randy. ”Jag får fimpa.”
Randy vände sig mot Ryan.
”Vet du vad Ryan, du har tur idag; du får vara askkopp.”
Chuck bände Ryans armar bakåt och höll i honom.
Randy drog upp Ryans T-shirt och pressade den glödande cigaretten strax nedanför Ryans bröstkorg.
Ryan bet ihop tänderna och kämpade hårt för att inte visa sina känslor.
”Nu ska vi leta upp dina små flickvänner också.” sa Randy.
”Låt dem vara!” morrade Ryan.
”Det bestämmer inte du skitunge.” sa Randy.
”Nu går vi.” Chuck släppte taget om Ryan och knuffade honom framåt.
Då körde Ryan sin armbåge i Chucks mage.
Chuck vek sig dubbel och kippade efter andan.
Randy kastade sig över Ryan.
Pojkarna rullade ned för slänten vid vägkanten och hamnade i floden nedanför.
Men lite vatten stoppade dem inte. De slogs som två vilddjur.
Chuck försökte springa ned för slänten, men hala skosulor och torrt sommargräs var inte någon bra kombination, så snart rullade även Chuck ner i floden.
Chuck kom på fötter, drog tag i Ryans hår och gav honom ett knytnävsslag över näsan.
Trots smärtan och blodet som forsade ur näsan tog sig Ryan upp på land.
Han lyckades kravla sig uppför slänten och gick mot lägret.

Upplopp på Abe Lincoln High - del 3

Rektor Bensons sekreterare spärrade upp ögonen när hon såg Coach Henderson och några elever komma mot rektorns kontor.
Två av eleverna var blöta som dränkta råttor och en gick nästan dubbelvikt och höll en hårslinga i handen.
De två som gick bakom dem såg bekymrade ut.
Rektor Benson kom ut från sitt kontor.
”Vad har hänt här då?” frågade han.
”Upplopp vid poolen.” suckade Coach Henderson.
Ryan och Maureen berättade vad som hänt.
Rektor Benson såg på Chuck och Randy och suckade irriterat.
”Längtar ni efter en relegering?” sa han.
”Det var inte vi som började…!” gnällde Chuck.
”Inte…?” fräste Sunshine.
”Chuck, Randy, en enda förseelse till och ni blir relegerade!” sa rektorn. ”Är det uppfattat?”
”Hon då…?” gnällde Chuck och pekade på Sunshine.
”Det behöver ni inte bry er om.” svarade rektorn. ”Gå och byt om nu, så att ni inte kommer för sent till kvarsittningen.”
Chuck och Randy lomade iväg.
Rektor Benson vände sig mot Sunshine.
”Och du Sunshine…”
”Ja Sir?”
”Ta det lugnt i fortsättningen. Jag vet att du vill försvara dina vänner, men du måste behärska dig.”
Sunshine log.
”Ja Sir. Det ska jag göra.”

Upplopp på Abe Lincoln High - del 2

Ryan reste sig från marken och ställde sig bredvid Maureen.
Maureen lade armen om hans midja.
”Är du okej?”
Ryan nickade.
Oroligt såg Ryan, Maureen och de andra eleverna på slagskämparna i vattnet.
Chuck försökte trycka ner Sunshines huvud under vattnet.
Ryan ville springa fram och hjälpa Sunshine, men Maureen höll fast honom.
”Du ska nog hålla dig borta från Chuck nu.” sa Maureen.
”Ja. Sunny klarar sig alltid.” sa Sheila.
”Vad i helvete pågår här?!”
Coach Henderson rusade mot poolen.
”Upp med er - nu!”
Sunshine och Chuck klättrade upp ur vattnet.
”Vad sysslar ni med?” röt Coach Henderson.
”Sunshine försvarade mig, Sir.” förklarade Ryan.
”Måste ni dränka varandra för det?” frågade Coach Henderson och såg strängt på Sunshine och Chuck.
”Hon krossade mina kulor!” hördes en stönande Randy bortifrån väggen.
”Du försökte ju strypa Sunny!” skrek Maureen. ”Och se vad han gjorde!”
Hon pekade på den guldlockiga hårslingan som Randy fortfarande höll i.
Coach Henderson blundade och räknade till tio tyst för sig själv.
Sedan såg han på Chuck, Randy och Sunshine.
”Rektorns kontor - nu!”
Han föste de tre bråkstakarna framför sig.
Ryan och Maureen gick efter dem.
Coach Henderson blängde på dem.
”Och ni följer med för att…?”
”Vi är vittnen.” sa Ryan. ”Vi vet ju vad som hände.”
Coach Henderson suckade.
”Varför blev jag inte brandman istället?” muttrade han.
”För brandmän har inte arga visselpipor.” sa Ryan med ett litet flin.
Coach Henderson suckade igen.

Men sedan log han mot Ryan.

Upplopp på Abe Lincoln High - del 1

Chuck och Randy var skolans största översittare nu när Brad Foley var avstängd.
De två rötäggen flankerade alltid Brad, så nu var de arga på allt och alla för att deras polare och ledare inte fick komma tillbaka till skolan förrän till hösten.
På torsdagen, bara några dagar efter Ryans blindtarmsoperation, var Chuck och Randy på Ryan hela dagen.
På gympan retade de honom för att han inte kunde vara med.
”Är du rädd att du ska få en farlig, läskig boll på dig?” flinade Randy.
”Jag är nyopererad.” svarade Ryan lugnt.
”Oj då, lilla ponken är nyopererad.” hånlog Chuck.
Ryan himlade sig.
”Idioter.” mumlade han.
Han gick fram till Maureen och Sunshine och började prata med dem.
”Sa du nåt?” frågade Randy.
”Inte till dig.” svarade Ryan.
”Låt honom vara.” sa Sunshine.
Ryan log mot Sunshine.
”Håll dig utanför det här.” väste Randy.
”Om du låter honom vara.” väste Sunshine tillbaka.
Randy drog med sig Sunshine mot väggen och höll kvar henne med ena armen tryckt mot hennes strupe.
”Låt bli henne!” skrek Ryan.
”Kolla, din lilla pojkvän vill rädda dig.” hånlog Randy.
”Håll käften Randy.” sa Sunshine.
”Ingen säger åt mig att hålla käften, hajar du!”
Randy tog tag i Sunshines hår och drog hårt.
Sunshine grimaserade av smärta när en hårslinga slets loss.
”Låt bli henne sa jag!” skrek Ryan.
Han sprang fram mot Sunshine, men en arm sträcktes ut och stoppade honom.
”Du vill verkligen bråka du, lille skitunge.” flinade Chuck.
Ryan kände hur han lyftes en bit från marken när Chuck tog tag i honom.
”Släpp mig!” morrade Ryan.
”Du kanske vill bada din lille skit?” sa Chuck och drog med sin Ryan mot poolen.
”Nej!” skrek Maureen. ”Hans blindtarmsärr får inte bli blött!”
”Nämen, vad synd. Skulle vi bry oss, menar du?” sa Randy, som fortfarande tryckte Sunshine mot väggen.
Sunshine drog ett djupt andetag.
Sedan satte hon ett välplacerat knä i skrevet på Randy.
Randy tjöt av ilska och smärta och släppte Sunshine.
Sunshine kastade sig så hårt hon kunde mot Chuck. I ren förvåning släppte Chuck taget om Ryan.

I farten föll Sunshine och Chuck ner i poolen.

Klasskamraterna blev som förstenade av oro.

Sommarlägret - del 2

2. Fantastiska Femman

När Danne, Jonas, Andreas och jag kom in i vårt rum hördes bankningar från garderobsdörren.
En byrå stod för dörren, så att den inte kunde öppnas inifrån.
Vi drog bort byrån och öppnade dörren.
En liten tjej stod där och grät.
Det var den lilla tjejen som hade talat om för granbarrs-killen att kryddan i lunch-soppan hette timjan.
”Tack!” sa den lilla tjejen och torkade tårarna. ”Jag har suttit här i en halvtimme.”
”Vem stängde in dig?” frågade Danne.
”Några av de äldre barnen. Jag vet inte vad dom heter. Dom sa att de ville skoja med skoja med mej.”
”Dom ska få!” sa Andreas. ”Man ger sig inte på mindre barn!”
”Säg inget till ledarna bara.” sa tjejen. ”Jag skulle få stryk om jag skvallrade!”
”Du ska inte få stryk.” sa jag. ”Vi ska vara dina livvakter här hela sommaren!”
Tjejen såg jätteglad ut. Hon kramade mig.
”Vad heter du?” frågade Jonas.
”Emilia.” svarade tjejen.
Emilia var som en gullig lillasyster.
Vi fyra lovade att vi skulle beskydda henne och inte låta nånting hända henne!
”Emilia och Fantastiska Fyran!” jublade Emilia.
”Vet du vad, Emilia, vi är från och med nu Fantastiska Femman!” sa jag.

Ryan har en olycksdag - Del 4

Ryan såg hoppfullt på Maggie när hon kom tillbaka, men Maggie skakade på huvudet.
”Ledsen min älskling, men läkaren säger att du måste stanna en dag till.”
Ryan sjönk ner mot kuddarna igen.
”Men jag mår ju bra!”
Ryan drog filten över huvudet.
Maggie satte sig på sängen, drog bort filten och höll om Ryan.
”Ryan, det är okej att vara ledsen! Jag vet hur mycket du avskyr sjukhus.”
Maggie kändes alltid så trygg. Hennes vänliga och mjuka röst fick Ryans känslor att svämma över.

Läkaren tittade in till dem.
”Hur är det här då?” frågade hon.
”Han vill åka hem.” sa Maureen. ”Måste han verkligen stanna en dag till?”
Läkaren såg på Ryan.
”Ryan har du ont?”
”Nej. Det är lite ömt bara.” snyftade Ryan, utan att titta upp från Maggies famn.
”Får jag titta lite på såret?” frågade läkaren.
Ryan skakade på huvudet.
”Om det ser okej ut kanske jag låter dig åka hem.” sa läkaren.
Ryan tittade upp.
”Säkert?”
Läkaren log.
”Säkert. Jag ljuger aldrig. Lägg dig ner så ska vi titta.”
Ryan lade sig lite motvilligt ner. Han gillade inte att läkare skulle peta på honom hela tiden.
Läkaren undersökte operations-såret.
”Det ser mycket fint ut. Om du lovar att vila mycket så kan du få åka hem.”
Ryan såg storögd på läkaren.
”Nu?”
”Ja, nu. Men du måste vila. Du får vara hemma från skolan ett par dagar och du ska komma tillbaka till mig om sju till tio dagar för uppföljning.”
”Ja, ja, nu åker vi hem.” sa Ryan otåligt.
”Jag skickar med papper med all information till hans föräldrar.” sa läkaren till Maggie.
Sedan klappade hon Ryan på kinden.
”Ta hand om dig nu vännen.” sa hon.
”Mmm... det ska jag. Men nu ska jag åka hem!” sa Ryan glatt.
Sunshine och Maureen kramade honom.
”Ska jag hjälpa dig av med sjukhusskjortan?” erbjöd sig Maureen.
”Nej! Pinsamt…” utbrast Ryan. ”Jag gör det själv.”
Hans kinder blev en aning rosiga.
De andra skrattade.
Ryan kände sig öm när han reste sig ur sängen och tog på sig sina egna kläder, men det brydde han sig inte om - han skulle äntligen få komma bort från sjukhuset!

Ryan har en olycksdag - Del 3

Ryan väcktes tidigt nästa morgon av en sköterska som stod nära honom med en febertermometer i handen.
”Var vill du ta tempen?” frågade hon.
Ryan stirrade förskräckt på henne.
”Var tror du…?” for det ur honom.
”Det finns flera alternativ.” sa sköterskan.
”Vem väljer det andra alternativet frivilligt...?” mumlade Ryan.
Sköterskan stoppade in termometern i hans mun.
”Nu ligger du still och tiger i två minuter.”
Sedan lämnade hon rummet.
”Har du nån feber pojk?”
Den överdrivet tillgjorda sydstatsdialekten gick inte att ta miste på.
”Sunny...?”
Ryan tittade bort mot dörren.
Han sken upp när han såg Maureen, Sunshine och Maggie.
”Räddarna har anlänt!” sa Sunshine dramatiskt.
”Kan jag åka hem?” frågade Ryan hoppfullt, med termometern mellan tänderna.
”Vi får fråga sköterskan när hon kommer.” sa Maggie. ”Har du sovit bra?”
Ryan ryckte på axlarna.
”Sådär.”
Maggie satte sig på sängkanten. Hon tog ut termometern ur Ryans mun och så kände hon på hans panna.
”Du känns inte så varm längre. Hur mår du nu?”
”Bättre än igår.” sa Ryan.
Sköterskan kom tillbaka.
Maggie höll upp febertermometern.
”Trettiosju och åtta.” sa hon.
”Får han åka hem?” frågade Sunshine hoppfullt.
”Vi får fråga läkaren.” svarade sköterskan. Hon såg på Maggie. ”Hon väntar på sitt kontor.”
Maggie nickade. Hon reste sig och gick mot dörren.
”Om läkaren säger att jag inte får åka hem i dag rymmer jag!” sa Ryan.
Sköterskan gav honom en sträng blick.
”Jag skojade bara.” sa Ryan och log oskyldigt.
Maggie blinkade åt honom.
”Du ska nog få komma hem, raring.” sa hon.
Sedan gick hon för att prata med läkaren.

Ryan har en olycksdag - Del 2

Medan Ryan opererades ringde Maggie till Kate och David.
Hon lovade att ringa tillbaka så fort Ryan vaknat.

När Ryan vaknade upp från operationen och det värsta illamåendet gått över, tittade han på Maggie med stora, bedjande ögon och frågade:
”Kan vi åka hem nu?”
”Du måste stanna här över natten, raring.” sa Maggie. ”I morgon får du nog komma hem.”
Ryan suckade besviket.
Maggie strök honom över håret.
”Jag vet älskling; det är inte roligt att ligga här, men läkarna måste se att du mår bra efter operationen.”
”Jag mår bra!”
Maggie log.
”Du, här kommer några som vill se hur du mår.”
Sunshine och Maureen kom in i rummet.
De kramade Ryan så försiktigt de kunde.
”Jag är inte gjord av glas.” log Ryan. ”Jag är bara lite nyopererad.”
”Jag smyger iväg och ringer Kate och David och meddelar att allt har gått bra.” sa Maggie.
”Hälsa mamma att hon inte behöver gråta.” sa Ryan. ”Säg att jag mår bra.”
”Det ska jag säga.” log Maggie.
Ryan såg på Maureen och Sunshine.
”Ni ska väl inte också börja gråta va? Det ser ut som ni ska börja gråta.”
”Nej, vi ska inte gråta.” svarade Sunshine.
”Vi är bara så glada att du mår bra och att operationen gick bra.” sa Maureen.
”Om jag fick åka hem skulle jag må ännu bättre.” suckade Ryan.
”Du ska bara vara här en dag eller två, det klarar du nog.” sa en sjuksköterska.
När sköterskan vände ryggen mot dem räckte Ryan ut tungan åt henne.
Flickorna fnissade.

Maggie kom tillbaka.
”Nu har jag ringt New York. Mamma, pappa och faster Sue hälsar.”
”Grät mamma...?” flinade Ryan.
Maggie skrattade och kittlade honom under ena foten som stack ut under filten.
Ryan fnissade och drog in foten under filten igen.
”Nej, hon grät inte. Men de var lite oroliga.”
Sjuksköterskan vände sig mot dem igen.
”Jag är ledsen, men nu är besökstiden slut.”
”Kan vi inte få stanna lite längre?” bad Sunshine och la huvudet på sned.
Sköterskan såg surt på henne.
”Vi har regler här. Ni får komma tillbaka i morgon.”
”Generöst.” mumlade Sunshine.
Maggie, Maureen och Sunshine kramade Ryan god natt.
”Vi ses i morgon älskling.” sa Maggie.
”Sov gott.” sa Maureen.
”Kom ihåg; de har regler här,” sa Sunshine. ”så var en snäll pojke.”
Ryan fnissade.
”Jag ska göra mitt bästa.”


Ryan kände sig snart ensam på sjukhuset.
Det var sen kväll och mörkt både inne på salen och utomhus.
Alla okända ljud gjorde honom illa till mods.
Han drog filten över huvudet och försökte glömma var han befann sig.

Ryan har en olycksdag - Del 1

David och Kate skulle åka till New York några dagar för att hjälpa Ryans faster Sue med flytten.
Ryan skulle bo hos Maggie och Maureen under tiden.
”Han har varit lite hängig det senaste dygnet.” sa Kate.
”Nej, jag mår fint!” protesterade Ryan.
Men Maggie såg på Ryan att han såg trött och lite blek ut.
”Vi ska ta hand om honom, oroa er inte.” försäkrade Maggie.
”Det tvivlar jag inte en sekund på.” sa David. ”Tack Maggie.”
Maggie kramade om Kate och David.
”Ha det så bra. Vi ses på onsdag kväll.” sa Kate.
David och Kate kramade sin son, sedan Sunshine och Maureen.
Sedan åkte de till flygplatsen.

På kvällen förstärktes Maggies misstankar om att Ryan var sjuk när han sade att han inte ville ha någon middag.
”Ta inte illa upp, Maggie, men jag är inte så hungrig.” sa Ryan skamset.
”Det gör inget, Ryan. Mammas mat kan vara lite oätlig ibland.” skojade Maureen.
Ryan log blekt.
Maggie kände honom på pannan.
”Du känns väldigt varm. Hur mår du älskling?”
”Okej.” sa Ryan matt.
Men han såg inte okej ut alls.
Maureen och Sunshine slutade äta.
De lade ner sina bestick på bordet och såg oroligt på Ryan.
”Är det något allvarligt?” frågade Maureen.
”Kommer han bli okej?” frågade Sunshine.
”Det är nog inget farligt.” lugnade Maggie. ”Ryan, gå och lägg dig på soffan, så kommer jag och tittar till dig.”
Ryan orkade inte säga emot.
Han släpade sig till soffan och sjönk ner på den.
Maureen och Sunshine gick efter honom och satte sig i den stora fåtöljen intill soffan.
”Mår du illa?” frågade Maureen.
”Lite.” svarade Ryan.
Maggie satte sig på soffkanten. Hon lade sin hand på hans panna igen.
”Ja, du har feber. Snälla Maureen, hämta termometern.”
”Nej!” sa Ryan. ”Det behövs inte.”
I nästa stund stönade han av smärta.
”Ryan, har du ont i magen?” frågade Maggie.
Ryan nickade.
”Det är nog blindtarmen.” sa Maggie. ”Jag ringer efter ambulans.”
Hon gick ut till telefonen i köket.
”Nej Maggie! Inte ambulans! Det går över.” ropade Ryan efter henne.
”Blindtarmsinflammation går inte över.” sa Maureen som kommit tillbaka med en febertermometer. ”Den måste opereras bort.”
Ryan kved.
Men nu gjorde det för ont för att han skulle orka protestera, eller ens röra sig.