En känsloladdad söndag - Del 7

*
Alex lade sig på knä på mattan och började ställa upp schackpjäser på soffbordet.
“Det är jättesnällt av dig, Alex,” sa jag. “men Maxie ska plocka upp själv, eftersom det var hon som hade ner dem.”
Maxine låg kvar på mattan, armarna och benen rakt ut.
”Ser nästan som hon försöker imitera Leonardo da Vincis Den vitruvianske mannen.” log Frederick.
Maxine kikade nyfiket på honom, som om hon undrade vad han pratade om.
Men när flickan såg att vi tittade på henne, vek hon undan med blicken och tittade upp i taket istället.
”Maxine, vet du vem Leonardo da Vinci är?” frågade Frederick.
Maxine hörde inte på honom, eller så låtsades hon att hon inte hörde.

Flickan grät eller tjöt inte längre, nu kved hon istället, som om hon led av svåra plågor.
“Jag dör av hunger…”
Martin log lite.
“Plocka då upp schackpjäserna och ta fram brädet, så kan du komma och äta sedan.”
“Orkar inte…” gnydde Maxine. “Jag svälter ihjäl av hunger…”
Martin log och lyfte upp Maxine.
“Men lilla älskling… Är du så hungrig?”
“Jaaaa, jag svälter ju snart ihjäl…” snyftade Maxine.

Ilskan hade runnit av flickan, lika fort som den hade flammat upp.
Nu såg Maxine bara väldigt trött och ledsen ut.
“Jag är jättehungrig.” sa hon ynkligt.
Som om det hade varit på kommando, kurrade det i Maxines mage precis då.

“Hörde ni?” sa Martin till oss. “Det är nån härinne!”
“Nääää…!” fnissade Alex, som om det var det tokigaste han hört.
“Jo, jag lovar,” sa Martin. “det är nån som pratar här inne…!”
Han satte örat mot Maxines mage och lyssnade.
“Nääää… dummer!” fnissade Maxine.