En känsloladdad söndag - Del 1

Sun City, CA. September 2000

En söndagseftermiddag när Maxine kom tillbaka från ett helgbesök hos sin mamma, var hon barfota, hade spår av choklad runt munnen och smuts under naglarna. Och hon hade fått en stor röd fläck på sin vita T-shirt.
Jag identifierade det röda som Kool-Aid, vilket Maxine också verifierade.
Kool-Aid hörde till den sortens dryck som Maxine oftast bara fick hos sin mamma, eftersom Martin och jag sällan ger barnen söta drycker och godis.
“Älskling, har du fått någon middag idag?” frågade jag.
Maxine ryckte på axlarna i en fundersam gest.
“Glass. Och Oreos.”
Glass och chokladkakor.
Det förklarade chokladspåren runt hennes mun.
“Men har du inte fått i dig någon mat…?” frågade Martin.
Maxine funderade. Sedan nickade hon.
“Mamma beställde hamburgare och pommes frites till motellrummet. Men jag kunde inte äta hamburgaren - det var lök på den. Lök är äckligt.”
Maxine grimaserade för att förtydliga hur äckligt lök var.
Martin log.
“Jag vet att du hatar lök. Men kunde du inte bara plocka bort den från hamburgaren?”
Maxine stirrade på Martin som om han var en utomjording från Mars.
“Kunde jag ju inte.” sa hon sakligt. “Då skulle den ändå smaka lökigt.”

“Så du har bara ätit glass och Oreos?” frågade Martin.
Maxine skakade på huvudet.
“Pommes frites också. Och ketchup.”
“När åt du?” frågade Martin. “Var det längesedan?”
Maxine tittade upp på köksklockan och började räkna på fingrarna.
“Sex timmar sen kanske. Det var lunch.”
Min bror Frederick var på besök hos oss den här helgen.
Barnen älskar honom. Maxine brukar säga att han är en av hennes bästa kompisar.
“Så du har bara ätit glass och lite pommes frites?” sa Frederick. ”Du måste vara vrålhungrig nu.”
Maxine nickade.
“Det är jag. Vad får vi för mat?”
“Spagetti och köttullar.” sa jag.
Alex och jag stod vid spisen och rullade köttbullar.
Alex log och meddelade:
“Vi lagar inget med läskig lök.”
“Nej, inget lökigt här inte.” log jag.
Maxine log brett.
“Vad bra!”

Jag såg på den smutsiga lilla ungen och tänkte att hon behövde ett långt varmt bad.
Men vi var strax klara med maten, så badet fick vänta.
"Maxie skulle behöva en ren T-shirt." tänkte jag högt.
“Ren T-shirt? Det kan jag hämta!” utbrast Jane och sprang upp på övervåningen.
Jane tyckte om att hjälpa sina yngre fostersyskon med saker och erbjöd sig ofta innan vi ens hann fråga henne.
Hon kom snabbt tillbaka med en ren tröja.
“Tack Janie.” sa jag och log.
“Tack syster!” sa Maxine.
Jane log.
“Det var så lite så.”
Maxine drog av sig sin fläckiga T-shirt.
Martin gick bort till vårt lilla tvättrum och slängde den i tvättkorgen, sedan kom han tillbaka till oss i köket.
Han torkade av Maxines kladdiga ansikte med en våt pappershandduk och lyfte upp henne till diskhon, så att hon kunde tvätta händerna.